Min recension av Vegetarianen, skriven av 2024 års nobelpristagare i litteratur

.
För sju år sedan läste jag Vegetarianen av årets nobelpristagare i litteratur. En väldigt speciell roman, vars stämning jag nog alltid kommer minnas.

Innehållet i korthet, hämtat från förlagets hemsida

Vegetarianen belönades 2016 med det internationella Man Booker-priset och blev Han Kangs genombrott utanför hemlandet Sydkorea. Det är en lyrisk berättelse i tre akter, som rör sig mellan realism, surrealism och allegori. Yeong-hye är en tystlåten kvinna i ett traditionellt äktenskap i Sydkorea. Hon har aldrig gjort uppror, men så börjar hon drömma om blod och brutalitet, om kroppar och kött. En dag bestämmer hon sig: hon måste bli vegetarian. Människorna i hennes liv, hennes make, svåger och syster, vägrar att acceptera beslutet, och hennes envishet sätter igång en spiral av tvång och våld. Kampen står inte bara kring hennes kropp och vad hon väljer att äta, utan handlar om hennes sexuella och intellektuella frihet. Vad händer med den som ständigt måste föra en kamp mot tillvaron? Vilka medel står till buds och när når en människa bristningsgränsen? Våldet som Yeong-hyes protest släpper lös tar sig in i henne själv, börjar arbeta emot henne. På andra sidan metamorfosen råder inte längre rationaliteten. Vegetarianen är en andlöst vacker och mörk berättelse om begär och förvandling, makt och motstånd.

Så tyckte jag om boken

Jag har vikt hörn i boken, strukit under meningar och försökt hitta ledtrådar till vad boken handlar om, egentligen. Det är en mörk berättelse, inte därför att livet som de olika personerna lever är så eländigt i sig, utan därför att de själva har så mycket mörker inom sig att de inte förmår glädja sig. Yeong-hye, vilken historien kretsar kring, ger sken av att vara en oansenlig, ordinär kvinna. Så här beskrivs hon av sin man i inledningen av boken:

Hon var en fåordig kvinna. Hon krävde sällan något av mig, och hur sent jag än kom hem bråkade hon aldrig. Även om vi råkade ha ledigt samma dag kom hon aldrig på tanken att vi skulle gå ut någonstans tillsammans. Medan jag slöade i soffan hela eftermiddagen med fjärrkontrollen i handen stängde hon i sig på sitt rum. För det mesta ägnade hon sig åt att läsa, vilket var praktiskt taget hennes enda hobby. Av någon outgrundlig anledning var böcker något hon verkligen kunde försjunka i – böcker som såg så tråkiga ut att jag inte ens förmådde kasta en blick innanför pärmarna. Det var bara när det var dags att äta som hon öppnade dörren och tassade ut för att laga mat. Visst, med den sortens fru och den sortens livsstil kunde min tillvaro knappast beskrivas som särskilt stimulerande.

Under den ordinära ytan lurar dock en helt annan person: Outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som jag alltid försökt maskera med tillgivenhet. Men nu faller masken av.

Kanske är det den kuvade tillvaron, först som dotter till en misshandlande far och familjeöverhuvud, sedan som hustru till en psykiskt misshandlande man som varken älskar eller respekterar henne, som till slut får Yeong-hyes tillvaro att rämna. Till att börja med tar hon kommando över sitt eget liv, vägrar fortsätta att anpassa sig, men efterhand är det som om behovet av kontroll inte går att stoppa. Det får konsekvenser för hennes hälsa och hon blir allvarligt sjuk. Det får även konsekvenser för hennes närmaste familj; för hennes man och föräldrar, syster och svåger, som alla förhåller sig på olika sätt till Yeong-hyes förvandling.

Det kanske är så, att författaren helt enkelt bara skrivit ned tankar och drömmar som hon drömt, utan att egentligen ha ett konkret budskap, utom möjligen att sätta igång funderingar hos sina läsare. Det har hon i så fall lyckats med. Eller så vill författaren förmedla ett djupare budskap, om makt och underordning, om att anpassa sig efter sociala konventioner och om konsekvenser av att ställa sig utanför den sociala grupp man tillhör. Ibland är det inte svaren som gör en bok intressant, utan frågorna den väcker. Så är det med Vegetarianen.

En roman jag hade med mig och läste överallt, så snart jag hade några minuter över

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 214
Utgivningsdatum: 2017-01-07
Förlag: Natur & Kultur
Översättare: Eva Johansson
Formgivning: Klara Gunnarsson
ISBN: 9789127149090
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Frågor jag fått om Förintelsen, av Hédi Fried

I dag är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. I år är det 75 år sedan. Det är en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen och de som överlevde.


För två år sedan läste jag Hédi Frieds bok, Frågor jag fått om Förintelsen. Den var då nominerad till Augustpriset i fackbokskategorin. Juryns motivering löd: ”En tunn liten bok, med skenbart enkla frågor om det mest ofattbara. En rak och levande bok som vänder sig till unga läsare som har skolans bakgrund till förintelselägren. Skakande och personlig, ohygglig i sin vardaglighet, litterär genom sin närhet”.

Hédi Frieds lilla bok på 146 sidor är troligtvis en av de allra viktigaste att läsa, både nu och i framtiden. Här svarar hon på frågor hon ofta fått när hon föreläst för barn, ungdomar och unga vuxna om förintelsen.

Hon skriver sakligt och osentimentalt om sina upplevelser av att vara en av dem som deporterades till förintelselägret i Auschwitz, och överlevde. Det hon gör är så klokt, nämligen att sprida kunskapen om hur förintelsen kunde ske och hur den gick till, med barn och ungdomar som målgrupper. De som kan föra kunskapen vidare till nästa generation när de som överlevde inte längre själva kan berätta. Så att det som hände aldrig tillåts hända igen.

Hédi Fried svarar på frågor som: ”Varför hatade Hitler judarna?”, ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hatar du tyskarna?”, ”Vad hände med din syster?” Hon beskriver hur hon kom till insikt om att fakta om vad som hände ger intellektuella kunskaper som bara når hjärnan. För en känslomässig förståelse måste berättelsen nå hjärtat. Det gör den här boken. Med ett tiotal sidor kvar att läsa lyckas jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Då berättar Hédi Fried att hennes föreläsningar oftast brukar avslutas med att hon får höra från eleverna: ”Bekymra dig inte, vi kommer att föra vidare det du berättat, vi vill inte att det skall hända igen.”

”Vänj dig aldrig vid orättvisor”, är ett av hennes viktiga budskap. När orättvisorna kommer successivt, litet i taget, vänjer man sig och fortsätter att hoppas att de skall ta slut och att allt skall bli bättre igen. För judarna blev det allt svårare i och med Nürnberglagarna som bland annat innebar att judar avskedades från statliga tjänster och att skolor och universitet stängdes för judiska barn. Som Hédi Fried beskriver det; det var illa, men livet var inte hotat. Sedan följde kravet på att alla judar skulle bära en gul stjärna utomhus, förbud mot att vistas på gatorna annat än i brådskande ärenden, judar fick inte gå på bio, inte på restaurang. Återigen bara ett steg i orättvisorna som man vande sig vid, men det kom fler. Inom några veckor skulle alla judar flyttas till ett nyinrättat getto i norra delen av staden, och man fick bara ta med sig vad man kunde bära och dra på en kärra. Efter ytterligare några veckor skulle judarna flyttas från gettot till arbetsläger. Efter tre dygn stannade boskapsvagnar med flera tusen judar i Auschwitz. Orättvisor måste stoppas i tid.

Frågor jag fått om förintelsen borde delas ut till alla elever på högstadiet och gymnasiet. Och ge den i julklapp till barn, ungdomar och vuxna. Boken är rakt och enkelt skriven, vilket gör den lättläst och möjlig att ta till sig trots det svåra ämnet. Valet av frågor som besvaras i boken är dessutom genomtänkt, och väcker helt säkert ett intresse hos var och en som öppnar boken, att få veta hur det var.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 146
Utgivningsdatum: 2017-01-21
Förlag: Natur & Kultur
Formgivning: Niklas Lindblad
ISBN: 9789127150850
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Vad tänker ni läsa i påsk?

De här böckerna hade jag planerat att läsa förra påsken. Alla böckerna blev lästa, men inte alla under just påskdagarna.

Och de här böckerna hade jag planerat att läsa under påsken 2017. Som vanligt var ambitionerna högre än vad jag sedan hann med just då. Under påsken är det ofta så mycket annat som man vill ägna sig åt, som släktträffar och påskmiddagar. I år blir det dessutom väldigt fint och soligt väder, så jag räknar med mycket utomhusliv.

I kväll skall jag visa dels vilken trave skönlitterära romaner och facklitteratur jag vill läsa under årets påskdagar, dels vilken så kallad påskekrim jag planerar att läsa. Det är både äldre och helt nyutkomna böcker, så titta gärna in litet senare för tips inför ledigheten.

Nu skall Leiftra få sin medicin, jag skall till sjukgymnasten för min höft, hämta barnen i skolan och sedan vidare till ettårskalas för Max. I kväll arbete med boken.

Ha det fint!