Kategori: Film, litteratur, musik, teater

Förra veckan var jag och två vänner på julkonsert. Det var en fantastisk kväll… Inget bjällerklang och glättiga julsånger à la Disney. Tvärtom faktiskt. Ganska vemodigt med melodier som fick oss alla tre att känna oss litet sorgsna. Men på ett positivt sätt, om ni förstår hur jag menar.

Skriv in SVT1, fredag 24 december kl 20.00 i almanackan. Då spelar hon tillsammans med Louise Hoffsten och Eric Bibb samt ett 12-mannaband. Det vill ni inte missa, jag lovar!

Konserten har fått så fin kritik, och här skall ni få läsa en av dem…

http://arbetarbladet.se/noje/recensioner/pascen/1.4175556-det-ar-sa-vackert-sarah

2010 års bästa svenska julskiva var utan tvekan Dawn Finers ”Winterland”. Bland klassiska sånger vävdes tolkningar av Joni Mitchell, Ron Sexsmith och självaste Prince in. Det kändes både fräscht och vågat.

I jättevacker julröd klänning gör Dawn Finer entré till en jazztrumvispig ”I’ll Be Home For Christmas”. Genast visar hon att det finns naturlig soul och jazz i rösten. Amerikansk julstandard följs av engelska, sorgligt vackra ”In The Bleak Midwinter” och blåset får till en hymnliknande känsla. Otroligt sömlöst växlas det över till en svängig soulversion av ”Have Yourself A Merry Little Christmas”.

Och efter bara tre låtar vet man redan att Dawn Finer och hennes hyperkompetenta band redan är i hamn. Jag menar, Pelle Lindvall på trummor och Goran Kajfes, hela popsveriges favoritblåsare är ju med på trollbindande trumpet. Samt ytterligare ett gäng proffs. Hon säger själv att det här inte blir den ”fartigaste” julshowen utan att hon dras till vemodet i juletidens mörker och kyla. Det är just det som gör kvällens konsert. Ett sakralt lugn med känslig sång genomsyrar allt och det är en fröjd att höra en vit kaukasier låta så ledigt soulsvart.

Sedan gör inramningen med en backdrop i form av en glittrande stjärnhimmel sitt för julstämningen också. Just tolkningen av Joni Mitchells flykt-från-jobbig-jul-eposet ”River” blir 110% vemod i kväll, där Kajfes’ ödsliga trumpet sätter an en ton som får min näsa att rinna och halsen att tjockna. Och då snackar vi inte förkylningssymptom här. Samma sak gäller Satchmos paradnummer ”What A Wonderful World” med sordintrumpet. Som extranummer, efter stående ovationer, gör hon Prince’ ”Sometimes It Snows In April”, och jag vet ingen annan än kvällens artist som gör den sången i en julshow.

I Dawn Finers framförande känns det helt rätt och naturligt. Just den sista triptyken sånger är nog det vackraste jag hört på alla julkonserter jag varit på. Sarah Dawn Finer närmar sig hela julen som koncept på ett respektfullt sätt, lämnar hysterin till Mammons anhängare, får till känslan av en sprakande julbrasa, snökristaller på fönstren, snöänglar utanför husknuten och en tid då vi minns de som inte längre finns bland oss, men uppskattar dom vi har kvar.

Det är helt rätt.

Efteråt är kön till cd- och signeringsbordet väldigt lång. Det var kvällens artist definitivt värd.

Erik Süss

 

Pedro Almodovar är en av mina favoriter inom film. Alla hans filmer är suveräna. Sorgliga, melankoliska, tragiska men ändå fulla av livsglädje.

Snart skall vi se Brustna Omfamningar. Jag tror att det kan bli en passande film att avsluta den här veckan med.

 

Är du djurvän? Då måste du se den här filmen…

… och sedan klicka in hos Djurens Vänner och skriv under och skicka iväg protestmail till Japans ambassad i Sverige, för att stoppa delfinslakten som pågår i Japan! 25.000 delfiner varje år..!

Filmen är oscarsbelönad och jag förstår varför. Jag hade ingen aning om att det här pågick, och det är inte så konstigt heller, för det tystas ned på alla sätt av Japans regering. Inte ens det japanska folket visste vad som pågick.

Det är helt ofattbara scener vi får se och det är svårt att tro sina ögon. Men det är sant, det har hänt och det kommer att hända igen och igen och igen – om vi inte gör något. Det är en dokumentär som slår vilken thriller som helst i spänning. Och det sker på riktigt. Varje år börjar slakten i september och pågår i flera månaders tid. Men det tystas ned. Hela byn Taiji, där detta sker, gör allt de kan för att bevara hemligheten, och filmteamet får ta hjälp av högteknologisk utrustning, handplockade experter och noga planerade aktioner i skydd av natten.

Läs den här texten som jag klippt in från den recension som DNs Eva af Geijerstam skrev om filmen:

Delfinerna offras för människans önskan att komma nära dessa havens charmfulla och intelligenta fenomen, för att se dem hoppa och göra konster i all världens delfinarier. Några få fångas och säljs för runt 1,5 miljoner kronor stycket. Det säger en del om hur lönsam delfincirkusen är. Resten, den stora majoriteten, drivs in i det som kallas The cove, ”Viken”, för att brutalt stickas och hackas till döds, och därpå säljas under den falska beteckningen ”valkött”, som en smygande kvicksilverförgiftad bomb.

Ric O’Barry heter initiativtagaren till den närmast militära operationen (mer spännande än vilken fiktiv thriller som helst) som dokumenterar och avslöjar den oheliga alliansen mellan Taijis polis, japans­ka myndigheter, fiskarna och de av Japan köpta rösterna i International whaling commission. O’Barry har länge varit en nagel i ögonen på de japanska myndigheter som tiger om slakten, ända sedan han bytte fot från att vara världens mest kända delfintränare till övertygad delfinbefriare.

Han berättar om anledningen: han bevittnade hur en av de delfiner som han tränade för 60-talets älskade tv-serie ”Flipper” gav upp andan i djupaste depression under fångenskapen.

Det som gör ”The cove” så uppfordrande och upprörande är inte bara förmågan att skildra själva brottet och den listiga operationen med till stenar maskerade kameror och nattligt smygande bland klipporna för att fånga grymheterna på bild. Inte heller de infogade informationerna som förklarar och beskriver varför delfinerna hör till våra vackraste, vänligaste och mest fascinerande däggdjur eller den råa arrogansen, girigheten och det biologiska nonsens som styr hanteringen i viken från högsta höns till lägsta bödel. Det är i stället att ingen av de medverkande heroiseras, utan i stället vittnar om sin ödmjukhet inför vetskapen om att de ingalunda är skapelsens krona.

På vägen citeras kulturantropologen Margaret Meads ord om att det aldrig är de stora internationella sammankomsterna (apropå IWC) som åstadkommer något, utan att bara en eftertänksam grupp ansvarstagande medborgare kan förändra världen.

Här kan ni se en trailer: www.youtube.com/watch?v=4KRD8e20fBo

Klicka in här, och scrolla ned på sidan. Fyll sedan i ditt namn i de färdiga mailen och skicka iväg till Japans ambassad i Sverige och till Kolmården. Man kan inte leva med den här vetskapen utan att göra något..!

Jag ångrar så, att vi besökte Sea World i USA… och delfinariet på Kolmården… Om jag vetat vad jag vet nu, hade vi aldrig gjort det. Och aldrig mer…