Med anledning av reaktionerna på mitt tidigare inlägg om vad jag tycker om sjukt smala modeller, skall jag utveckla vad jag menar och svara på de kommentarer jag fått.
.

Det jag reagerade på i mitt tidigare inlägg var hur vi, trots att vi i dag vet mycket mer om hälsoriskerna med tunna och bräckliga kroppar, fortsätter att se pinnsmala modeller inom mode och film. Vilken bild förmedlar det?

Under 1990-talet var idealet en tunn men stark kropp. Men nittiotalet var komplext: androgynt samtidigt som kvinnligheten betonades genom pushup-behå och sexiga underkläder. Åsa Bolmstedt har visat att kvinnokroppen, liksom vid slutet av 1800-talet, trots idealet blev svag och bräcklig genom sjukdomar som anorexi och bulimi. Ungefär vart tionde år har det bräckliga och tunna idealet gällt för kvinnor, för att sedan ersättas av ett mer sunt och hälsosamt ideal.

Under 2000-talet svängde idealet till att kvinnan inte längre skulle vara svag och bräcklig. Det var under 2000-talet som begreppet wellness slog igenom. Nu skall man enligt idealbilden vara sund. Varken mager eller överviktig, utan lagom helt enkelt. Ändå fortsätter modeller och andra som vill stå i rampljuset att vara alldeles för smala för vad som är sunt. Varför?
.

Jag tror att det hänger ihop så här. Det är svårt att hinna med och/eller att orka träna och tänka på att äta näringsriktigt. Men drar du ned kraftigt på kalorierna tappar du automatiskt i vikt, och blir smal. Det som tyvärr händer samtidigt, är att du tappar inte bara i fett utan även muskler. Och dina inre organ påverkas negativt av den långvariga svält, som det faktiskt innebär att banta.

Keira Knightley på bilden anser inte jag ser vältränad ut. Överarmarna är ju så insjunkna att de har nästan samma muskelmassa som underarmarna. Då kanske du tänker att hon har ju synliga magrutor, då är hon väl sund och vältränad? Nej, faktiskt inte.
.

Så här ser magens muskler ut. Om du tränar dem blir de bulligare, men även otränade har de ett rutmönster. Du kan inte göra 200 situps varannan dag och få magrutor av det. Det man får är uthålliga magmuskler. Det enda som avgör om du har synliga magrutor eller inte är om du har fett som täcker dem eller inte. De som tävlar i olika fitnesstävlingar deffar under en viss period för att just då få fram magrutorna. Men att deffa är något helt annat än att banta. Att deffa innebär att träna stenhårt, äta och sova rätt för att inte tappa muskelmassa. Det innebär att ha kontroll över vad man håller på med. Inte att bara dra ned på maten.
.

Den här bilden har jag hämtat från PT Olga Rönnberg. Många vill nog se ut som kvinnan med 15 – 17 % fett. Men till skillnad från Keira Knightly på bilden ovan ser man muskler i hennes armar. Hon är inte insjunken så som man blir av ständig bantning. Hon ger ett sunt intryck. Kvinnan med 10 – 12 % fett är vältränad, hennes magmuskler är bulliga och inte bara normalt rutmönstrade och platta. Så här ser hon antagligen ut under tävlingssäsongen, för att resten av året äta upp sig igen för att orka träna.

Jag vill att mina flickor skall kunna växa upp så som jag gjorde. Jag hade en kropp som fungerade bra till att leka, rida och annat som jag gillade. I min familj pratade vi aldrig om vikt och vi åt tills vi var mätta. Jag vill inte att mina barn skall omges av bilder på pinnsmala modeller och få en felaktig bild av att det är så flickor och kvinnor förväntas se ut.