Påskekrim 2019 – topp fem

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Påskekrim, en trend från Norge.

Just nu har jag inte så många kriminalromaner hemma som är olästa, men de här fem är det, och jag skall försöka läsa en eller flera under påsken. Jag har ju en del andra böcker också att läsa, som jag skrev om här.

★   Brottets gåta : kriminaltekniken inifrån är visserligen inte någon kriminalroman, men den här boken tror jag är minst lika spännande som en deckare. Det är en bok om kriminalteknik, hur en kriminaltekniker med hjälp av spår från brottsplatsen kan säkra misstankar och hitta svar på svårlösta gåtor. Vad säger till exempel likmaskar om tidpunkten för ett dödsfall och hur kan mikroskopiska DNA-spår avslöja en mördare?

★  Jag har inte läst någon av Jenny Rognebys kriminalromaner, och inte heller någon av Emelie Schepp. Jag har läst mycket om de här författarna, nu vill jag också läsa något av dem.

★  Camilla Stens skräckroman Staden har fått fin kritik, det är väl ungefär det jag vet om den. Jag har nog aldrig läst någon skräckroman tidigare, om man bortser från Flickan med gåvorna, av M R Carey. Alltså extra roligt att göra det nu.

★  Pontus Ljunghills deckare, Lykttändaren, utspelar sig i 1920-talets Stockholm. Jag har länge tänkt läsa den, men jag har hela tiden prioriterat recensionsex från förlagen. Kanske hinner jag i påsk.

 

Fler tips på Påskekrim får ni hos Johannas deckarhörna, titta gärna in hos henne.

Verklighetsbaserade romaner i veckans topplista

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Verklighetsbaserade romaner, och här är min trave med romaner som har en tydlig koppling till en verklig händelse och/eller en person.

Jag berättar om fem av dem:

♥  Den bok i den här traven som man kanske kan tro är enbart fiktion, är Björnstad. Den handlar om hur man i vissa grupper förlåter vinnare för att de skall fortsätta att ge gruppen framgång. Staden finns inte i verkligheten och inte personerna i berättelsen, men handlingen baseras på verkliga händelser. Fredrik Backman intervjuade många människor, både förövare och offer i samma miljö med tystnadskultur som i Björnstad, för att kunna skriva den här boken och så här svarade han när jag intervjuade honom:

”Jag fick skämmas mycket, konfrontera mig själv en hel del, för många av historierna handlar ju om att det man utsätts för är lika fruktansvärt som att sedan inte bli trodd. Att alla försökte sopa det under mattan. Och jag är ju en del av det, både de gånger jag själv suttit i omklädningsrum utan att säga ifrån och de gånger då jag köpt kepsar och tröjor och matchbiljetter för att heja på ett lag som inte heller säger ifrån.

Det finns en stor kollektiv skuld när man är en del av en kultur som alltid har som instinkt att hålla tyst om stor ondska för att skydda sina gemensamma intressen, jag har själv varit en del av många sådana kulturer, jag är det fortfarande. Nu senast förra säsongen när mitt favoritlag i amerikansk fotboll, Dallas Cowboys, värvade en spelare som tidigare dömts för vapenbrott och misshandel av sin flickvän. Det sabbade min kärlek till det laget en hel del, även om spelaren nu inte längre är kvar.”

♥  Romanen Domaren är en väldigt intressant och välskriven roman om liv och död, ansvar, svek och skuld. Den gjorde ett stort intryck på mig genom att vara förvånansvärt trovärdig. Svaret fick jag i författarens tack i slutet av boken: ”Min historia har sitt ursprung i ett fall i överrätten (High Court) 1990 där han (Sir Alan Ward) var domare, och ett annat fall i appellationsdomstolen år 2000.”

♥  Godnatt, jord anses vara den första av, och stilbildande för, arbetarförfattarnas romaner som baserar sig på deras egen bakgrund. Romanen skildrar statarnas liv på ett gods i Sörmland; vardagsslit, kuvad längtan och okomplicerad glädje. Den lyfte för första gången fram statarnas liv och det blev uppenbart för väldigt många hur stort förtrycket och fattigdomen var.

♥  Eftersom memoarer räknas som skönlitteratur tar jag med Nadia Murads berättelse om sin fångenskap och kamp mot Islamiska staten. Nadia Murad är en yazidisk människorättsaktivist och goodwillambassadör för FN. Förra året tilldelades hon tillsammans med Denis Mukwege Nobels fredspris ”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”.

Den sista flickan är Nadia Murads berättelse om hur hon levde med sin familj i en liten by i norra Irak när IS år 2014 började sitt maktövertagande i området. Många män sköts när de vägrade att konvertera från yazdanism till islam och tusentals kvinnor och unga flickor över åtta år togs som sexslavar. De såldes eller skänktes till olika IS-anhängare, misshandlades och våldtogs. Fortfarande är tusentals yazidiska kvinnor tillfångatagna.

Jag minns nyhetssändningarna från hösten 2014, då hjälpsändningar släpptes ned av flyg på Sinjarbergen till de minst 30.000 människor som flytt dit när IS påbörjat folkmordet av yazidier. Nadia Murad berättar om hur folket levde innan folkmordet påbörjades, hur det gick till när IS tog över och vad hon och många andra tvingades uppleva och hur hon efter att ha lyckats fly nu arbetar som goodwillambasadör för FN och kämpar för att IS-anhängarna skall bli åtalade för folkmord.

♥  Tio över ett  är en väldigt fin och välskriven berättelse som tilldelades Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok för tre år sedan. Den ger ett inifrånperspektiv av hur det kan vara att som ung leva i gruvstaden Kiruna. Den skildrar Majas rädsla över de förändringar som sker; flytten av staden, pappans arbete mer än en kilometer ned under jorden, sprängningarna och så bästa vännen som måste flytta med sin mamma till en annan stad och inte kommer att gå i samma skola som Maja.

Författaren, Ann-Helén Laestadius är själv uppvuxen i Kiruna och en av alla gruvarbetarbarn. Hennes pappa arbetade under jord precis som Majas pappa i boken. Hennes barndomshem är ett av de hus som måste rivas. Boken är påhittad, men flytten är verklig.

Fler tips på verklighetsbaserade romaner får ni hos Johannas deckarhörna, titta gärna in hos henne.

Mina fem bästa tips på bak- och kokböcker

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Kok- och bakböcker

Det här är mina fem favoriter som jag ofta återvänder till. Ni skall strax få se bilder på omslagen till var och en av dem, och jag skall länka till mina recensioner av dem.

Jag har väldigt många bak- och kokböcker. Jag gillar att följa med i vad som händer i bak- och matlagningsvärlden och jag gillar att testa nya recept. Vi äter i princip aldrig snabbmat när vi är hemma, då lagar vi från grunden.

När jag lagar mat till vardags till hela familjen lagar jag oftast mat utan recept, sådant som vi äter ofta, som viltkött, fisk och kyckling tillagad i ugn med något vegetariskt tillbehör och en sås eller en röra av något slag, men jag testlagar ofta mat från recept till mig själv innan jag lagar till oss allihop, och faktiskt ganska ofta när vi skall få gäster, om jag vet att de inte är av det kinkigare slaget. Det har blivit ganska många missar som våra gäster har fått stå ut med, men jag brukar ha fler rätter att följa upp med, så ingen behöver svälta ;)

Under en period blev jag alldeles salig av att baka surdegsbröd från recept ur den här boken. Och nu när jag tar fram den igen kommer suget tillbaka. I det här inlägget berättar jag hur jag gör när jag bakar surdegsbröd, och receptet i det inlägget kommer från boken här ovanför.

Den här boken är makalöst bra. Recepten är lätta att laga, nyttiga och det blir väldigt gott. Dessutom innehåller boken mycket information om olika livsmedel, hur de bidrar till en bra hälsa.

Här är ett exempel på de fina bilderna i Paulúns Fastfood och på hur ett recept kan se ut. Dessutom en spalt med mycket matnyttig information. Och så ser ni ju hur jag läser kokböcker, med överstrykningspenna ;)

Boken har hängt med ett tag, jag lade upp ett recept från den här i bloggen för fyra år sedan, här är inlägget på bönbiffar med valnötter och broccoli.

Ni får inte missa Kålboken. Den innehåller 130 olika recept med kål, och jag är sugen på att laga allihop med några få undantag. Jag gillar att recepten innehåller ett begränsat antal ingredienser, och dessutom sådana som man kan tänkas ha hemma. Det finns lätta, mättande, festliga och snabba recept. Dessutom olika förslag på dressingar och tilltugg som passar till, som caesardressing, vitlöks- och fildressing, chilidressing, parmesanchips och kålchips. Här har jag skrivit om Kålboken.

Det Lotta Lundgren skrivit är inte bara en otroligt vacker kokbok, det är samtidigt en kåserisamling som fullkomligt flödar över av torr humor. Lotta Lundgren har vunnit priser för sin bok och recensenterna älskade den när den kom ut. Det gör jag också! Här har jag skrivit om den, och följer du länken får du också receptet på en väldigt god mazarinkaka.

Gemensamt för alla recepten, fotografierna och för de tillhörande kåserierna är att de fullkomligt sprudlar av lust till matlagning och mat. Det är så befriande! Finns det något härligare än att använda sin fantasi och passion i köket och laga till en riktigt god rätt! Kanske när gästerna skippar återhållsamheten och ängsligheten och vågar släppa loss och njuta av maten. Lotta Lundgrens bok inbjuder till det. Fram för mer lustfylld matlagning och matpassion vid middagsbordet!

Det här är min baskokbok. Jag gör alltid julskinkan och pepparkaksdegen ur den, och även en väldigt god och färgglad matpaj. Här finns recept och bilder på den och här finns recept och bild på en saftig och väldigt god julskinka.

Fler tips på bak- och kokböcker får du hos Johanna.

Vinterns bästa böcker om du frågar mig

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Vinterns bästa

De här böckerna har fått 4:or av mig, utom Slutet som fick en 5:a och var den kanske starkaste roman jag läste under hela förra året. Titeln kan avskräcka, men lura er inte av den. Slutet är en väldigt insiktsfull och fin bok, dessutom spännande på många olika sätt.

Irène är första delen i en serie franska kriminalromaner som jag varmt kan rekommendera. Personbeskrivningarna är väldigt unika och helt fantastiska enligt min mening. Innan Pierre Lemaitre blev författare arbetade han som professor i litteratur. De kunskaperna använder han sig av i den här delen av trilogin.

Sandra Beijer har skrivit Allt som blir kvar. En ganska kort roman, den är bara tvåhundra sidor, men den rymmer så  mycket mörker om en ung kvinna som tappar fotfästet totalt när hon blir lämnad av sin pojkvän. Väldigt mycket självömkan och destruktivt leverne. När man tycker att huvudpersonen har sjunkit så långt som det går utan att drunkna, och åtminstone borde försöka rycka upp sig, då blir det ännu värre. Jag hade väldigt svårt att känna igen mig i karaktärerna, men blev otroligt imponerad av hur välskriven boken är.

Om ni vill läsa en lågmäld roman om snåriga relationer och outredda känslor, förtvivlan och lycka, men mest av allt hopp. Och så någon komisk kommentar just när det är som mörkast, så att man skrattar till precis när tårarna är på väg. En berättelse som känns lika äkta som livet självt. Då skall ni läsa Mellan himmel och Lou.

Stormvarning är en spännande kriminalhistoria berättad i ett litet långsammare tempo, så där så att man tror att man hänger med i alla ledtrådar och teknisk bevisning, men ändå blir lurad på slutet. Dessutom utspelar den sig i en miljö som påminner som det vindpinade och karga landskapet i Peter Mays romaner, och det är ju ingen nackdel direkt.

Vårens mest efterlängtade böcker

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Böcker jag ser fram emot att läsa i vår.De här fem böckerna tror jag kan vara riktigt bra. Nu när jag ser dem tillsammans inser jag att de är relationsromaner allihop. Jag ser  fram emot deckare också i vår, och vilka de är skriver jag om i det här inlägget.

♥  Söndagsklubben är en relationsroman i feelgoodgenren. Varje söndag träffas Anna och hennes stora familj och äter lunch. De pratar, skrattar, tjafsar och äter alldeles för mycket. Ibland är det viktiga ämnen som kommer på tal, ibland bara rent nonsens. Men runt lunchbordet sitter människor som alla bär på sina egna historier och hemligheter. Jag blir så nyfiken på den, särskilt som jag älskar samtal kring middagsbordet och särskilt med en blandad samling människor.

♥  Gå förlorad, Agnes Lidbecks sista del i en trilogi måste jag ju läsa. De två första delarna (Finna sig och Förlåten) gjorde mig ganska irriterad på huvudpersonerna, men berättelserna fastnade. Den här gången tycks berättelsen handla om en osäker make, pappa och son. Hoppas att det inte är ännu en tröttsam historia om en krisande medelålders man där historien bara består av ältande utan att komma någonstans.

♥  Drömlistan tror jag kan vara en riktigt fin roman. Det är en debutroman som sålts till fler än tjugo länder. När den tolvårige Louis skadas i en trafikolycka och hamnar i koma, är hans mamma redo att göra vad som helst för att han ska vakna igen. Under madrassen i hans säng hittar hon en anteckningsbok där han har skrivit upp allt han drömmer om att någon gång få uppleva. Hon bestämmer sig för att förverkliga drömmarna i hans ställe, en efter en, och berätta allt för honom. Om han får höra om hennes äventyr, om hur vackert livet kan vara, kanske han återfår krafterna. Men det är inte alltid lätt att leva en tonårings drömliv när man är nästan fyrtio år.

♥  Små eldar överallt skall jag börja läsa i kväll. En roman om hemligheter och lögner i en amerikansk villaidyll. En bästsäljare i USA som nu skall bli teveserie med bland annat Reese Witherspoon i en av rollerna.

♥  En nästan perfekt dag verkar vara en relationsroman om en kvinna mitt i vardagskaos med två mellanstora barn och en veckopendlande make. Själv bär hon på en hemlighet och funderar över om livet blev som hon ville, och vad som hände med alla drömmar.
.

De här tre böckerna kommer inte med i topplistan av olika anledningar, men de är inte mindre intressanta för det.

♥  Skärmhjärnan har jag nästan läst ut, så jag kan ju inte räkna den som efterlängtad längre. Annars hade den hamnat som topp fem.

♥  Handlingen i Fredrik Backmans bok, Folk med ångest, låter helgalen, komisk och klurig. Jag blir dock litet tveksam till omslaget och kanske litet till handlingen också. Jag gillar inte buskis/folklustspel, och den här skulle kunna hamna i den genren. Hoppas inte. Men självklart måste jag läsa, jag blev helt omtumlad av Backmans böcker om Björnstad.

♥  Camilla Läckbergs nya roman, En bur av guld, kommer att vara något helt annorlunda än det hon skrivit tidigare, bara det låter ju så spännande att jag måste läsa. Dessutom tycker jag att själva historien låter lockande:

På ytan verkar Faye ha allt. En perfekt make, en älskad dotter och en lyxig lägenhet i den finaste delen av Stockholm. En gång var hon en stark kvinna med ambitioner, men för Jacks skull har hon gett upp allt. När han sviker henne raseras hela Fayes värld. Plötsligt har hon ingenting alls. Först står hon handfallen, men sedan bestämmer hon sig för att ge igen och börjar planera en gruvlig hämnd.

Det var mina favoriter i vår. Ännu fler har jag berättat om i det här inlägget.

Dags för middag alldeles strax. I dag har jag förberett för tre middagar, så resten av veckan behöver vi bara värma redan lagad mat. Frågan är vad vi skall äta i kväll: lammstek, korvstroganoff eller mexikansk paj med vildsvinsfärs, röda linser, paprika och lök..?

Ha en fin kväll!

Feminism i veckans topplista

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Feminism

Feminism har blivit ett knepigt begrepp anser jag. Det tolkas på flera olika sätt, och vissa ställer jag mig inte bakom. Jag är feminist i bemärkelsen att kvinnor ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män. Det borde vara självklarheter, och det gör mig vansinnig när det inte är så.

De här böckerna skulle allihop passa perfekt som bokcirkelböcker på temat feminism. Det finns så mycket att diskutera. Väldigt välskrivna och bra böcker allihop, och en av dem kan jag varmt rekommendera som film också. Jag berättar litet om fem av dem:

♥  Mildred Pierce har även filmatiserats och sänds på HBO Nordic som teveserie i fem avsnitt. Så otroligt bra, med Kate Winslet i huvudrollen. Den har beskrivits så här:

”Ett närgånget porträtt av en ovanligt självständig kvinna under depressionen på 1930-talet som nyligen skilt sig och nu kämpar för att skapa ett nytt liv för sig själv och sin familj. Dramat undersöker både Mildreds gränslösa kärlek till sin krävande dotter Veda och hennes komplicerade förhållande till de oföretagsamma männen i hennes liv, bland annat hennes polospelande älskare och hennes exman.”

♥  Missa inte heller Moa Gammels väldigt intressanta bok om Genier, samtliga kvinnor. Moa Gammels intervjuer av de här fjorton kvinnorna ger så många aha-upplevelser och tankeställare, ni måste bara läsa boken. Några av dem hon intervjuat är Pernilla August, Lena Andersson och Märta Tikkanen. Har ni tänkt på att män ofta kallas genier, men hur ofta hör man att kvinnor kallas det?

♥  Makten är också väldigt intressant. Tonåriga flickor antas plötsligt ha utvecklat en kraft som ledde till att makten i samhället förskjutits från att tidigare ha varit förbehållen män till att hamna hos kvinnor. Jag kände mig både omtumlad och faktiskt ganska hämndlysten när flickor och kvinnor inte längre var det så kallade svagare könet, och männen fick smaka på sin egen medicin. Men självklart visar det sig inte vara så enkelt som att allt vore bättre om rollerna i samhället var ombytta och kvinnorna hade makten. Makt förändrar många människor, oavsett könstillhörighet. Helt klart en bok som kan diskuteras länge och väl utifrån temat feminism. Diskussionen lär bli livad.

♥  I höstas läste jag Den sista flickan: berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten. Boken är Nadia Murads berättelse om hur hon levde med sin familj i en liten by i norra Irak när IS år 2014 började sitt maktövertagande i området. Många män sköts när de vägrade att konvertera från yazdanism till islam och tusentals kvinnor och unga flickor över åtta år togs som sexslavar. De såldes eller skänktes till olika IS-anhängare, misshandlades och våldtogs. Fortfarande är tusentals yazidiska kvinnor tillfångatagna.

Citatet är från sidan 137:

”När IS tog över Sinjar och började kidnappa yazidier kallade de sina mänskliga krigsbyten för sabaya (sabiyya i singular), vilket hänvisade till de unga kvinnor de köpte och sålde som sexslavar. Det var en del av deras plan för oss, som har sitt ursprung i en tolkning av Koranen som sedan länge var bannlyst av världens muslimska samhällen men om skrivits in i de fatwa och pamfletter som IS offentliggjorde innan de anföll Sinjar. Yazidiska flickor uppfattades som otrogna, och enligt IS-krigarnas tolkning av Koranen är det ingen synd att våldta en slav. Vi skulle locka nya rekryter att bli soldater och skickas runt som belöningar för  lojalitet och gott uppförande. Alla på bussen skulle möta det ödet. Vi var inte längre människor – vi var sabaya.”

♥  För tre år sedan läste jag Anna Larsdotters otroligt intressanta bok Kvinnor i strid. Ett litet annat perspektiv på feminism.

I boken får vi läsa om flera olika kvinnor som valt att delta i krig, alla lika intressanta kvinnoöden och med något undantag var alla helt okända för mig. Berättelserna visar att kvinnor inte alls är veka varelser, utan har anpassat sig efter vad tiden krävt. Bilden av den veka kvinnan, som behövde luktsalt vid varje obehaglig situation, skapades på 1800-talet, men ”förväntar du dig styrka, som samhället gjorde av 1600-talets kvinnor, så möts du i allmänhet av det.” Nålen och svärdet kan absolut svingas med samma hand, det har Anna Larsdotter övertygat mig om genom boken Kvinnor i strid.

En trave med böcker som utspelar sig på 1800-talet

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: 1800-talet

Fem författare i boktraven hamnar på topplistan, övriga får vara med som bonus.

På topplistan hamnar författarna Cecilia Ekbäck, Vilhelm Moberg, Per Anders Fogelström, Sarah Perry och Yaa Gyasi, vars debutroman jag glömde att lägga med i boktraven men som jag rekommenderar alla att läsa.

Ibland ramlar man över en alldeles unik roman, som är så mycket och ger så mycket, och därför egentligen inte går att beskriva på ett kortfattat och rättvisande sätt. Ormen i Essex är en sådan roman.

Jag tyckte väldigt mycket om Midnattssolens timme. Jag blev imponerad av hur författaren skapar spänning och intresse på flera olika plan, dels för de olika människorna och deras inbördes relationer till varandra, dels för kriminalgåtan. Berättelsen börjar hastigt och dramatiskt för att sedan övergå i en lugnare, riktigt behaglig takt. Det ges nästan omärkliga antydningar och ledtrådar allteftersom historien byggs upp och ges mer djup. Jag skulle kunna stanna i den känslan länge, och fortsätta att vara en betraktare av livet som pågår vid Svartåsen. Men just när jag känner mig som mest invaggad i någon slags trygg vardagslunk, då sticker historien iväg igen, lika hastigt och dramatiskt som den började. Avslutningen är oväntad och rafflande, minst sagt. Den får mig att fortsätta att fundera på berättelsen efter att boken är utläst. Det här är ett riktigt välgjort hantverk.

Den underjordiska järnvägen har vunnit flera priser och visst var den bra, men jag är tveksam till att den verkligen är värd all uppmärksamhet och priser. Den är utan tvekan en läsvärd och välskriven berättelse om det grymma och omänskliga slaveriet och vad det gjorde med människor, både med dem som hade afrikanskt och amerikanskt ursprung, och vad det gjorde med samhället. Men jag skulle hellre lyfta fram en annan roman med samma tema som gavs i svensk översättning samma år, nämligen Yaa Gyasis roman Vända hem.

Fler tips på böcker med temat 1800-talet får ni hos Johannas deckarhörna, titta gärna in hos henne.

En trave med vita böcker, och en hund förstås

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Vita bokomslag

Jag tycker att det blir snyggt med masseffekten av en enda färg på boktravarna, så här kommer en hög trave med vita böcker!

I den här traven finns många intressanta och bra böcker, men om jag skall välja bara fem så blir det de här:

Roligast var Woody Allens bok Sidoeffekter och mest tänkvärd och med vackrast bilder var Arktis. Bästa roman var Kristin Lavransdotter, men jag minns också att jag blev väldigt gripen av Pojken som kallades det. Vilhelm Mobergs utvandrarserie har jag inte läst, bara sett som teveserie, så den står på min TBR-lista. Men först skall jag nog läsa boken Välfärd utan tillväxt. Så många böcker, så litet tid.

Fler tips på böcker med vita bokomslag får ni hos Johannas deckarhörna, titta gärna in hos henne.

 

Brittiska feelgoodromaner i veckans topplista

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Brittiska feelgoodromaner.

Nu kommer ni kanske att opponera er mot att jag har med svenska Frida Skybäcks roman som en brittisk sådan. Men hennes roman utspelar sig ju i London och hon har själv bott där, så jag tycker att den kan få vara med.

Övriga författare i min topplista är antagligen välkända brittiska feelgoodförfattare för många av er som tittar in här. Lucy Dillon är Lucy Dillon, man kan alltid lita på att man läser hennes romaner med en nöjd känsla i kroppen. Samma sak med de andra författarna. Kate Eberlens roman i min topplista var väldigt bra. En varm berättelse med en hel del svärta. Den har ett tydligt avslut, men jag hoppas ändå på en fortsättning.

Feelgood har dykt upp som en relativt ny genre för mig. Tidigare läste jag aldrig feelgoodromaner, men de senaste åren har jag läst flera stycken, och många har varit riktigt bra. Är det så att det skrivs fler feelgoodromaner nu än tidigare?

De här tre feelgoodromanerna ser jag fram emot under början på året.

Fler tips på böcker med temat brittiska feelgoodromaner får ni hos Johannas deckarhörna, titta gärna in hos henne.

 

Böcker jag ville läsa under 2018 men inte hann med

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat min akilleshäl, nämligen de böcker jag ville läsa under 2018 men inte hann med. Det är några stycken…

Med ännu mer fokus på det jag verkligen vill, och mindre på sådant jag inte så gärna vill, hoppas jag att jag skall hinna läsa en hel del av det jag inte hann förra året.

Just nu läser jag Irène, vilket är första delen i en serie där andra delen översattes först till svenska, Alex, och som jag läste. Precis som i Alex är det mycket och riktigt grovt våld i den här kriminalromanen också. Men jag gillar stilen. Det är väldigt udda. Karaktärerna är långt från stereotypa och berättarstilen är ganska unik. Ja, jag gillar det.