Husdjuren som tidsmarkörer (film)

 

Tänk att Fame blir åtta år i år, och Shelly har precis fyllt sex år. När man tänker på hur livet såg ut när de kom till oss blir det så uppenbart hur mycket som har hänt, och hur mycket som är annorlunda nu. Bella och Jackie gick i ettan respektive förskoleklass, nu är de tonåringar. Två helt olika liv.

Den eviga frågan: hur kunde tiden gå så fort?

Fame i september 2012
Bella och Vega, Fames mamma, 2012
Jackie och Fame 2012

En vanlig dag i en ovanlig tid

Längs med granarna längst bort i bilden kör vi till och från skolan varje dag. Så här fint var det på väg hem en dag förra veckan

Än så länge går tjejerna i skolan, men allt tyder på att de kommer att studera på distans, alltså hemifrån, från och med måndag. Det kommer nog att skapa stora problem för många familjer. Inte bara när det gäller själva studierna, utan även socialt. Att inte få träffa sina kompisar varje dag i skolan.

Jag arbetar vidare med min egen bok. Jag har verkligen grävt ned mig i teoretiska resonemang. Ibland har jag tänkt att jag nog grävt ned mig för djupt, men nu börjar jag få ordning på alla trådar och känner mig övertygad om att det här kommer att bli bra. Men jag vet å andra sidan hur det är. Det är verkligen en bergochdalbana att skriva. Man hinner knappt känna sig litet smart förrän man inser att man måste skriva om alltihop ;) Och så där håller det på. Utmattande är en underdrift. Men jag är så glad att jag får ägna mig åt något av det jag älskar mest; utreda, analysera och skriva.

Något annat jag gillar är att rida, och nu har Leiftra varit hel och fräsch ganska länge. Hoppas, hoppas att det håller i sig. I går hade jag sällskap av de här två på en låååångtur i skogen, över stock och sten, bokstavligen… Den här bilden tog jag precis innan jag och Leiftra skulle ta oss över diket, utan att fastna mellan grenarna eller hamna i diket. Det var extremt lerigt i skogen, och jag är så rädd om min häst, så jag gick mest bredvid, det var jobbigt nog ändå för henne. 14000 steg visade appen på telefonen, och det kändes i benen efteråt.

Jag tycker att det syns på ögonen hur trött jag var efter 1,5 timmars promenad i sankmark. Kläderna satt som klistrade på kroppen, jag var helt genomsvettig. I collaget här ovanför är jag på gymmet på en av bilderna, men det var nog sista gången på ett tag, nu kommer jag att träna hemma istället. Och promenader med Leiftra är ju också bra träning :)

Bor man på landet, med tre mil tur och retur till närmaste livsmedelsbutik, så storhandlar man nog oftast, åtminstone gör jag det. Det går inte att svänga förbi butiken och handla varje dag. Och man åker inte gärna tre mil för att komplettera med någon enstaka sak som fattas heller, så det gäller att ha en bra bredd på livsmedel hemma.

Vi har oftast ganska fullt i frysen och skafferiet, och fyller på vartefter det minskar. Här hade jag hämtat ut förbeställda livsmedel till både oss och mina föräldrar. Väldigt smidigt att beställa online och sedan hämta ut färdigpackade kassar. En del var slutsålt, så det man läser om att bunkra stämmer tydligen även här på landsorten. Hur det var med wc-papper vet jag inte, det beställde varken mamma och pappa eller jag, men däremot var jäst slutsålt. Och jag har sett att ett av mina gamla inlägg om att baka surdegsbröd har blivit mycket läst de senaste dagarna, så i coronatider verkar bakning hamna högt på att-göra-listan.

När Bella och Jackie blev klippta, passade jag på att läsa den här boken. Om den unge Dorian, som väljer att offra sin själ för evig ungdom. En berättelse om bland annat sociala samspel och fåfängans pris. Den är en av de fyra böcker jag skall läsa innan jag läser Mats Strandbergs och Jenny Jägerfelds nyutkomna roman, Monster i terapi.

Men vad märkligt det har blivit med synen på ungdom. Vissa tycker att det är förolämpande att räknas till gruppen 70+ Ni kanske har läst Karin Thunbergs krönika i SvD? I många andra kulturer är det fint att vara gammal, eftersom det betyder att man har erfarenhet och förhoppningsvis blivit klok och till och med vis. Att man blir mindre motståndskraftig med åren tycker jag att jag började märka redan vid 40.

Men nu skall jag fortsätta läsa Som pesten.

Hoppas ni mår bra och inte oroar er för mycket för er egen, familjens och vännernas hälsa, ekonomin och framtiden. Det är oroligt, men ändå väldigt mycket att glädja sig åt. Så försöker jag tänka. En dag i taget.

Kram och ha en fin kväll 💞

 

… i ett samhälle där alla slipar på ytan

… blir det jävligt tomt i bröstet…

Jag rensar bland mina inlägg, och hittade ett utkast från 2015 som jag aldrig publicerade. Jag hade läst ett inlägg på Instagram skrivet av Paolo Roberto, som ofta säger det som behöver sägas, rakt på sak och utan krusiduller. Jag tycker att det han sade var väldigt tänkvärt, så här kommer inlägget med citatet tre år senare:

Du har för i helvete ett ansvar! För barn gör inte som du säger utan de gör som du gör. Svensken är ett av de folk som bantar mest på hela jorden… Och att folk kastar bort sina liv på olika metoder som GI, LCHF och 5:2 är tråkigt MEN det riktigt tragiska är att dessa dieter skapar ångest kring våra kroppar! För den som plågar sig igenom olika dieter visar genom sitt agerade att det är viktigare att vara smal än att vara lycklig…

Ni som sitter framför era barn vid middagsbordet med tre salladsblad, två ägg och fyra skedar kvarg har ett ansvar för att var femte tjej någon gång inte gått till skolan för att de känner sig fula. Det är faktiskt så att studier av lycka och olycka visar att svenska 11-åringar är näst lyckligast i världen, ‪vid 13‬ år har lyckan minskat och ‪vid 15‬ år är de minst lyckliga i världen. Detta beror inte bara på ångest kring kroppen, men i ett samhälle där alla slipar på ytan blir det jävligt tomt i bröstet…

 

Här kan man följa Paolo på Instagram

 

Nu skall jag äntligen…

… ligga i soffan och läsa böcker hela dagarna om jag känner för det, och så skall jag fundera på saker som jag inte hinner med vanligtvis och kanske komma fram till några svar.

Höstterminen är officiellt slut och Jackie och Bella har jullov i drygt två veckor. De närmaste dagarna skall jag förbereda inför jul. Det vanliga, som att laga mat och baka, klä julbocken, ta in granen och klä den, hänga upp julstrumporna, göra etiketter till paketen. När julen är över skall Patrik och jag göra en stor röjning i våra uthus. Det ser jag fram emot.

Vissa år känns som de bara passerar förbi, utan att man hinner blinka. Så har de senaste åren varit för mig. Åren har börjat, och de har slutat. Jag har tröttnat på det. Jag behöver mål att försöka nå. Jag skall fundera litet mer på det under julhelgen, och som vanligt kommer en sammanfattning av året som gått, i text och  bilder, på nyårsdagen.

Hoppas ni har en riktigt fin dag!

 

Om att välkomna eller bäva för hösten

Efter en ihärdigt lång, varm och torr sommar har det nog vänt nu. I morse var det bara åtta grader ute, ganska fuktig luft och dimmigt.

Jag fick en kommentar i går om att jag är tidig med att lägga ut tips om adventskalendrar, men saken är den att det under två veckors tid har strömmat in läsare i bloggen till förra årets inlägg om kalendrar. Vad tyder det på, tror ni?

Personligen tror jag att många för en gångs skull är mättade på sommar och värme och ser fram emot den mer ombonade och lugnare tid som hösten och vintern ofta blir. Att exempelvis kunna stanna inomhus och läsa en bok eller ha filmmaraton utan att känna sig pressade att ta till vara varenda soltimme, eller att vara sociala och umgås så mycket som många ofta gör på somrarna.

Dessutom är det så när det gäller just adventskalendrar med te, choklad och skönhetsprodukter, att de tar slut blixtsnabbt. En av kalendrarna som jag tipsade om i det här inlägget i går, tog slut på bara fyra minuter förra året. Det visar väl vilken hajp det blivit med adventskalendrar för vuxna.

Hur är det med er, välkomnar ni eller bävar ni för höst och vinter?

När får du starkast nystartkänsla – vid nyår eller på hösten?

När skolan börjar i slutet av augusti är det höst för mig, även om det fortfarande är sommarväder. Det är då jag brukar vara sugen på att ta tag i saker som jag funderat på ett tag. Betydligt mer då än vid nyår, som ju annars är en naturlig startpunkt för nytänkande i och med det nya året.

Jag avlägger sällan nyårslöften, men däremot höstlöften. I höst har jag bland annat tagit tag i min ridning igen, vilket är väldigt roligt.

När får ni starkast nystartkänsla – vid nyår eller på hösten?

Mycket att vara tacksam över

Äntligen är det dags igen för en resa till favoritlandet Frankrike!

I sommar reser vi med våra vänner till Paris och vidare ned genom Loiredalen för besök av minst tre välkända slott. Sedan tillbaka norrut till Normandie. Vi kommer att bo på moderna hotell, slott, pensionat och även hyra ett hus under resan. Vi räknar med många intryck i det underbara landet med det vackra språket, den omväxlande naturen, de trevliga människorna och den vällagade maten!

Den här resan vore inte möjlig om det inte var för mina fantastiska svärföräldrar, som kommer att bo i vårt hus och ta hand om alla djur när vi är bortresta. Det är mycket att vara tacksam över, vi har nu nämligen två hästar, två hundar, en innekatt, två stallkatter och en vildkatt, två marsvin och 25 höns. Hoppas att de kommer att tycka att det är åtminstone litet mysigt att umgås med våra djur, och att kunna hämta in färska ägg varje morgon till frukosten.

Vi ser allihop så mycket fram emot att återse Frankrike, och det känns otroligt skönt att kunna vara helt lugn med att djur och hem kommer att vara i trygga händer när vi reser.

När bra idéer dyker upp i drömmarna

vegetarianen-2

Hjärnan lever sitt eget liv på nätterna… ;) Jag drömde att Camilla Läckberg berättade att hon skulle skriva en kombinerad deckare och kokbok. Själv var jag nästan klar med en egen bok i deckargenren, och mindes dessutom titeln när jag vaknade; Spanaren. Otroligt hur detaljerade drömmar ofta är.

Ju mer jag tänker på den kombinerade deckaren/kokboken, desto mindre galet blir det. Det skulle ju kunna vara en deckare där mördaren bjuder sina offer på en kulinarisk måltid, som dessvärre för offren är förgiftad. Boken skulle kunna innehålla recepten på offrens sista måltider, vore inte det en väldigt makaber och annorlunda deckare? ;) Och vad gäller titeln på deckaren som jag själv tydligen har skrivit, är den väl inte så tokig..? Deckare har ofta titlar som består av bara ett ord och Spanaren låter ju litet lagom mystiskt.

Slutsatsen jag drar av detta, är att jag borde sova oftare.