Recension: 1984, av George Orwell

1984

George Orwells bok, 1984, köpte jag för säkert trettio år sedan när boken var relativt nyutgiven. Som jag minns det, kom jag av mig i läsningen på grund av den mörka och dystopiska inledningen. Nu har jag äntligen läst den från början till slut, och vilken läsupplevelse det har varit. 1984 är odiskutabelt en dystopi, och som sådan är den bitvis väldigt tung att ta sig igenom. Ändå vill man läsa vidare, veta hur det skall gå.

Huvudperson är Winston Smith, en trettionioårig man som, liksom den övriga befolkningen, lever ett extremt fattigt och torftigt liv med matransoneringar och nedgången bostad, övervakad i varje stund av Storebror, den högste ledaren för Oceanien (England), ett av de tre länderna i världen. Winston arbetar på det partistyrda Sanningsministeriet, där han reviderar och censurerar texter och bilder så att de framstår som att Storebror alltid har rätt och agerar på rätt sätt. Överallt, även i bostäderna, finns avlyssningsapparatur och teleskärmar som alltid är påslagna för att dels sända ut partipropaganda, dels övervaka allt vad befolkningen ägnar sig åt. Kunskap är makt, och genom att begränsa människors kunskaper blir befolkningen lättare att kontrollera och styra. Man ägnar sig i samma syfte åt ordutplåning och skapar ett ytterst fåordigt så kallat Nyspråk, där nyanser och exempelvis uttryck för frihet inte finns med. Om språket inte ens har ett ord för frihet, hur skall befolkningen då kunna veta vad det är och önska sig det?

Ingen vet vad som hände innan Revolutionen då Oceanien blev en totalitär stat. Alla arkiv är förstörda eller förfalskade, alla böcker omskrivna, alla tavlor ommålade och alla data är ändrade. Det förflutna blir vad Partiet väljer att göra det till. Människors tankar styrs genom fruktan, hat och triumf vid segrar över motståndare. Kärlek får inte förekomma förutom till Storebror. Barn utbildas till att spionera på och vid behov ange sina egna föräldrar för illojalt beteende i förhållande till Partiet. Den enda lojalitet som får finnas är lojaliteten till Partiet och Storebror. I syfte att ytterligare begränsa individens frihet och hålla folket i schack skall aktiviteter ske i grupp, aldrig på egen hand.

Winston börjar fundera över tiden innan den stora Revolutionen, innan Partiet med Storebror tog makten. Successivt börjar han ifrågasätta och förakta Partiet och vad det står för. I Julia finner han en likasinnad, med samma hat till Partiet. De lever dock under ständigt hot om att bli avslöjade, dels för sina förbjudna tankar om Partiet, dels för sin förbjudna kärlek till varandra. Det är ingen hemlighet att partiförrädare torteras, mördas och blir opersoner, de upphör att existera både i verkligheten och i dataregister, som om de aldrig funnits.

Boken 1984 skrevs av George Orwell efter andra världskriget med troligtvis Sovjetunionen i åtanke. Likheterna är stora mellan Stalin och Storebror, och karaktären Goldstein som har en central roll i 1984 beskrivs på samma sätt som Troskij, som den ende som öppet vågade kritisera Stalin. Alla andra var kuvade till tystnad, satta i arbetsläger eller döda. Och precis som Goldstein framfört sin kritik i bokform, gjorde Trotskij det fram till dess han mördades av en sovjetisk agent.

1984 väcker många tankar om vårt eget samhälle, och om betydelsen av demokrati och av yttrande- och åsiktsfrihet. Särskilt som vi själva faktiskt censurerar vissa texter (vissa Pippi-böcker, Tintin-böcker m.fl.). Visserligen i gott syfte, men likväl får det som konsekvens en förändrad historieskrivning, precis som i den totalitära staten i boken 1984. Övervakade är vi också, dels genom övervakningskameror på offentliga platser, dels genom att webbplatser registrerar vilka transaktioner vi gör, vilka sidor vi besöker, vad vi gillar och så vidare, och därmed kan skapa en väldigt bra personprofil av sina användare. För att inte tala om hur ett av bokens begrepp, dubbeltänk, har fått ett tydligt genomslag den senaste tiden hos presidenten för världens kanske mäktigaste nation. Det vill säga att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Här ger jag ett smakprov ur boken och diskuterar den med andra.

Mitt betyg: 5/5

 

Antal sidor: 284
Utgivningsdatum: 1984
Originalets titel: Nineteen Eighty-Four
Förlag: Atlantis
Översättare: Thomas Warburton
Formgivning: Agneta Magnusson
ISBN: 9174863371
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Bloggstafett: Tårar i havet av Ruta Sepetys

Recensionsexemplar från B Wahlströms förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från B Wahlströms förlag – stort tack!

 

Med start nästa måndag och nio dagar framåt, anordnar bokförlaget B Wahlströms en bloggstafett kring boken Tårar i havet av Ruta Sepetys. Jag och ytterligare åtta bloggare kommer att skriva om boken varsin dag. Det blir utförliga recensioner om boken som helhet och/eller om en viss aspekt av boken.

Fyra ungdomar möts när de som hundratusentals andra flyr mot kusten. De flyr från krig, från lögner och från sina egna hemligheter. Boken bygger på en verklig händelse, då 10000 passagerare, främst kvinnor och barn, flydde med ett fartyg undan de sovjetiska trupperna i januari år 1945. Bara 15 mil från den svenska kusten träffades fartyget av en torped och förliste. 9000 av passagerarna omkom. Jag ser verkligen fram mot att läsa och berätta mer om den här boken!

 

Här är listan över bloggar som är med i stafetten samt vilka datum som gäller

Måndag 26/9, Sofies bokblogg

Tisdag 27/9, Just nu just här (dvs jag själv)

Onsdag 28/9, The world I live in

Torsdag, 29/9, Aldrig bara ord

Fredag 30/9, Sincerely Johanna

Lördag 1/10, Jonssons Bookworld

Söndag 2/10, Sizzen

Måndag 3/10, Bokparadiset

Tisdag 4/10, Västmanländskans bokblogg

Recension: Lyckliga människor läser och dricker kaffe, av Agnès Martin-Lugand

lyckliga 1.

Mitt betyg: 2/5

Antal sidor: 188
Utgivningsdatum: 2016-04-20
Förlag: Bokförlaget Forum
Översättning: Anna Petronella Foultier
Omslagsdesign: Marina Mattsson
ISBN: 9789137144658
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens baksidestext

Sedan Diane förlorade sin man och deras femåriga dotter i en bilolycka är hon som förlamad av sorg. Hon lämnar knappt Parislägenheten där de bodde tillsammans och orkar inte ens engagera sig i sitt älskade bokkafé – Lyckliga människor läser och dricker kaffe. För att fly undan minnena bestämmer hon sig för att resa bort på obestämd tid. Hon hyr ett hus på den irländska landsbygden, dit hennes man alltid velat åka. De vänliga hyresvärdarna gör allt för att hon ska trivas, vilket inte kan sägas om deras odräglige släkting som blir hennes granne. Hon försöker undvika honom, men deras vägar korsas ständigt. Och långsamt börjar hon ana att han kanske är en annan än den hon först trodde. Lyckliga människor läser och dricker kaffe är en berättelse om att hitta tillbaka till livet efter en stor sorg, och om att kanske finna kärleken igen.

 

Så här upplevde jag boken

Bokens titel är fantastisk och omslaget likaså, det gjorde mig väldigt nyfiken på att läsa boken. Jag hade förväntat mig en berättelse i ungefär samma anda som Nathalie – en delikat historia, av David Foenkinos, som ju också handlar om en kvinna som förlorar den hon älskar i en bilolycka. Men den här historien berättas inte på det litet typiskt franska viset; känslosamt, melankoliskt och väldigt charmigt.

Boken börjar dock väldigt bra. Första kapitlet ger mig kramp i bröstet och jag börjar nästan gråta. Jag tycker att jag förstår Diane, hur känslorna svänger mellan att vilja skrika, gråta och helst bara dö ifrån alltsammans, men att tvingas hålla tillbaka den obeskrivliga sorg hon känner för att inte oroa Colin, innan han till sist somnar in på sjukhuset. Det är väldigt starkt och väldigt trovärdigt beskrivet. ”Jag hade fått veta att de fortfarande höll på och busade i bilen i det ögonblick lastbilen brakade in i dem. Jag tänkte att de dog skrattande. Jag tänkte att jag skulle ha velat vara med dem. Och i et år hade jag om och om igen sagt till mig själv att jag hellre skulle ha velat dö med dem. Men mitt hjärta slog envist. Och höll mig vid liv. Till min stora olycka.”

Resten av boken gör mig tyvärr inte berörd alls. Språket är korthugget och historien berättas kronologiskt i detalj, ingenting lämnas åt läsaren att själv få ana, inga oväntade händelser, vilket snarast skapar distans till huvudpersonen och berättelsen i övrigt. ”Händelsen med jordfelsbrytaren hade ändrat allt. Jag hade övervunnit mig själv, jag gick ut oftare, jag promenerade någon timme på stranden. Jag försökte att inte skrota runt i pyjamas hela dagen. Jag gjorde allt för att återvända till de levandes värld och inte förlora mig i paranojor.”

Att sorg tar olika lång tid att bearbeta och att den hanteras olika är självklart, men i mitt tycke ger Diane ett onödigt kallt och osympatiskt intryck. Diane har till skillnad från Nathalie, i boken jag nämnde inledningsvis, helt slutat att arbeta och att ha några sociala relationer utöver en nära vän, Félix, som hela tiden finns vid hennes sida. Hon går helt in i sig själv, isolerar sig och lämnar inte lägenheten under ett helt år. När Félix försöker få Diane att gå vidare och försöka börja leva igen, förvånas jag över hur otacksamt Diane reagerar efter allt han gjort för henne: ”Félix hade gjort mig helt utmattad. Gud vet att jag älskade honom, men jag orkade inte med honom längre. Hans ord malde i huvudet när jag låg i sängen. Han verkade fast besluten att få mig att reagera. Jag måste till varje pris hitta något sätt att slippa ifrån honom.” Dianes ganska råa ton fortsätter genom hela boken, och det är mer eller mindre omöjligt att känna någon sympati för henne.

Gillar man det amerikanska upplägget, där huvudpersonen går igenom en kris och kommer ut på andra sidan som en bättre människa, ja då kanske den här boken kan passa. För att läsaren inte skall missa den utvecklingen, låter författaren Félix uttrycka det: ”Inte ens när Colin och Clara fortfarande levde såg jag dig någonsin så sugen på att jobba, och det allra sjukaste är att du klarar dig alldeles själv.”

Boken kommer att bli film, och som film tror jag att den blir sevärd med rätt skådespelare i rollerna. Vad vore mer passande än Audrey Tautou i huvudrollen. Jag föreställer mig också att känslorna av vemod och sorg skulle förstärkas av att filmas i de miljöer där boken utspelar sig. I filmen gissar jag att de tonar ned Dianes i mitt tycke helt onödigt bitska kommentarer och inställning överlag och gör henne mer lågmäld. Av sorg kan man säkert bli väldigt otrevlig, men i boken känns Dianes beteende obegripligt i många situationer.