En sista söndag, av Julie Parsons

”Det var en söndag som domare John Hegarty dog. Söndagen den 7 juli 2013 för att vara exakt.”

Så börjar den här irländska spänningsromanen. Den irländska författaren Julie Parsons comeback efter många års tystnad.

Jag väljer att kalla den spänningsroman, och inte deckare eller kriminalroman, eftersom fokus inte ligger på polisens utredningsarbete  utan på en pensionerad polisinspektörs efterforskningar, som han mer eller mindre motvilligt ägnar sig åt.

Den pensionerade polisinspektören Michael McLoughlin har precis köpt ett hus på en liten fridfull badort utanför Dublin, där han blir granne med den högt aktade domare som inledningsvis kommer att bli torterad och mördad i sitt hem. Mordet är upprinnelsen till historien, och på grund av olika sammanträffanden vävs mordet på domaren samman med mordet som för fyrtio år sedan skedde på Michael McLoughlins far. Mordet blev aldrig uppklarat, även om det fanns starka misstankar om vem som var den skyldige, och Michael McLoughlin har sedan dess levt med det trauma som mordet innebar för honom och hans familj.

Historien rymmer många av de klassiska ingredienserna för en spänningsroman. Den pensionerade polisinspektören är till exempel en ganska ensam, men gemytlig och varmhjärtad man som dricker för mycket. Dock utan att ställa till det för sig och utan att hamna under isen. Det är jag tacksam för. På sådana karaktärer är jag urbota less. Komplicerade relationer och mörka familjehemligheter visar sig ha stor betydelse för handlingen. Men in i historien vävs också betydelsen av Irlands historia med inbördeskriget och IRA, och hur det förflutna fortsätter att kasta skuggor över det som sker i dag. Det gör romanen mer intressant, men det gör det också svårare att hålla ordning på hur allt hänger ihop. Efter ett tag ger jag upp om att försöka hålla ordning på namn, platser och politiska kopplingar och låter mig bara föras fram av berättelsen, och efterhand faller alla bitar på plats.

En sista söndag krävde mer av mig än vad spänningsromaner generellt sett brukar göra. Det var oavbrutet spännande, men det var ändå inte en snabbläst roman eftersom jag måste vara så fokuserad när jag läste för att inte missa någon koppling, särskilt när det handlade om inbördeskriget och IRA.


Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 407
Utgivningsdatum: 2018-01-22
Förlag: Polaris
Originaltitel: The Therapy House
Översättare: Lars Ahlström
Formgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789177950028
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

5 reaktioner till “En sista söndag, av Julie Parsons

  1. Jag läste en del av Julie Parsons för ett antal år sedan, men tröttnade på att hon i princip alltid hade samma huvudperson: en svarthårig, blåögd kvinna som råkade illa ut på ett eller annat vis. Men hennes För sina synders skull är en bok jag minns med mycket värme. En berättelse om föräldrar som förlorade sitt barn och polisens utredning av barnpornografibrott.

    Liked by 1 person

  2. Har faktiskt aldrig hört talas om Julie Parsons, men efter din recension får jag ”mersmak” för hennes böcker. Gillar ”stuket”.
    Bokens ”uppbyggnad” påminner om John Le Carrés böcker. Där är det heller ingen idé att försöka hålla ordning på hur allt hänger ihop. I slutändan löser sig allt.
    Sedan förstår jag inte hur man kan ”våldta” bokens titel ”The Therapy House” och få den till ”En sista söndag”. Obegripligt – för mig alltså.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.