Recension: 1984, av George Orwell

1984

George Orwells bok, 1984, köpte jag för säkert trettio år sedan när boken var relativt nyutgiven. Som jag minns det, kom jag av mig i läsningen på grund av den mörka och dystopiska inledningen. Nu har jag äntligen läst den från början till slut, och vilken läsupplevelse det har varit. 1984 är odiskutabelt en dystopi, och som sådan är den bitvis väldigt tung att ta sig igenom. Ändå vill man läsa vidare, veta hur det skall gå.

Huvudperson är Winston Smith, en trettionioårig man som, liksom den övriga befolkningen, lever ett extremt fattigt och torftigt liv med matransoneringar och nedgången bostad, övervakad i varje stund av Storebror, den högste ledaren för Oceanien (England), ett av de tre länderna i världen. Winston arbetar på det partistyrda Sanningsministeriet, där han reviderar och censurerar texter och bilder så att de framstår som att Storebror alltid har rätt och agerar på rätt sätt. Överallt, även i bostäderna, finns avlyssningsapparatur och teleskärmar som alltid är påslagna för att dels sända ut partipropaganda, dels övervaka allt vad befolkningen ägnar sig åt. Kunskap är makt, och genom att begränsa människors kunskaper blir befolkningen lättare att kontrollera och styra. Man ägnar sig i samma syfte åt ordutplåning och skapar ett ytterst fåordigt så kallat Nyspråk, där nyanser och exempelvis uttryck för frihet inte finns med. Om språket inte ens har ett ord för frihet, hur skall befolkningen då kunna veta vad det är och önska sig det?

Ingen vet vad som hände innan Revolutionen då Oceanien blev en totalitär stat. Alla arkiv är förstörda eller förfalskade, alla böcker omskrivna, alla tavlor ommålade och alla data är ändrade. Det förflutna blir vad Partiet väljer att göra det till. Människors tankar styrs genom fruktan, hat och triumf vid segrar över motståndare. Kärlek får inte förekomma förutom till Storebror. Barn utbildas till att spionera på och vid behov ange sina egna föräldrar för illojalt beteende i förhållande till Partiet. Den enda lojalitet som får finnas är lojaliteten till Partiet och Storebror. I syfte att ytterligare begränsa individens frihet och hålla folket i schack skall aktiviteter ske i grupp, aldrig på egen hand.

Winston börjar fundera över tiden innan den stora Revolutionen, innan Partiet med Storebror tog makten. Successivt börjar han ifrågasätta och förakta Partiet och vad det står för. I Julia finner han en likasinnad, med samma hat till Partiet. De lever dock under ständigt hot om att bli avslöjade, dels för sina förbjudna tankar om Partiet, dels för sin förbjudna kärlek till varandra. Det är ingen hemlighet att partiförrädare torteras, mördas och blir opersoner, de upphör att existera både i verkligheten och i dataregister, som om de aldrig funnits.

Boken 1984 skrevs av George Orwell efter andra världskriget med troligtvis Sovjetunionen i åtanke. Likheterna är stora mellan Stalin och Storebror, och karaktären Goldstein som har en central roll i 1984 beskrivs på samma sätt som Troskij, som den ende som öppet vågade kritisera Stalin. Alla andra var kuvade till tystnad, satta i arbetsläger eller döda. Och precis som Goldstein framfört sin kritik i bokform, gjorde Trotskij det fram till dess han mördades av en sovjetisk agent.

1984 väcker många tankar om vårt eget samhälle, och om betydelsen av demokrati och av yttrande- och åsiktsfrihet. Särskilt som vi själva faktiskt censurerar vissa texter (vissa Pippi-böcker, Tintin-böcker m.fl.). Visserligen i gott syfte, men likväl får det som konsekvens en förändrad historieskrivning, precis som i den totalitära staten i boken 1984. Övervakade är vi också, dels genom övervakningskameror på offentliga platser, dels genom att webbplatser registrerar vilka transaktioner vi gör, vilka sidor vi besöker, vad vi gillar och så vidare, och därmed kan skapa en väldigt bra personprofil av sina användare. För att inte tala om hur ett av bokens begrepp, dubbeltänk, har fått ett tydligt genomslag den senaste tiden hos presidenten för världens kanske mäktigaste nation. Det vill säga att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Här ger jag ett smakprov ur boken och diskuterar den med andra.

Mitt betyg: 5/5

 

Antal sidor: 284
Utgivningsdatum: 1984
Originalets titel: Nineteen Eighty-Four
Förlag: Atlantis
Översättare: Thomas Warburton
Formgivning: Agneta Magnusson
ISBN: 9174863371
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Bloggstafett: Tårar i havet av Ruta Sepetys

Recensionsexemplar från B Wahlströms förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från B Wahlströms förlag – stort tack!

 

Med start nästa måndag och nio dagar framåt, anordnar bokförlaget B Wahlströms en bloggstafett kring boken Tårar i havet av Ruta Sepetys. Jag och ytterligare åtta bloggare kommer att skriva om boken varsin dag. Det blir utförliga recensioner om boken som helhet och/eller om en viss aspekt av boken.

Fyra ungdomar möts när de som hundratusentals andra flyr mot kusten. De flyr från krig, från lögner och från sina egna hemligheter. Boken bygger på en verklig händelse, då 10000 passagerare, främst kvinnor och barn, flydde med ett fartyg undan de sovjetiska trupperna i januari år 1945. Bara 15 mil från den svenska kusten träffades fartyget av en torped och förliste. 9000 av passagerarna omkom. Jag ser verkligen fram mot att läsa och berätta mer om den här boken!

 

Här är listan över bloggar som är med i stafetten samt vilka datum som gäller

Måndag 26/9, Sofies bokblogg

Tisdag 27/9, Just nu just här (dvs jag själv)

Onsdag 28/9, The world I live in

Torsdag, 29/9, Aldrig bara ord

Fredag 30/9, Sincerely Johanna

Lördag 1/10, Jonssons Bookworld

Söndag 2/10, Sizzen

Måndag 3/10, Bokparadiset

Tisdag 4/10, Västmanländskans bokblogg

Recension: Lyckliga människor läser och dricker kaffe, av Agnès Martin-Lugand

lyckliga 1.

Mitt betyg: 2/5

Antal sidor: 188
Utgivningsdatum: 2016-04-20
Förlag: Bokförlaget Forum
Översättning: Anna Petronella Foultier
Omslagsdesign: Marina Mattsson
ISBN: 9789137144658
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens baksidestext

Sedan Diane förlorade sin man och deras femåriga dotter i en bilolycka är hon som förlamad av sorg. Hon lämnar knappt Parislägenheten där de bodde tillsammans och orkar inte ens engagera sig i sitt älskade bokkafé – Lyckliga människor läser och dricker kaffe. För att fly undan minnena bestämmer hon sig för att resa bort på obestämd tid. Hon hyr ett hus på den irländska landsbygden, dit hennes man alltid velat åka. De vänliga hyresvärdarna gör allt för att hon ska trivas, vilket inte kan sägas om deras odräglige släkting som blir hennes granne. Hon försöker undvika honom, men deras vägar korsas ständigt. Och långsamt börjar hon ana att han kanske är en annan än den hon först trodde. Lyckliga människor läser och dricker kaffe är en berättelse om att hitta tillbaka till livet efter en stor sorg, och om att kanske finna kärleken igen.

 

Så här upplevde jag boken

Bokens titel är fantastisk och omslaget likaså, det gjorde mig väldigt nyfiken på att läsa boken. Jag hade förväntat mig en berättelse i ungefär samma anda som Nathalie – en delikat historia, av David Foenkinos, som ju också handlar om en kvinna som förlorar den hon älskar i en bilolycka. Men den här historien berättas inte på det litet typiskt franska viset; känslosamt, melankoliskt och väldigt charmigt.

Boken börjar dock väldigt bra. Första kapitlet ger mig kramp i bröstet och jag börjar nästan gråta. Jag tycker att jag förstår Diane, hur känslorna svänger mellan att vilja skrika, gråta och helst bara dö ifrån alltsammans, men att tvingas hålla tillbaka den obeskrivliga sorg hon känner för att inte oroa Colin, innan han till sist somnar in på sjukhuset. Det är väldigt starkt och väldigt trovärdigt beskrivet. ”Jag hade fått veta att de fortfarande höll på och busade i bilen i det ögonblick lastbilen brakade in i dem. Jag tänkte att de dog skrattande. Jag tänkte att jag skulle ha velat vara med dem. Och i et år hade jag om och om igen sagt till mig själv att jag hellre skulle ha velat dö med dem. Men mitt hjärta slog envist. Och höll mig vid liv. Till min stora olycka.”

Resten av boken gör mig tyvärr inte berörd alls. Språket är korthugget och historien berättas kronologiskt i detalj, ingenting lämnas åt läsaren att själv få ana, inga oväntade händelser, vilket snarast skapar distans till huvudpersonen och berättelsen i övrigt. ”Händelsen med jordfelsbrytaren hade ändrat allt. Jag hade övervunnit mig själv, jag gick ut oftare, jag promenerade någon timme på stranden. Jag försökte att inte skrota runt i pyjamas hela dagen. Jag gjorde allt för att återvända till de levandes värld och inte förlora mig i paranojor.”

Att sorg tar olika lång tid att bearbeta och att den hanteras olika är självklart, men i mitt tycke ger Diane ett onödigt kallt och osympatiskt intryck. Diane har till skillnad från Nathalie, i boken jag nämnde inledningsvis, helt slutat att arbeta och att ha några sociala relationer utöver en nära vän, Félix, som hela tiden finns vid hennes sida. Hon går helt in i sig själv, isolerar sig och lämnar inte lägenheten under ett helt år. När Félix försöker få Diane att gå vidare och försöka börja leva igen, förvånas jag över hur otacksamt Diane reagerar efter allt han gjort för henne: ”Félix hade gjort mig helt utmattad. Gud vet att jag älskade honom, men jag orkade inte med honom längre. Hans ord malde i huvudet när jag låg i sängen. Han verkade fast besluten att få mig att reagera. Jag måste till varje pris hitta något sätt att slippa ifrån honom.” Dianes ganska råa ton fortsätter genom hela boken, och det är mer eller mindre omöjligt att känna någon sympati för henne.

Gillar man det amerikanska upplägget, där huvudpersonen går igenom en kris och kommer ut på andra sidan som en bättre människa, ja då kanske den här boken kan passa. För att läsaren inte skall missa den utvecklingen, låter författaren Félix uttrycka det: ”Inte ens när Colin och Clara fortfarande levde såg jag dig någonsin så sugen på att jobba, och det allra sjukaste är att du klarar dig alldeles själv.”

Boken kommer att bli film, och som film tror jag att den blir sevärd med rätt skådespelare i rollerna. Vad vore mer passande än Audrey Tautou i huvudrollen. Jag föreställer mig också att känslorna av vemod och sorg skulle förstärkas av att filmas i de miljöer där boken utspelar sig. I filmen gissar jag att de tonar ned Dianes i mitt tycke helt onödigt bitska kommentarer och inställning överlag och gör henne mer lågmäld. Av sorg kan man säkert bli väldigt otrevlig, men i boken känns Dianes beteende obegripligt i många situationer.

 

Recension: Hustrun av Meg Wolitzer

Hustrun

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 233
Utgivningsdatum: 2016-03-03
Förlag: Wahlström & Widstrand Förlag
Översättning: Peter Samuelsson
ISBN: 9789146229506
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
.

Handlingen i korthet

”Det ögonblick då jag bestämde mig för att lämna honom, det ögonblick då jag tänkte att nu räcker det, slungades vi fram i ett plan på tiotusen meters höjd över havet, men för en utomstående såg allt lugnt och fridfullt ut. Precis som i vårt äktenskap, hade jag kunnat säga.”

Så börjar Joan sin berättelse om sitt liv med Joe Castleman. Paret är på väg till Helsingfors, där Joe skall ta emot ett efterlängtat och prestigefullt litteraturpris. Joe har sedan sin debutroman varit en framgångsrik och högt respekterad författare och Joan har under deras fyrtio år tillsammans varit hans ständiga stöd, alltid rest med honom och stått vid hans sida vid uppläsningar och liknande tillställningar. Paret har tre barn, men det har alltid varit Joe och författarlivet som stått i centrum.

På planet över Atlanten inser Joan att hon har fått nog av att vara den perfekta författarhustrun till en drummel till man som tror att han äger världen, och hon har fått nog av hans ständiga otrohetsaffärer. Genom tillbakablickar återberättas deras liv tillsammans och vi får veta hur det började, då hon blev förälskad i Joe som var hennes lärare i en litteraturkurs. Hon tycker att han är den mest underhållande och tilldragande man hon vet. För Joans skull bryter han upp från sin dåvarande fru och nyfödda dotter för att gifta om sig med henne. Joan slutar ganska snart sitt arbete och lägger, utan att göra någon större sak av det, sina egna drömmar om att bli författare på hyllan.
.

Vad jag tyckte

Jag var väldigt nyfiken på den här boken, som gäller den alltid så aktuella frågan om livsval. Dels utifrån vad man själv vill med sitt liv, dels av hänsyn till andra, dels utifrån vilka möjligheter som samhällets strukturer ger och vilka hinder de utgör.

Min spontana känsla när boken var utläst, var att det inte var en bok helt i min smak. Men jag kunde inte sluta fundera på den, och efterhand insåg jag att författaren avsett mycket mer än vad jag först fått intryck av. Ju mer jag funderade på både bokens form och handling, desto mer växte den i mina ögon. Slutsatsen blir att den här är en bok som jag verkligen kan rekommendera, och som jag tror skulle vara perfekt för läsecirklar eftersom det finns så många olika ämnen att diskutera kring; mäns och kvinnors livsval, mäns och kvinnors värde för varandra, inom familjen och på arbetsmarknaden.

Det enda negativa intryck som består är det onödigt grova språket som författaren använder sig av, framförallt under de första 90 sidorna. Det känns inte alls nödvändigt och stämmer inte med den bild man i övrigt får av Joan, som är berättarrösten. Personskildringarna griper inte tag på ett sådant sätt att jag känner att jag kan ta någons parti, varken kulturmannens eller hustruns vid hans sida. Kanske för att författaren faktiskt inte själv tar parti för någon, inte ens för Joan, som ju författaren valt som berättare.

Vi får ta del av Joans upplevelser av det som sker, men genom små antydningar och ledtrådar i berättelsen får vi även insikter ur Joes perspektiv. Det var framförallt dessa små ledtrådar, särskilt i samtalen mellan Joe och Joan, som (för mig i efterhand) höjde läsupplevelsen. Det är så smart gjort av författaren!
.

.

Risk för spoiler – diskussion kring handlingen

Varför hade Joan funnit sig i situationen, där Joe fått all ära av deras gemensamma arbete och Joan både utåt och inför barnen förpassats till rollen som författarhustru?

Joan hade, inser vi mot slutet av boken, makt och möjlighet att ställa ultimatum, kräva ett annat upplägg dem emellan. Jag gissar att hon fann det bekvämt att stå i skuggan och slippa skärskådas i rampljuset, slippa nervositet för egen del. Det var Joe som plågades av sömnlöshet över hur böckerna skulle mottas, inte Joan. Med berömmelse följer inte bara förmåner och möjligheter, utan även förväntningar och krav. Som snygg och verbal estradör var Joe den som var mest lämpad att stå i rampljuset, den av de båda som hade störst möjligheter att marknadsföra sig bäst, även om det var hon som var den bättre skribenten av de båda. Kanske var/är det också, som antyds i boken, lättare för män än för kvinnor att nå en hög litterär position. Som hustru till en erkänd författare fick Joan ändå del av det goda livet. Hon åtnjöt andras respekt (dock inte för sin litterära insats) hon kunde leva ett spännande och bekvämt liv och fick trots allt ägna sig åt det som intresserade henne. Båda gjorde det de var bäst på, vilket kom båda tillgodo levnadsmässigt. Bortsett från äran då, som ju tillkom Joe.
.

Vad var det som till sist fick henne att känna att det fick vara nog, att det var dags att dra ur kontakten och låta Joe stå på egna ben?

Kanske blev Joan i efterhand bitter över otrohetsaffärerna och efterklok och avundsjuk på Joes erkännanden i sin yrkesroll som författare. Jag gissar dessutom att författarparets uppgörelse sannolikt ledde till att Joes självtvivel blev större, och han förlorade respekt i både sina egna och Joans ögon på ett sätt som de från början inte räknat med. Hon började se honom som ynklig och patetisk, långt ifrån den begåvade författare hon trodde att han var när de blev ett par. När hon inte längre behövde Joe, när de kommit till karriärens topp, då beslutade hon sig för att lämna honom.

Joans bitskhet på ålderns höst liknar dock i mina ögon mest orättvis offermentalitet. Ett exempel på det är att Joe alltid utan undantag lyfter fram Joan som helt nödvändig för honom och hans framgång. Han är fullt medveten om hennes betydelse och vill att hon skall få del av berömmelsen, så långt det är praktiskt möjligt. Ändå vill hon inte att hon nämns i tacktalet då han skall motta sitt pris. Hade det kanske varit enklare att begära skilsmässa om Joe varit den egoistiske drummel som hon vill låta påskina, om han bara tagit åt sig äran för egen del?
.

Till sist några ord om förhållandet mellan författarparet och deras barn.

Genom hela boken framhåller Joan sig som den som alltid fanns för barnen, och att Joe svek dem genom att visserligen tillbringa tid med dem, men att ändå inte se dem. I själva verket var det väl ändå båda föräldrarna som svek barnen, genom att sätta arbetet/författandet, i främsta rummet. Joans slutliga och största svek mot barnen var när barnen oroade sig och mådde dåligt av vad de upplevde som orättvisor mellan Joe och Joan, och hon inte bekräftade barnens misstankar, utan förnekade dem.

Andra bloggare om ”Hustrun:

Annika Koldenius

Beas bokhylla

Bokhora

Bokomaten

Johannas Deckarhörna

 

Recension: Niceville av Kathryn Stockett

Bilderna är från filmen som jag inte sett ännu, men absolut skall se snarast. Men jag måste rekommendera er att läsa boken. Den är helt fantastisk!

Jag sträckläste boken i princip från början till slut. Den är omöjlig att lägga ifrån sig, samtidigt som man önskar att den aldrig skall ta slut.

Om ni inte varken läst boken eller sett filmen har ni säkert hört om handlingen. Men kortfattat kan jag ändå berätta att det handlar om en närliggande period i USAs historia då raslagarna fortfarande tillämpades. Det känns ofattbart att det faktiskt handlar om 1960-talet.

I svensk översättning heter boken Niceville, efter det fiktiva namnet på staden där allt utspelar sig. I original heter den The help, syftande på de svarta hembiträden/barnjungfrur/kokerskor som de vita överklasskvinnorna i den amerikanska södern inte kunde klara sig utan, men som ändå drabbades av förödmjukande diskriminering.

Det var ok att låta de svarta hembiträdena uppfostra de vita barnen från spädbarnsåldern, men använda herrskapets porslin eller toalett fick de inte. De kunde ju sprida sina farliga sjukdomar. Just frågan om de separata toaletterna får en central och tragikomisk roll i boken.

När societetsflickan Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men hon har förändrats. Hon vill mer och ser nu annorlunda på tillvaron. Hon drömmer om att bli författare och får så småningom ett jobb på lokaltidningen. Genom sitt arbete får hon kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som har förlorat sin ende son men uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Deras möte blir början på en udda och också väldigt farlig vänskap.

Tillsammans med en annan svart hemhjälp – den egensinniga och smarta Minny – bestämmer sig Skeeter och Aibileen för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats. Men också om drömmar, längtan och hopp. Arbetet med boken kommer att förändra deras liv för all framtid.

Det här är en bok som gjorde stort intryck på mig. Självklart på grund av handlingen men också på grund av det sätt som boken är skriven på. Tänk hur vi är mot varandra, vi människor.