Jag upplevde samma sak som Monnah skrev i sin kommentar till mitt inlägg om Ranelid. Vilket superego Björn Ranelid verkade vara. Här lovsjunger han kvinnan, men i handling vänder han henne ryggen. För honom verkade det vara en soloshow.

Men i själva verket kanske man inte vet så mycket om hur någonting är, egentligen…

Kommer att tänka på vad Carl Jonas Love Almqvist skrev:

Varför är den gode dum?

Varför är den kloke ond?

Varför är allt en trasa?

Ur berättelsen om de två prinsarna Ormus och Ariman.  Den ene är godheten, den andre är ondskan. Men betydelserna förskjuts, börjar flyta, allteftersom berättelsen fortskrider. Det goda visar sig vara tämligen ont och det onda ganska gott. Ingenting är enbart svart eller vitt.

Ville bara säga det. Nu skall jag ladda upp ett enkelt och smarrig recept!