Ni vet låten av Björn Afzelius, ikaros, som handlar om hans barndom. Jag tänker ofta på några rader ur den:
Ändå står snart dom vuxna där och pekar
ut den riktning dom tycker man ska ta
Alla drömmar dom själva har förvägrats
vill dom förverkliga genom sina barn
.
Hur ofta kan man inte ana att det är just så här i många familjer. Och när man rannsakar sig själv inser man hur lätt det är att själv göra samma sak... Man vill egentligen bara hjälpa, visa på den väg som man känner till och som har fungerat. Sopa undan svårigheter på vägen och göra den enklare att gå. Man vill ju bara barnens bästa.
Jag gör samma sak. Jag tror att det är bra att få testa olika saker. Dels för att vidga sina vyer, dels för att förhoppningsvis hitta något man brinner för. Så jag uppmuntrar våra tjejer att läsa böcker, eftersom jag tror att det kommer att underlätta för dem både i skolan och på fritiden, och rent allmänt berika deras liv. De är med i en barnkör och de har fått prova ridning, friidrott, simning, skytte och golf. Här hemma har vi ju våra djur, och det pysslas väldigt mycket och spelas spel.
Man har som förälder en bild av hur barnen är och vad som kan passa just dem. Men frågan är om man ser barnen utifrån hur man själv är, eller om man faktiskt ser dem som egna individer..?
Jag tycker att det har varit bra att låta barnen få prova olika aktiviteter. Då har det blivit tydligare vilka intressen som är barnens, och inte avspeglingar av Patriks och mina. Som tur är har vi dessutom två tjejer med starka viljor. Det vore inte så enkelt att få dem att göra något de inte själva ville.
Ett, som jag tror, klassiskt exempel är väl när man spelade ett instrument som barn, men slutade när det blev jobbigt, tråkigt eller när andra intressen tog över. Som vuxen ångrar man sig och funderar på hur roligt det hade varit om man fortsatt att spela. Och så bokar man in barnen på en kurs i blockflöjt, för nu skall åtminstone de få chansen att uppleva det man själv gått miste om.
Och ta en sådan sak som klädstil. Till och med det lägger man sig i som förälder… Åtminstone jag. Häromdagen frågade jag Jackie om hon inte skulle ha strumporna under tightsen istället för uppdragna över. – Jag bryr mig inte om hur det ser ut, det här är skönare. Svarade Jackie, och så var det bra med det.
Just nu - Just här 
Ett av livets dilemman! Inte alltid lätt att hantera, men ett kärt besvär. Jag ser våra barn utvecklas åt helt olika håll. Lättast att förstå sig på är dottern som är ”precis” som jag, men med tiden har jag upptäckt vad de andra två brinner för också. Jag vill ju att de alla ska bli starka och lyckliga! Dessvärre finns det inte en väg att ta sig dit, så det är bara att fortsätta att försöka stötta och hjälpa. :)
GillaGilla
Ja det är så det är; en utmaning men en spännande sådan. Isabella och Jackie har självklart blivit, och blir, präglade av våra värderingar. Men så länge man inte utgår från att just de värderingarna är de rätta, utan är öppen för andra, så tror jag att det är lättare att se individerna som just de är. Det dyker upp sidor hos våra tjejer som jag blir otroligt imponerad av och försöker lära mig av. Samtidigt som de har sidor som kan göra mig lätt galen ;)
Man vill nog omedvetet malla in barnen i samma lilla värld som man själv lever i eftersom det känns tryggt. Man kan de koderna och kan stötta och ge råd när det behövs. Men det finns så många olika sätt att leva på, och det värsta man kan göra är väl att hämma en persons egen drivkraft åt något håll, vare sig det gäller relationer, intressen, yrkesval. Som vuxen och förälder tycker jag att man har ett ansvar att försöka se vilka sidor barnen har. En utmaning som sagt, särskilt om barnens syn på relationer, intressen, yrke skiljer sig från den man själv har.
GillaGilla