På söndagskvällen satt jag försjunken i ett manus som jag lektörläser just nu, i soffan med ryggen mot fönstret åt sydväst. Både Bella och Jackie har blick för vackra motiv att fotografera, och den här kvällen kom Jackie ned och berättade att det var en så fin solnedgång. Det spelar ingen roll att det ofta är vackra solnedgångar, ingen är den andra lik, och jag får aldrig nog av att uppleva dem.
Vissa saker får man aldrig nog av, hur gammal man än blir. Min farmor blev 93 år, och bara dagar innan hon gick bort pratade hon och jag om hur hon såg fram emot att se tulpanerna blomma på våren. Hon låg på sjukhuset efter en andra hjärtinfarkt, och vi pratade om att hon skulle flytta hem till oss när hon fick lämna sjukhuset. Vi pratade om hur vi skulle bygga om och möblera. Jag ville att hon skulle finnas nära så att vi kunde umgås mer, och hon skulle kunna känna sig tryggare med oss nära och jag ville ha möjlighet att hjälpa och hålla ett öga på henne. Vi skrattade båda två och planerade och såg fram emot hur bra det skulle bli. När jag dagen efter ringde till henne och frågade hur hon mådde, svarade hon att det var en sorgens dag. Hennes ton och hennes ord glömmer jag aldrig. Det är hjärtat, sade hon. På sjukhuset verkade allt stabilt och hon löste korsord och skrattade med sköterskorna. På kvällen blev jag plötsligt iskall och frös så jag skakade och läpparna blev alldeles lila. På morgonen ringde pappa och berättade att farmor hade lämnat oss under natten.
Innan farmors bortgång trodde jag att man skulle känna sig nöjd med det man upplevt av livet när man var i hennes ålder, att man upplevt så mycket att man var tillfreds och inte önskade mer. Men min farmor var inte klar med livet när hon gick bort. Hon var fortfarande sprallig och nyfiken, hon såg fortfarande fram emot att vårblommorna skulle slå ut.
I dag är det tisdag och Jackies andra dag på sin AM-utbildning i Norrtälje, vilket innebär att hon just nu läser den teoretiska delen av körkortsutbildning för moped och A-traktor. Tre timmars väntan för mig under tiden, så jag skall passa på att läsa.
Hoppas ni får en fin dag!
♥
Just nu - Just här 
Du skriver så kärleksfullt om din farmor. Det är nog väldigt olika när man känner att man är färdig med livet. Sedan har det också förändrats med åren. Båda mina föräldrar dog i 80-årsåldern, och jag är ju redan 76. Men jag känner att jag har massor med saker kvar att uppleva, så jag hoppas jag blir minst lika gammal som din farmor. Tack för det fina inlägget!
GillaGillad av 1 person
Tack själv för fin kommentar! ♥
Alla borde få leva tills de känner sig klara med det här livet. Det enda man kan göra är väl att försöka leva så mycket som möjligt i nuet och njuta av varje dag. Försöka se det lilla i det stora trots att livet ibland är orimligt svårt. En klyscha, jag vet, men jag försöker ändå leva efter den så mycket det går.
GillaGillad av 1 person
Så fint och så sorgesamt <3
GillaGillad av 1 person
♥
GillaGilla
Fint inlägg som får mig att tänka på mina nära och kära som för alltid är borta. Saknade, men älskade och aldrig glömda.
GillaGillad av 1 person
Sorg över vissa som inte finns längre går nog aldrig över, den finns alltid inuti. Ju längre tiden går, desto bättre hanterar man sorgen. Men plötsligt dyker den upp med full kraft igen, kanske uppväckt av någon händelse som påminner om personen eller ett kärt husdjur.
GillaGilla
Oh så stark och tapper och bli så gammal och fint att du tänker på henne när du ser solnedgången
GillaGillad av 1 person
Hon stod mig väldigt nära, vi förstod varandra på det där sättet då man verkligen känner hur den andra känner. Och jag var så imponerad av henne.
GillaGilla
Rena drömbilder båda två! Å så fina tankar om dun farmor som du förknippade med bilderna. Visst är det lätt att säga att ”93 år är en bra ålder att gå bort, då har man upplevt det mesta”, men så är det ju inte. Det är ju inidividuellt när man är klart med livet. Det kan vara så när man bara är 50 beroende på så många saker.
GillaGillad av 1 person
Hon var helt klar i huvudet, cyklade framför teven för att hålla igång när hon inte kunde gå omkring som tidigare på grund av yrsel (som förmodligen var kristallsjukan, men som man inte visste så mycket om då, och inte kunde hjälpa henne med), hon var väldigt intresserad av kläder genom olika tider och sydde kläder från olika århundraden och gjorde om vanliga barbiedockor till rena konstverken med tidstypiska kläder och frisyrer och hon gjorde kopior av kända kulturpersonligheter och även av sig själv med rullator ;) Hon var vig som en balettdansös, älskade deckare, älskade att gå i skogen och leta grenar som hon gjorde om till konstverk, hon målade tavlor och skapade i många andra material, hon sydde hattar. När jag skulle presentera min förra bok på en presskonferens i Rosenbad var hon den enda som frågade vad jag skulle ha på mig, och jag gillade att hon tänkte på det :) Hon hade gått igenom så otroligt många svårigheter, och man hörde på tonfallet och på vad hon sade att hon hade lång erfarenhet av livet. Ett ganska fattigt sådant till att börja med, då familjen stekte mat i oljan från sardiner för att ta tillvara allt. Hon upplevde ju två världskrig, matransonering, spanska sjukan och framför allt det hemska i att alla som funnits med och runt henne genom livet hade hunnit gå bort, både farfar som gick bort i skelettcancer och som hon vårdade hemma in i det allra sista, föräldrar, syskon och ett barn i vuxen ålder, och att hon var ensam kvar i sin generation.
GillaGilla