Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 373
Utgivningsdatum: 2016-09-05
Förlag: Forum
Omslag: Maria Sundberg
ISBN: 9789137149059
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

En sensommarkväll 1983 försvinner en femårig pojke från en ensligt belägen gård på den skånska slätten. Det enda spåret efter honom är en sko i de höga majsfälten. Trots att hela bygden engagerar sig i sökandet hittas han inte, och ryktena och misstankarna sprids snabbt. Men den valhänta brottsutredning som följer läggs till slut ner, och sorgen och ovissheten får pojkens familj att långsamt falla sönder. Tjugo år senare leder hans storasyster Veronica ett gruppterapisamtal i Stockholm. Plötsligt ansluter en ung man, och inför gruppen berättar han om sin barndom, om oförklarliga minnen av en pojkes försvinnande. Hans berättelse är skrämmande välbekant och skakar om Veronica. Motvilligt tvingas hon riskera den bräckliga tillvaro hon byggt upp. Hon måste återvända till Skåne och sin trasiga familj för att söka svaret på frågan som ingen längre vill ställa. Vad hände egentligen den där sommaren för så längesedan? Sommaren som aldrig tog slut.

Så tyckte jag om boken

Berättelsen följer en klassisk dramaturgisk modell för hur man förmedlar en historia så att den fängslar läsarna. Prologen, men framförallt bokens baksidestext, väcker förväntningar om en spännande och även gripande historia om ett barn som försvinner. Steg för steg lär vi känna de personer som har betydelse för och/eller påverkades av försvinnandet. Tjugo år efter försvinnandet är sorgen och frustrationen fortfarande ytterst närvarande över att det lilla barnet aldrig återfanns, inte bara hos den närmaste familjen, utan hos hela bygden. Ganska snart trappas konflikterna upp, när Veronica börjar nysta i historien. Alla verkar ha hemligheter kring försvinnandet. Veronica rör sig i olika miljöer som alla förstärker känslan av förstämning och svårmod. Berättelsen har allt, men ändå griper den aldrig riktigt tag i mig.

Boken klassificeras som deckare/thriller, men spänningsnivån är inte särskilt hög. Den största behållningen hade jag av ramberättelsen. Det är framförallt personbeskrivningarna som får mig att vilja läsa vidare. Jag vill veta mer om de olika karaktärerna. Jag vill veta hur det skall gå för dem som fått sina liv påverkade av försvinnandet. Författaren skildrar väldigt trovärdigt hur en familj trasas sönder av sorg och ovisshet och hur ett samhälle kan reagera om något sådan här händer, med misstankar och ryktesspridning. Jag läser och önskar att sanningen skall uppdagas, så att de som behöver det kan få ro och komma vidare ur det trauma de fortfarande befinner sig i, och att vissa även kan få upprättelse.

Språket är enkelt och okomplicerat och tempot i boken är långsamt. Det passar berättelsen och ämnet bra. Berättelsen håller ihop nästan ända från början till slutet, och vi får ledtrådar under läsningen som gör att slutet upplevs som trovärdigt, när sommaren till sist får ett slut. Jag förstod relativt snart hur olika vardagshändelser hade med försvinnandet att göra, och vilka som visste mer än de utgav sig för. Däremot kunde jag inte lista ut hur försvinnandet hade gått till, och skälet till det var till stor del prologen. Den borde inte ha varit med, alternativt inte ha varit skriven i jag-form utan istället ur någon annans perspektiv, hur den personen uppfattade det som hände den där dagen då den femårige pojken försvann. En deckarregel är väl ändå att läsaren skall få riktiga ledtrådar och att det skall finnas en rimlig möjlighet att lösa gåtan. Som läsare vill man visserligen bli förvillad, det skall inte vara uppenbart vad som hänt och hur, men det finns gränser för hur långt man som författare bör gå i att förleda läsarna.

♥