Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 380
Utgivningsdatum: 2016-10-05
Formgivning: Exit Design
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100167080
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Linn Ullmann, dotter till filmlegendarerna Liv Ullmann och Ingmar Bergman, planerade att skriva en bok om åldrandet tillsammans med sin far. Den boken hann de inte skriva innan Ingmar Bergman gick bort. Istället skrev Linn Ullman ”De oroliga”, som hon själv anser är en bok om att åldras och vad som är glömska och minnen. Själv ser jag boken som en uppgörelse, ett sätt att försonas med barndomen, utifrån författarens eget perspektiv. Det är Linn Ullmanns minnen av relationerna med sina respektive föräldrar och med sin man och sina barn som utgör ramverket för boken. ”De oroliga” är nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2016, i konkurrens med bland andra ett av de svenska bidragen, Tom Malmquists ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Den 1 november får vi veta vem som tilldelades priset.

Berättelsen berörde och startade många funderingar hos mig under tiden jag läste. Den är självklart intressant, därför att personerna som den handlar om haft ett så stort inflytande på kulturlivet i västvärlden. Det är intressant att läsa om hur framstående personer som Ingmar Bergman och Liv Ullmann har tänkt och fungerat i sitt vardagsliv. Hur man kombinerar familjeliv med en brinnande passion för sitt arbete. Det är uppenbart att den komplicerade och på många sätt otrygga uppväxten med två karriärister som föräldrar, som båda två satte arbetet främst, har satt djupa spår hos författaren. Linn Ullmann ville bli vuxen så fort som möjligt, hon tyckte inte om att vara barn, vilket är helt förståeligt, med tanke på att hon som barn var utlämnad till två personer som inte var mogna uppgiften att vara föräldrar. Som under månadsvisa perioder överlämnade ansvaret för barnets uppväxt till barnets mormor eller till barnflickor, medan föräldrarna arbetade på annan ort. Ur det perspektivet hoppas jag att Linn Ullmanns skildring av sin barndom kan ge en tankeställare om att barn behöver sina föräldrar närvarande. Linn Ullmann är 50 år, och har uppenbarligen fortfarande behov av att bearbeta sin uppväxt, det säger en del.

Många, många händelser som beskrivs i boken gör mig både ledsen och upprörd. Som att Linn Ullmann varje sommar skickades med två resväskor till Fårö, där hon tillbringade en månad tillsammans med sin far, som hon aldrig träffade under resten av året. En far som inte begrep sig på barn och som bokade tid i sin almanacka för så kallade ”sittningar”, då Linn Ullmann och han själv skulle samtala med varandra. Det gick inte alltid så bra. När författaren som liten flicka nämnde att hon önskade sig en viss stol, funderade fadern intresserat på hennes kommentar, frågade sedan om det var en metafor för något annat, och blev besviken när hon verkligen bara menat en helt vanlig stol och ingenting mer abstrakt och större än så. En far som tilltalade sin dotter i tredje person; Hur mår min dotter i dag? En far som tyckte att den då vuxna dottern skulle tala norska istället för svenska, därför att hon som vuxen borde tala med en mindre ljus och flickaktig röst, det ansåg han vara mer klädsamt.

Titeln på boken syftar på hur både föräldrarna och författaren själv styrts av känslor av oro och tvångstankar. Till viss del kunde fadern styra sin oro genom ett enormt kontrollbehov. Allt skulle ske punktligt, på bestämda tider. Han var alltid orolig över att flickan skulle bli förkyld, och därmed smitta honom själv. Oro präglade även modern:

Flickans kärlek var mer än modern klarade av. Att få barn var mer komplicerat än modern hade föreställt sig. Armar och ben och stora tänder och oljud. Hon tyckte bäst om när flickan sov. Min lilla fina flicka. Men när alla var vakna blev det för mycket. Klängiga jänta. Klängiga kärlek. Det var som om flickan ville in i henne igen. Modern ville aldrig erkänna att klängigheten gick henne på nerverna, hon var själv så full av förtvivlad längtan – av frågor om vem hon ville vara och vem hon var och vad kärlek var och borde vara.

Berättelsen flödar lika fritt som minnen och tankar brukar göra. Det går än hit och än dit, ibland utan synbart samband. Oftast ger det berättelsen en suggestiv framtoning, vilket stämmer väl överens med innehållet. Ibland blir det dock litet för mycket, särskilt när författaren kommer in på händelser som varken bidrar till att föra berättelsen framåt eller att ge den ytterligare djup. Berättelsen hade inte förlorat på att kortas ned.

Som jag skrev inledningsvis, ser jag ”De oroliga” som ett sätt att bearbeta och försöka förstå en både kärleksfull och samtidigt kärleksfattig uppväxt. Jag tycker att författarens egen formulering sammanfattar innehållet och syftet med boken: Egentligen tror jag att jag har sörjt mina föräldrar hela livet. De förändrades inför mina ögon liksom mina barn förändras inför mina ögon, och jag vet inte riktigt vem jag var för dem. Det är inte alltid enkelt att bli medveten om sanningen, och många gånger tar det tid att inse det man faktiskt vet. Men utifrån det Linn Ullmann skriver i sin bok, får jag som läsare uppfattningen att föräldrarna verkligen älskade sin dotter, men de hade fullt upp med att fokusera på sig själva, sina karriärer och sina personliga demoner, som både fadern och modern kämpade med.

Sammanfattningsvis får jag hoppas att jag inte hamnar på Linn Ullmanns omtalade svarta lista, om hon mot förmodan skulle läsa den här recensionen. För fyra – fem år sedan hörde jag en intervju med Linn Ullmann hos Skavlan, då hon berättade att hon behållit sin fars svarta anteckningsböcker med listor över människor som aldrig skulle förlåtas. Vissa namn var dessutom skrivna upp och ned. Sådana listor har Linn Ullmann fortsatt att skriva. Litet knepigt, men boken ”De oroliga” bidrar med en bakgrundsförståelse till både det och en hel del annat. En på många sätt tänkvärd bok som jag kan rekommendera att läsa.

♥