Vilken märklig månad april var, men ändå logisk. Ungefär som en realistisk fransk film. Det började dåligt och oron låg som ett tungt och blött täcke över allting. Men dagarna gick, livet rullade på. Mitt i allt tungt som hände gick det att hitta ljusglimtar och faktiskt skratta ibland, även om lättheten i livet saknades. Jag började vänja mig vid situationen och få hopp. Då kraschade allt.

Milo hade fått en övernattning på Hotell Havsbaden i julklapp och tog med sig Jackie dit i början av april. Jag följde med eftersom de båda var omyndiga. Väldigt avkopplande och mysigt.

På kvällen åt vi middag tillsammans, men på morgonen var jag nog först i frukostmatsalen, och åt långsamt av det mesta, läste en bra bok och tittade på utsikten mot viken.

Fin miljö och trevlig och gästvänlig personal.

Våren kom, och pappa var fortfarande på sjukhuset. Nu konstaterades att förlamningen i vänstra sidan var permanent, och därför bedömdes inte tillståndet längre akut. Vi var på anhörigmöte och planerade hur pappa skulle kunna komma hem med hjälpmedel och personal. Det kändes verkligen inte som det skulle vara möjligt, och det var svårt att föreställa sig hur mamma och pappa skulle klara av det, med mamma som var trött efter cellgiftsbehandlingarna och pappa som, ja ni förstår själva.

Jag satt hemma i soffan och ägnade mig åt comfort watching (Grey’s Anatomy, något av alla 418 avsnitt), när jag plötsligt fick kramp i hela bröstet, ryggen, vänstra armen och käken. När jag försökt stretcha bort det, och det ändå inte gick över på en halvtimme, ringde jag sjukvårdsupplysningen som rådde mig att direkt åka in för kontroll av hjärtat. EKG-undersökningen visade en förändring på hjärtat som behövde följas upp. Några veckor senare stressades hjärtat under kontrollerade former, och visade ett friskt och starkt hjärta. Förmodligen var det bara en reaktion på den oro och stress jag kände över hela situationen.

Livet fortsatte. Vi firade Max, som fyllde fem år. Som vanligt både mysigt och gott. Jag tränade Hannibal, men väldigt måttligt. Den hästen tror väl snart att han är vildhäst igen. Hela familjen var på stand-up och såg Fredrik Andersson på Uppsala Konsert & Kongress och åt god italiensk middag. Carina bjöd hem mig och Ullis på lunch i sitt orangeri. Vi ses inte så många gånger varje år, men det känns alltid som det var bara några dagar sedan sist. Så är det nog ofta med barndomsvänner. Vi har känt varandra sedan lågstadiet, snart femtio år. Jag skjutsade Jackie till tandläkaren, och i väntan på hennes nästa lektion åt vi lunch hos Roslagsbagaren. Jag fortsatte att laga storkok för att frysa in i portionsförpackningar. En av de bästa vardagsrutinerna!

Jag fick en inträdesbiljett till Nordiska Trädgårdar och åkte dit tillsammans med Ullis. Jag fotade mycket, så de bilderna visar jag i ett eget inlägg.

Pallkragarna förbereddes med mer hästgödsel och ett tunt lager jord för fröna att gro i, och jag utökade med ytterligare pallkragar. Sedan kom ju våren och sommaren med först en otrolig torka, och sedan mängder med nederbörd. Det gjorde inte så mycket att engagemanget i pallkragarna blev måttligt förra året. Men jag måste ju ändå gå händelserna i förväg, och visa två bilder av resultatet. Dahliorna älskade uppenbarligen hästgödsel, för de växte överdådigt ända tills andra frostnatten i oktober.

Shelly var på kontroll för sina tänder, och fick tid för operation i slutet av april. Hon har en genetisk sjukdom som är vanlig hos katter, och även hos just Shetland Sheepdogs, av någon märklig anledning. De flesta tänderna måste opereras bort.

Vi var på besök hos pappa, och sjukgymnasten kom in och förklarade att han blivit sämre. Jag bad dem ringa mig vid minsta lilla förändring till det sämre. Halv ett på natten ringde nattpersonalen. Jag hämtade upp mamma och vi satt hos pappa tills det började ljusna ute. Nu vet jag att döden inte alltid kommer lugnt och stilla, och jag tycker att man borde få medicinsk hjälp att förkorta lidandet när det är helt uppenbart att hoppet är ute. Själv kommer jag nog vara traumatiserad resten av mitt liv av upplevelsen. Sju dagar senare var det dags för skilsmässa. Man får se det praktiskt, kanske lika bra att samla ihop all sorg och alla problem till ett och samma tillfälle. Jag tycks ändå ha haft något slags stöd, för jag fortsatte att lägga märke till hjärtan överallt.

I nästa inlägg blir det muntrare och vackrare, då visar jag bilder från Trädgårdsmässan!

♥