Skip to content

Recension: 100 lyckliga dagar, av Fausto Brizzi

28 september, 2016
Recensionsexemplar från Bazar Förlag - stort tack!

Recensionsexemplar från Bazar Förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 377
Utgivningsdatum: 2016-08-31
Förlag: Bazar
Omslagsformgivning: Thijs Hoogeland
ISBN: 9789170284694
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, från förlagets hemsida

De tre viktigaste dagarna i Lucio Battistinis liv: dagen han föddes, dagen hans fru svarade ja på hans frieri och dagen han dog. Men stopp ett tag. Låt oss backa bandet till den dag Lucio upptäcker att han enbart har tre månader kvar att leva och inser att han måste förändra sitt liv. Han har inte många rätt hittills. Faktum är att han har blivit utslängd av sin fru efter att ha varit otrogen och nu sover i ett förrådsrum på sin svärfars bageri. Från och med nu måste livet ta en annan riktning – och varje ögonblick räknas! Detta är Lucios berättelse om hans sista 100 dagar i livet. Han lovar sig själv att göra dem till de bästa i hans liv och ger sig ut på en resa genom Italien, fast besluten att vinna tillbaka sin fru, skapa oförglömliga minnen för sina barn och till slut bli den man han var menad att bli. 100 intensiva kapitel – ett för varje dag Lucio har kvar i livet – tar oss genom 100 lyckliga dagar, en bok lika delikat som en nygräddad munk och en cappuccino om morgonen.


Så tyckte jag om boken

Jag tyckte om den här berättelsen. Trots att handlingen cirkulerar kring en dödlig sjukdom är det ändå en småmysig historia. Det är dråpligt och kryddat med en stor mängd galghumor. Som när huvudpersonen fått besked om att han har en elakartad tumör i levern. ”Elakartad. Tumör. Två ord som ser ondskefulla ut redan när de står för sig själva.”

I min gästvänliga mage sitter ett hepatocellulärt carcinom som är 6 cm långt och har en diameter på 0,7 cm. Mer eller mindre samma storlek som en pommes frites. Minsta barnunge vet att pommes frites är skadligt.

Huvudpersonen ställer sig själv, och oss läsare, frågan hur man borde leva sitt liv om det återstod bara 100 dagar tills man var död. Vissa böcker i den här genren radar upp det ena klichéartade alternativet efter det andra i en peppande ton, i syfte att få oss läsare att fundera över vad vi vill med våra liv, och efter att ha läst boken känna oss styrkta och förändringsbenägna i riktning mot ett meningsfullare liv än det slentrianmässiga vi förmodas leva i dag. Så sker tack och lov inte i den här boken. Vi får följa huvudpersonen under hans sista 100 dagar i livet. Vissa dagar försvinner utan att han gör något speciellt alls, andra dagar fortsätter han att umgås med sin familj och sina vänner. Visst sker det en förändring i synsätt på livet, något annat vore väl otänkbart, men så väldigt stora förändringar är det inte. Och det gör berättelsen trovärdig.

Det är melankoliskt och vackert. Däremot blir jag inte så berörd, trots det hemska som huvudpersonen går igenom, och jag drivs inte att läsa vidare för att få veta hur det går. Kanske för att jag aldrig blir överraskad. Berättelsen rullar på i sakta mak och jag läser och trivs med att vara mitt i läsandet. Det tar emot att kalla den här boken för en feelgoodbok, med tanke på temat, men det är så jag upplever den. Huvudpersonens fokus på att hålla humöret uppe och göra det bästa av situationen genomsyrar boken, och det flödar över på mig som läsare. Jag mådde bra av att läsa den.

8 kommentarer leave one →
  1. 29 september, 2016 03:41

    Jag har inte läst boken. Men vad snyggt med omslaget på den röda bil huven mot den röda cykeln i bakgrunden! :)

    Liked by 1 person

    • 29 september, 2016 05:01

      Tack, vad roligt att du lade märke till det! Ibland försöker jag ju matcha böckerna mot en passande bakgrund, som här :)

      Liked by 1 person

  2. 29 september, 2016 05:45

    Den är lite förutsägbar och överraskar inte, men jag tyckte ändå den var charmig och mysig :) Mycket på grund av Lucios röst och humorn.

    Liked by 1 person

    • 29 september, 2016 08:53

      Ja, jag håller med dig. Väldigt mysig bok som gjorde mig glad, trots det hemska. En sådan som Lucio skulle jag gärna ha som vän.

      Gilla

  3. 29 september, 2016 04:35

    Jag blir inte klok på den här boken, om jag ska läsa eller ej. Det känns lite som en ljummen bok.

    Liked by 1 person

    • 29 september, 2016 05:24

      Det är ungefär så den är, ganska ljummen. Jag gillade språket och läste nog mycket för just det, jag gillade humorn mitt i det svarta.

      Gilla

  4. 28 september, 2016 10:31

    ”Not my kind of book” om man säger så. Å jag börjar verkligen undra hur du hinner med alla dessa böcker… Har du satt mannen i arbete kanske för att få mat på bordet eller;-)

    Liked by 1 person

    • 29 september, 2016 05:30

      Jag har också undrat hur jag skall hinna, men jag bara bestämmer mig för att det skall gå. Och så drar jag ned på kraven på andra håll istället. Det har blivit många sena nätter den senaste tiden, men nu blir det lugnare när inte alla recensionsböcker klumpar ihop sig samma veckor.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: