Det här är ett av de mest komplicerade mål som varit uppe i Högsta Domstolen.
Ni känner kanske till att Girjas sameby har drivit en rättsprocess mot staten sedan 2009. Frågan har gällt vem som har rätt att upplåta jakt och fiske på området, samebyn eller staten.
Det har alltså inte handlat om vem som har rätt att själv utöva jakt och fiske på området, utan om vem som har rätt att också bestämma att någon annan får jaga och fiska. Samebyn har varit kritiska till att staten upplåtit jakt- och fiskerättigheter till andra, vilket har stört rennäringen. Dessutom anser samebyn sig känna bäst till djurlivet i området, och kan avgöra vad som bör jagas och inte för att hålla djurpopulationen på en lämplig nivå.
I dag kom domen som gav samebyn rätt.
Kortfattat om domen och om urminnes hävd
Jag har inte hunnit läsa domen noggrant än (den är på 92 sidor), men så här uppfattar jag innehållet i korthet.
Jakt- och fiskerättigheterna har etablerats genom de rättigheter som enskilda samer tidigare har förvärvat genom så kallad urminnes hävd, det vill säga den juridiska rätt som grundar sig på att man under lång tid har haft rätt att använda marken.
Högsta Domstolen hänvisar till att det vid mitten av 1700-talet hade utvecklats en i förhållande till kronan exklusiv rätt för samer på området att råda över jakten respektive fisket. Från mitten av 1700-talet och fram till tillkomsten av 1886 års renbeteslag försvagades visserligen samernas faktiska position genom olika statliga åtgärder, ”men ingen av dessa åtgärder var av det tydliga och definitiva slag som skulle ha kunnat utsläcka rätten att råda över jakten och fisket”. Högsta Domstolen anser att denna rätt gick över till medlemmar i samebyn under 1800-talet.
Även om det saknas ett skriftligt avtal om nyttjanderätten visar den långa tiden man nyttjat marken att det funnits ett muntligt avtal, och ett sådant är också giltigt som avtal. I praktiken brukar urminnes hävd innebära att man nyttjat marken under två mansåldrar, vilket skulle innebära ett nyttjande som pågått minst sedan 1880-talet. Samebyns nyttjande av marken sträcker sig längre än så, och ligger alltså klart inom ramen för den tidslängd man kan kräva.
Om ni vill läsa hela domen, så finns den här. Domen innehåller bakgrunden till det här målet, vad som gäller kring samernas rätt till jakt och fiske, sedvanerätt och urminnes hävd, tolkning av rennäringslagen och mycket mer. Viktig och intressant läsning.