Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 233
Utgivningsdatum: 2016-03-03
Förlag: Wahlström & Widstrand Förlag
Översättning: Peter Samuelsson
ISBN: 9789146229506
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
.

Handlingen i korthet

”Det ögonblick då jag bestämde mig för att lämna honom, det ögonblick då jag tänkte att nu räcker det, slungades vi fram i ett plan på tiotusen meters höjd över havet, men för en utomstående såg allt lugnt och fridfullt ut. Precis som i vårt äktenskap, hade jag kunnat säga.”

Så börjar Joan sin berättelse om sitt liv med Joe Castleman. Paret är på väg till Helsingfors, där Joe skall ta emot ett efterlängtat och prestigefullt litteraturpris. Joe har sedan sin debutroman varit en framgångsrik och högt respekterad författare och Joan har under deras fyrtio år tillsammans varit hans ständiga stöd, alltid rest med honom och stått vid hans sida vid uppläsningar och liknande tillställningar. Paret har tre barn, men det har alltid varit Joe och författarlivet som stått i centrum.

På planet över Atlanten inser Joan att hon har fått nog av att vara den perfekta författarhustrun till en drummel till man som tror att han äger världen, och hon har fått nog av hans ständiga otrohetsaffärer. Genom tillbakablickar återberättas deras liv tillsammans och vi får veta hur det började, då hon blev förälskad i Joe som var hennes lärare i en litteraturkurs. Hon tycker att han är den mest underhållande och tilldragande man hon vet. För Joans skull bryter han upp från sin dåvarande fru och nyfödda dotter för att gifta om sig med henne. Joan slutar ganska snart sitt arbete och lägger, utan att göra någon större sak av det, sina egna drömmar om att bli författare på hyllan.
.

Vad jag tyckte

Jag var väldigt nyfiken på den här boken, som gäller den alltid så aktuella frågan om livsval. Dels utifrån vad man själv vill med sitt liv, dels av hänsyn till andra, dels utifrån vilka möjligheter som samhällets strukturer ger och vilka hinder de utgör.

Min spontana känsla när boken var utläst, var att det inte var en bok helt i min smak. Men jag kunde inte sluta fundera på den, och efterhand insåg jag att författaren avsett mycket mer än vad jag först fått intryck av. Ju mer jag funderade på både bokens form och handling, desto mer växte den i mina ögon. Slutsatsen blir att den här är en bok som jag verkligen kan rekommendera, och som jag tror skulle vara perfekt för läsecirklar eftersom det finns så många olika ämnen att diskutera kring; mäns och kvinnors livsval, mäns och kvinnors värde för varandra, inom familjen och på arbetsmarknaden.

Det enda negativa intryck som består är det onödigt grova språket som författaren använder sig av, framförallt under de första 90 sidorna. Det känns inte alls nödvändigt och stämmer inte med den bild man i övrigt får av Joan, som är berättarrösten. Personskildringarna griper inte tag på ett sådant sätt att jag känner att jag kan ta någons parti, varken kulturmannens eller hustruns vid hans sida. Kanske för att författaren faktiskt inte själv tar parti för någon, inte ens för Joan, som ju författaren valt som berättare.

Vi får ta del av Joans upplevelser av det som sker, men genom små antydningar och ledtrådar i berättelsen får vi även insikter ur Joes perspektiv. Det var framförallt dessa små ledtrådar, särskilt i samtalen mellan Joe och Joan, som (för mig i efterhand) höjde läsupplevelsen. Det är så smart gjort av författaren!
.

.

Risk för spoiler – diskussion kring handlingen

Varför hade Joan funnit sig i situationen, där Joe fått all ära av deras gemensamma arbete och Joan både utåt och inför barnen förpassats till rollen som författarhustru?

Joan hade, inser vi mot slutet av boken, makt och möjlighet att ställa ultimatum, kräva ett annat upplägg dem emellan. Jag gissar att hon fann det bekvämt att stå i skuggan och slippa skärskådas i rampljuset, slippa nervositet för egen del. Det var Joe som plågades av sömnlöshet över hur böckerna skulle mottas, inte Joan. Med berömmelse följer inte bara förmåner och möjligheter, utan även förväntningar och krav. Som snygg och verbal estradör var Joe den som var mest lämpad att stå i rampljuset, den av de båda som hade störst möjligheter att marknadsföra sig bäst, även om det var hon som var den bättre skribenten av de båda. Kanske var/är det också, som antyds i boken, lättare för män än för kvinnor att nå en hög litterär position. Som hustru till en erkänd författare fick Joan ändå del av det goda livet. Hon åtnjöt andras respekt (dock inte för sin litterära insats) hon kunde leva ett spännande och bekvämt liv och fick trots allt ägna sig åt det som intresserade henne. Båda gjorde det de var bäst på, vilket kom båda tillgodo levnadsmässigt. Bortsett från äran då, som ju tillkom Joe.
.

Vad var det som till sist fick henne att känna att det fick vara nog, att det var dags att dra ur kontakten och låta Joe stå på egna ben?

Kanske blev Joan i efterhand bitter över otrohetsaffärerna och efterklok och avundsjuk på Joes erkännanden i sin yrkesroll som författare. Jag gissar dessutom att författarparets uppgörelse sannolikt ledde till att Joes självtvivel blev större, och han förlorade respekt i både sina egna och Joans ögon på ett sätt som de från början inte räknat med. Hon började se honom som ynklig och patetisk, långt ifrån den begåvade författare hon trodde att han var när de blev ett par. När hon inte längre behövde Joe, när de kommit till karriärens topp, då beslutade hon sig för att lämna honom.

Joans bitskhet på ålderns höst liknar dock i mina ögon mest orättvis offermentalitet. Ett exempel på det är att Joe alltid utan undantag lyfter fram Joan som helt nödvändig för honom och hans framgång. Han är fullt medveten om hennes betydelse och vill att hon skall få del av berömmelsen, så långt det är praktiskt möjligt. Ändå vill hon inte att hon nämns i tacktalet då han skall motta sitt pris. Hade det kanske varit enklare att begära skilsmässa om Joe varit den egoistiske drummel som hon vill låta påskina, om han bara tagit åt sig äran för egen del?
.

Till sist några ord om förhållandet mellan författarparet och deras barn.

Genom hela boken framhåller Joan sig som den som alltid fanns för barnen, och att Joe svek dem genom att visserligen tillbringa tid med dem, men att ändå inte se dem. I själva verket var det väl ändå båda föräldrarna som svek barnen, genom att sätta arbetet/författandet, i främsta rummet. Joans slutliga och största svek mot barnen var när barnen oroade sig och mådde dåligt av vad de upplevde som orättvisor mellan Joe och Joan, och hon inte bekräftade barnens misstankar, utan förnekade dem.

♥

Andra bloggare om ”Hustrun:

Annika Koldenius

Beas bokhylla

Bokhora

Bokomaten

Johannas Deckarhörna