Det finns vissa böcker som verkligen gör ett avtryck hos den som läser, som gör att man inte glömmer dem, och då och då under årens lopp funderar på karaktärernas personlighet och/eller miljöbeskrivningarna eller vad bokens budskap var, egentligen.

I veckans topplista vill Johanna i deckarhörnan att vi berättar om fem böcker där huvudkaraktärerna är oförglömliga.

Vid olika tidpunkter i mitt liv gjorde de här fem böckerna stort intryck på mig, och jag kan ganska säkert påstå att jag aldrig kommer att glömma huvudkaraktärerna. Ni känner säkert igen böckerna, så jag behöver väl knappast gå närmare in på varför huvudkaraktärerna är oförglömliga.

Och här kommer två av de bästa böcker jag läst med karaktärer som man aldrig glömmer; To the wedding och Den gamle och havet. Och längre ned de bästa barnböckerna jag läste, Äventyrsserien, med karaktärer som jag tyckte så otroligt mycket om och en kortlista med ytterligare några oförglömliga karaktärer. Läs, skumma igenom eller scrolla förbi som ni tycker, här kommer de allihop:

Det här är en av de bästa böcker jag läst. Den handlar om Ninon, är en tjugotreårig fransyska som har träffat sitt livs stora kärlek, Gino, och de planerar sitt bröllop i Italien, Ginos hemland. Ninons mamma reser till bröllopet med buss från Bratislava, pappan reser med motorcykel från Frankrike. I deras ögon lyser förtvivlan.

Ninon har fått ett sår på läppen som inte vill läka, och när hon får det kontrollerat av en läkare, ger han henne beskedet att hon har AIDS. Smittad av en engångsaffär för länge sedan. Gino har inte blivit smittad, och Ninon vägrar att genomföra bröllopet eftersom ett liv med henne skulle innebära en risk att han också blir smittad. Gino lyckas dock övertala henne, och hon går med på att genomföra bröllopet under vissa bestämda villkor som skall skydda Gino från att bli smittad. Omgivningen runt Ninon betraktar Ninon med skräck och behandlar henne därefter. Ginos pappa planerar att skjuta henne, vilket han ser som en barmhärtighetsgärning för alla, men ångrar sig i sista stund när han träffar henne. Men Ninons verkliga vänner och familj och hennes läkare ger henne sitt fulla stöd.

Alla berörda måste hitta sina egna sätt för att att hantera Ninons öde. Berättelsen följer Ninons föräldrar som förbereder sig för bröllopet, och den följer Ninon. Bröllopsskildringen är fantastiskt stark, positiv och sorglig på samma gång. På bröllopsdagen tar Ninon av sig sina skor och dansar barfota med Gino på stranden, som om deras lycka kommer att vara för evigt. Som om döden aldrig kommer att drabba dem. Men genom en blind grekisk försäljare av amuletter som skall bringa tur, en av historiens berättare, får vi veta att Ninon kommer att bli sjukare och svagare, att hon kommer att få utstå stort lidande.

En väldigt fin bok som har etsat sig fast i hjärtat och som ligger högt, kanske högst upp, på min lista över de allra bästa böcker jag läst. Jag tyckte inte om slutet, av förklarliga skäl. Jag hade önskat ett slut i Jane Austens anda, lyckligt och med framtidstro. Men då hade det inte blivit den här fina boken.

Som ni ser på de gulnade sidorna i boken har den hängt med mig ganska många år. Jag har burit den i mina boklådor de sju gånger jag flyttat sedan jag köpte den på bokrea 1986, för drygt trettio år sedan. Jag är glad att jag har behållit den, och jag är glad att jag läste den nu igen. Jag älskar den här berättelsen och sättet den är skriven på precis lika mycket nu som jag gjorde när jag läste den första gången.

Den gamle och havet gavs ut  första gången 1952. Året därpå mottog Hemingway Pulitzerpriset för den. 1954 fick Hemingway Nobelpriset i litteratur.

Boken handlar om en gammal fiskare som de senaste månaderna inte haft någon tur med sitt fiske och inte fångat någon fisk på åttiofyra dagar. Tidigare har han varit läromästare till en ung pojke från byn som håller den gamle fiskaren och hans kunskaper högt. Men när pojkens föräldrar anser att fiskarens tur har vänt, får han inte längre följa med fiskaren ut på havet för sina föräldrar. De andra fiskarna ser medlidsamt på den gamle som drabbats av en sådan otur och som är slut som fiskare, slut som man, bara pojken tror fortfarande på honom.

Fiskaren själv är övertygad om att oturen kommer att vända och ger sig ensam långt ut med sin lilla båt på havet utanför Kubas kust. Redan första dagen får han en enorm fisk på kroken, större än fiskarens egen båt. Under tre dagar kämpar han mot fisken, som drar honom längre ut till havs. Hans händer rivs sönder av att hålla emot reven med den stora fisken och han får upp blod i munnen. Han inser att det här är en kamp på liv och död. Ändå ger han inte upp.

Ju längre kampen pågår desto mer ökar fiskarens beundran för och medkänsla med sin motståndare. Till slut lyckas den gamle mannen uppbåda sina sista krafter och dödar fisken. På väg hem känner emellertid hajar doften av den stora fisken som är fastsurrad vid båtens sida, och fiskaren lyckas inte hålla alla sju borta. När han efter en mödosam väg tillbaka når land, finns bara skelettet, huvudet och fiskens stjärtfena kvar.

Jag är fortfarande inte säker på vad budskapet är med berättelsen, men att det handlar om religiös symbolik är jag övertygad om. Det finns många exempel på det i boken, här är ett:

Till slut lade han ned masten och reste sig. Han tog upp masten igen och lade den på axeln och började gå vägen framåt. Han var tvungen att sätta sig ned fem gånger innan han kom hem till stugan.

Inne i stugan ställde han masten mot väggen. I mörkret fick han tag på en vattenflaska och drack en klunk. Sedan lade han sig ned på sängen. Han drog filten över axlarna och sov sedan på mage på tidningarna med armarna utsträckta och handflatorna uppåtvända.

Det jag var rädd för när jag började läsa boken, var att jag skulle uppfatta handlingen som att den gamle mannen hellre skulle dö i kampen mot fisken, för att få upprättelse för sin förlorade manlighet och yrkesstolthet, än att ge upp och återigen ro hem utan fångst. Men så uppfattar jag det inte. Den gamle mannen utstrålar lugn och harmoni, och inte det minsta hävdelsebehov. Jag tycker inte att det här är en berättelse om en så kallad machoman. Långt ifrån. Att fiskaren i praktiken kämpar till det bittra slutet, och får allas respekt och beundran när han når land, uppfattar jag inte som syftet med kampen.

På något sätt handlar det kanske om att bli besegrad. I början av boken beskrivs fiskaren så här: Allt hos honom var gammalt utom ögonen och de hade samma färg som havet och var muntra och obesegrade. Jämför den meningen med några av de sista raderna i boken: – De besegrade mig, Manolin, sade han. De besegrade mig faktiskt.  – Han besegrade dig inte. Inte fisken.  – Nej. Det är sant. Det var efteråt.

I efterhand att jag läst att Hemingways senaste romaner blivit sågade och att han ansågs uträknad som författare i början av 50-talet. Kanske är den gamle fiskaren egentligen en avbild av Hemingway själv, uträknad av andra men fortfarande med tro på sig själv. Hur som helst visade han kritikerna med Den gamle och havet att han fortfarande kunde skriva fantastisk litteratur.

Som barn läste jag böckerna om Jack, Lucy-Ann, Philip, Dinah och Jacks kakadua Kiki, och älskade de böckerna. Enid Blyton var författaren till Äventyrsserien med åtta böcker, bland andra Äventyrens slott, Äventyrens hav, Äventyrens ö. Den smarta och roliga papegojan Kiki fick mig att längta efter en alldeles egen papegoja, och jag ville ha en Lunnefågel också, sådana som var med i Äventyrens hav.

Bästa barnböckerna för mig måste bli den här serien. De böckerna fick mig att älska att läsa och att upptäcka att man kunde försvinna iväg till andra världar bara genom att läsa. Jag lekte ofta att jag var på rymmen och var med om liknande äventyr som barnen i Enid Blytons böcker. Dock utan den klassiska och otroligt mysiga picknickkorgen som de ofta hade med sig.

Jag tycker att omslagen är så fina också på den här äldre upplagan. De har en annan mjukhet än de mer moderna omslagen.

Fler böcker med oförglömliga karaktärer

♥  Johnny var en ung soldat, av Dalton Trumbo.
Under första världskriget vaknar den unge soldaten Joe Bonham upp i en sjukhussäng efter att ha blivit träffad av en granat. Han inser successivt att han förlorat sina armar, sina ben och sitt ansikte, men att hans hjärna fungerar utmärkt, vilket gör honom till en fånge i sin egen kropp.

Joe försöker begå självmord genom kvävning, men han får ett trakeotomirör inopererat som han varken kan ta bort eller kontrollera. Han lyckas kommunicera med läkarna genom att slå sitt huvud mot kudden som morsekod. Till en början vill han dö, men senare önskar han att han ska bli lagd i en glaslåda och visas upp runt om i landet, för att visa andra krigets sanna fasor. Inget av hans önskemål uppfylls.

♥  Nej och åter nej, av Nina Lykke.
Här får vi följa det medelålders, gifta paret sedan 25 år, Ingrid och Jan, och Jans femton år yngre kollega, Hanne. Alla tre har egentligen alla förutsättningar för att vara lyckliga och nöjda, men istället ligger missnöjet som en blöt filt över deras liv. De önskar sig mer av livet, men vet inte hur de skall få det.

I första och andra kapitlen skildras livet ur Ingrids respektive Hannes perspektiv. Det börjar litet trevande, och den leda och otillfredsställelse som präglar dem tynger i mitt tycke även läsningen. Men i tredje kapitlet börjar jag ana vartåt det barkar, när Hanne möter Jan på krogen. Då tar berättelsen fart och det är då det blir intressant.

På många sätt agerar de tre personerna så som livskrisande människor ofta gör. Nämligen egoistiskt. Särskilt osympatisk är Jan. Surprise, surprise. Jag retar mig så på honom.

♥  Den gröna vägen, av Anne Enright.
Det är mörkt och det är cyniskt, och samtidigt livsbejakande. Vi får följa var och en av fyra syskon och deras mamma, vid olika tidpunkter i livet och på olika platser. Varje person skildras i ett eget avsnitt i boken, som i varsin liten novell eller kortroman, och alla är skrivna med olika berättarstilar. Det är väldigt effektfullt och förstärker personbeskrivningarna. Anne Enright har en enastående förmåga att med få ord förmedla en personlighet eller en känsla för hur något egentligen är, under ytan.

♥  En ny tid, av Ida Jessen.
Det blir snart tydligt att äktenskapet mellan doktor Bagge och hans hustru snarare är lämpligt än lyckligt, utan förtrolighet och verklig närhet. På samma korrekta sätt som Vigand förhöll sig genom deras äktenskap, ser han till att hon inte blir lottlös när han är borta. Men till och med när han ligger för döden håller han inne med de kärleksfulla orden och handlingarna.

Vigands plötsliga död, efter alla år då Lilly anpassat sig efter honom, alla år då hon slätat över det hon egentligen vetat men inte stått ut med att veta, får henne att ta fram sin gamla dagbok och i ord fundera över den situation hon hamnat i. Vem hon är, vem hon var och vad hon vill.

Fler oförglömliga karaktärer får ni tips om i Johannas Deckarhörna.