Jag hade börjat undra vad det är för fel på mig, som inte saknar hästar och ridning det minsta. Men så såg jag det här fotot…
… och nu känns allt som vanligt igen! :D
Äntligen något att verkligen brinna för, som laddar batterierna. Det är dags nu!
Jag skulle ju berätta en rolig nyhet, just som golvläggaren kom i går…
De här bedårande små fölen har vuxit upp och är nu ridbara. Ok, det är trots allt arabhästar, så det där med ridbarhet är väl en definitionsfråga, haha ;)
Sedan min tid med egna arabhästar finns det ingen hästras som kan gå rakt in i hjärtat på samma sätt som just araber. Och tro det eller ej, jag skall få rida de här hästarna hos Camilla! Tusen tack Camilla för det, du kan inte ana hur lycklig jag känner mig över det!
Nu har jag verkligen något att träna för tills i mars när jag blir medryttare!
Visst är väl livet härligt ibland?! :D
Det har gått riktigt bra, livet utan häst. Jag har haft tid för så mycket annat istället, som jag inte hade tid med förut. Jag har inte ens märkt att jag saknar det. Jag har funderat på att ta ridlektioner för att underhålla ridningen och för att få umgås åtminstone litet med hästar. Men tänkt att det räcker för mig.
Men så i går… Då såg vi den här filmen… En vanlig familjefilm, som jag egentligen främst ville se för vyerna – Wyoming… Det är en sanslöst vacker film som vem som helst skulle kunna njuta av. Men hos mig väckte den något som bara vilat, det kändes i hela kroppen.
Och vet ni vad, jag tror knappt det är sant..!
Berättar mer senare, nu kommer mattläggaren…