En liten Lotta…

Vi har en liten Lotta här hemma… som snart fyller fem år, precis som Lotta i filmen. Som svänger mellan lycka, ilska och sorg på en sekund, precis som Lotta. Hur kunde Astrid Lindgren vara så träffsäker i sina beskrivningar av barn..? Hon var ju inte småbarnsmamma själv när hon skrev böckerna. Hon måste ha läst på ordentligt innan hon började skriva, för att träffa så rätt.

I går föreslog jag att vi skulle se på Lotta på Bråkmakargatan. Jag tänkte att det kunde vara bra för henne att se att hon inte är ensam om att känna som hon gör. Och om hon ser samma beteende som hon själv har, men som betraktare, kanske hon förstår att allt inte är så orättvist. 

Vi såg filmen tillsammans. Och hon var helt fast… Vid vissa episoder kikade hon på mig, litet under lugg och log pillimariskt… Hon kände helt klart igen sig. Och i dag ville hon se andra filmen om Lotta..!

Fyndat på bokrean :)

Nu tror ni väl att jag har blivit helt galen… ;)

Men de senaste fem åren har jag inte haft tid, eller framför allt ro, att läsa böcker. Jag har plöjt magasin på löpande band, då kan man bläddra och läsa när man har en stund över, men böcker har jag bara köpt till barnen. Bortsett från någon enstaka till mig själv, som nästan aldrig blivit läst… Nu är det dags för litet egen tid, med egna intressen. Som att läsa böcker :D

Vissa av böckerna har jag köpt mest för att inspireras av, andra är litet tyngre, som den om ett arrangerat äktenskap och konsekvenserna av att inte fullfölja äktenskapet. Flera har jag sett på film, men inte läst, och ett par har jag läst, men det var länge sedan.

Har ni gjort några fynd som ni kan tipsa om?

En fantastisk läsupplevelse…

I går började jag läsa en så fantastisk bok, att jag helt enkelt inte kunde sluta förrän jag kommit till slutet..! Och jag kommer helt säkert att läsa den snart igen, det finns så mycket att fundera kring i den boken, moraliskt och filosofiskt. Den väcker så många tankar, och man behöver inte bry sig så mycket om detaljerna i boken, som huvudpersonerna eller miljön.

Jag är inte ensam om att tycka om boken, den har översatts till 67 olika språk och sålts i mer än 65 miljoner exemplar i över 150 länder. Bokens andemening är att varje människa har ett livsöde. Vilket det är vet man, bara man följer sitt hjärta. 

Sökandet efter en dröm börjar alltid med nybörjartur. Och den avslutas med att segraren ställs på prov. Ungefär så här:

När en person står inför förverkligandet av sin dröm vill världssjälen alltid sätta den här personens erfarenheter och kunskaper från färden på prov. Det gör den  inte av illvilja, utan för att vi människor samtidigt som vi uppnår vår dröm även skall kunna tillgodogöra oss de lärdomar som vi en gång drog på vår väg mot den. Det är i detta skede de flesta människor ger upp. Det är, som vi brukar säga här i öknen, som att dö av törst just när man skönjer dadelpalmerna vid horisonten.

Låter det som flummigt filosofiskt nonsens tycker ni?

 Jag tycker att man ganska lätt kan använda tankegången på sitt eget liv. För min egen del tänkte jag direkt på min avhandling…

Jag hade nybörjartur när jag kom in på juristlinjen. I slutet av utbildningen fick jag frågan av professorn i ett av mina ämnen om jag ville fortsätta som doktorand och forska. När jag kom till slutet ställdes jag på prov. När avhandlingen var nästan helt klar blev jag mamma till två barn, startade eget företag och började fundera på om forskning var något för mig. Om jag skall följa mitt livsöde, skall jag då ge upp slutförandet av avhandlingen, eller är det mitt livsöde att fullfölja?