Så står det på stenen som jag fått av Karin. Livet är ett äventyr. Det är lätt att glömma bort det när vardagen rullar på med rutiner och måsten. Nu har den fina stenen fått vara med på ljusbrickan, så att jag blir påmind varje dag. Tack Karin ♥
Jag brukar vara ganska bra på att ge mig ut i det okända, och jag har vågat prova nya stigar. Men de senaste åren har jag följt motorvägen. Jag har gjort som jag är van att göra, så som jag känner igen och som känns tryggt. Det kanske är en naturlig fas i livet när barnen är små, vad tror ni? Man har inte så mycket energi över till nya projekt och upptäckter. Och jag har varit långt ifrån lika våghalsig och modig som innan jag blev mamma. Ansvaret för barnen påverkar förstås, något annat vore väl konstigt. Men ändå. Man har ett liv och det gäller att förvalta och göra det bästa av det.
Nu när barnen är äldre, mer självständiga och inte lika beroende av mig som tidigare, är det dags för mig att ge mig ut på äventyr igen! Den största äventyret blir att ge ut min avhandling. Att avsluta det långa projektet kommer att kännas så skönt. Bara det att få avsluta det jag påbörjat, det är nästan så att det räcker för att jag skall bli lyckorusig! Och som en bonus – när man avslutar ett äventyr öppnar man samtidigt upp för nya. Det är dags för det nu.
Hur gör ni för att inte fastna i er bekvämlighetszon? Finns det några knep för att våga ta steget ut ur den?
Just nu - Just här 
Fina du <3 Klart att man funderar! Livet ÄR ett äventyr hur man än vrider och vänder på det… Var ny dag har ett slut vi inte kan styra över och när förändringens stund kommer så känns det. Man liksom bara vet… Det är en del av äventyret. Men dagarna som bär fram till dagen D… Det är dom som är själva utmaningen. Att ta sig igenom vardag, normaliteter och livets alla påfrestningar är viktiga små pusselbitar i livets pussel som alla är lika viktiga stora som små. När alla bitar är på sin rätta plats blir bilden tydlig och vi är då redo att anta nya utmaningar/nästa steg
Att våga lämna den trygga zonen betyder också att våga/vara beredd på att den dörr vi kliver ut genom kanske inte går att låsa upp igen efter att vi en gång öppnat och stängt den! Också det är en utmaning… Livet är svårt, utmanande, givande och fyllt av nåd glädje och sorg. I slutänden tror jag dock att det är de lyckliga stunderna och besluten vi väljer att ta med oss <3 stor kram till dig och kottsen! Ge dem varsin STOR kram från mig <3
GillaGilla
Jag är nog ganska så fast i min bekvämlighetszon – kanske för att jag just har en dotter som är 4,5 år och har svårigheter, vilket kräver lite extra av mig som förälder. I stort så är jag nog en person som gärna håller mig i min kokong, även om jag också gjort saker i mitt liv som har inneburit ett stort skutt utanför denna zon…. Vad jag skulle kunna göra nu för att krypa ut ur min zon vet jag inte – jag tror att jag är rätt nöjd just nu efter en väldigt turbulent tid i mitt liv… ;-)
*kram*
GillaGilla
Tack för din kommentar. Det var intressant att höra hur du ser på det. Om man är nöjd i sin bekvämlighetszon är ju allt bara bra :) Antingen är man nöjd en viss period, eller hela livet. Det krävs massor av extra energi för att kliva utanför det bekväma, och mitt i småbarnsperioden tror jag inte man orkar. Och har det varit turbulent är det ju bara skönt att få vara i bekvämlighetszonen! Då kan man behöva ladda batterierna och bara vara. Att kliva utanför den bekväma zonen är ju inte ett självändamål heller. Det är bara om man vill prova något nytt, men inte klarar att ta det steget, som det är ett problem. Undrar om det inte är så att man intuitivt vet när tiden är inne för att kliva ut ur bekvämlighetszonen..? Hur som helst tror jag inte att man kan forcera en sådan sak, då blir det inte bra. Att ge sig ut på äventyr skall ju vara roligt! :) Kram
GillaGilla