Strax blir det film av det tyngre slaget. Åtminstone tror jag det, efter att ha läst recensionerna…

Marie, i Isabelle Hupperts tunna men senstarka gestalt, iklär sig sin nystrukna vita klänning, applicerar omsorgsfullt det röda läppstiftet och låtsas som om hennes värld inte rasar samman inför hennes ögon. Skördearbetarna ger sig iväg, exmaken säljer deras gemensamma gård, sonen vänder sig emot henne på det mest extrema sätt. Bensinen tar slut, telefonen upphör att fungera, rebellerna hotar henne till livet.

Hon fortsätter, sammanbitet, maniskt, desperat, sitt arbete. För det är det hon kan och vill. Hon älskar det land hon lever i, hon talar föraktfullt om de vita som inte förtjänar landet, inte ens har förmåga att uppskatta det. Men landet tycker inte längre om henne, som hennes åldrade förman uttrycker det. Den svarta befolkningen visar, kanske för första gången, öppet sin avsky mot hennes sort. Då hjälper det inte att vara fördomsfri och ”schysst”; hatet går så mycket djupare än så, det är nedärvt, historiskt, en oundviklig aspekt av vår postkoloniala tid. /SvD 2010-08-11

Ingen romantisk komedi precis… Vad tyckte ni som redan har sett den på bio?

Edit: Tur att jag kände mig lättsam innan filmen i alla fall, så att det kunde kompensera för den tunga handlingen… Filmen var bra och säkert realistisk, men jag tror jag skall hålla mig till filmer av det lättsammare slaget ett tag framöver…