Recension: Mitt hat får ni inte, av Antoine Leiris

mitt-hat-far-ni-inte-atlantis

Kvällen för terrordåden i Paris i november 2015 hade jag och min man sett en film och slog över till nyheterna. Vi blev båda chockade av det som mötte oss, och satt som paralyserade kvar i soffan och följde rapporteringarna till efter midnatt. I Paris hade det under kvällen skett samordnade attentat mot flera offentliga platser. 89 av dödsoffren och över 300 de skadade befann sig i konsertlokalen Bataclan. Inte bara vi, utan hela världen var i chock.

Mitt hat får ni inte skildrar hur just den här kvällen drabbade en man och hans son på det allra hemskaste sätt. Antoine Leiris var hemma med den sjutton månader gamla sonen, Melvil, medan hans fru Hélène var på konsert med en vän, i konsertlokalen Bataclan. Den kvällen mördades Hélène när fyra terrorister öppnade eld mot publiken. Några dagar efter terrorattacken gav Antoine sitt svar till terroristerna på Facebook. Han tänkte inte ge varken sitt eget eller sin lilla sons hat till terroristerna:

I fredags kväll tog ni livet av en enastående människa, mitt livs kärlek, min sons mor, men mitt hat får ni inte. Jag vet inte vilka ni är och jag vill inte veta det, ni är döda inombords. Om den Gud i vars namn ni dödar blint har skapat oss till sin avbild måste varje kula i min hustrus kropp ha slitit upp ett hål i hans hjärta.

Mitt hat får ni inte är skriven som en dagbok från tiden för attentatet, då Antoine inser att det skett ett attentat och att det skett där hans fru är, till dess han får beskedet att hon är död och vidare genom den första tiden efter dådet. Det är hjärtskärande och redan i första kapitlet läser jag med tårar i ögonen. Särskilt gripande är det att läsa om hur Antoine och Melvil försöker ta sig igenom vardagen, som hela tiden påminner om att Hélène saknas i deras liv. Som kvällsrutinen då Antoine och Hélène brukade bada Melvil tillsammans. Nu finns hon inte med dem. Sorgen, ilskan, vanmakten och smärtan känns genom sidorna, och kanske ännu starkare eftersom boken är skriven med ett så poetiskt, men samtidigt rakt och osentimentalt språk. Det är behärskat och tillbakahållet, som i ett försök att med orden hålla sorgen i schack. Det gör det än mer smärtsamt att läsa.

Men det här är inte enbart en berättelse om sorg. Det är också en berättelse om kärlek och hopp. Dagen efter Hélènes begravning tar Antoine med sig Melvil till Hélènes grav. Han vill att Melvil skall förstå att hon är där.

”- Mamma är där.” Melvil släpper plötsligt min hand. Han kliver upp på stenen. Trampar ned rosorna och liljorna som inte har något att sätta emot hans beslutsamhet. Jag är rädd att han letar efter henne. Han fortsätter genom djungeln av sorgebetygelser. Griper tag i fotot. Tar med sig det. Kommer sedan tillbaka till mig och tar min hand. Jag vet att han har hittat henne. Han vill att vi går. Att vi genast, utan dröjsmål, tar med oss mamma hem. Jag protesterar inte. Han vill in i famnen. Jag trycker honom till mig. Hon är med oss. Vi är tre. Vi kommer alltid att vara tre. När vi går passerar vi vattenpölen. Jag hoppar på ett ben i den. Han skrattar.

Mitt betyg: 5/5

 

Antal sidor: 111
Utgivningsdatum: 2016-10-13
Förlag: Atlantis
Originaltitel: Vous n’aurez pas ma haine
Översättare: Thomas Andersson
Formgivning: Fredrik Siwe
ISBN: 9789173538688
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 8 – 1984

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

 

1984

1984, klassikern som väl ingen missat. Från den kommer uttryck som storebror ser dig om samhällen som övervakar sina medborgare. Huvudpersonen lever i en totalitär stat, ständigt övervakad och avlyssnad av Partiet, kontrollerad ända in i tankevärlden precis som resten av befolkningen. Den enda kärlek och lojalitet som får finnas är den till Storebror, Partiets ledare. Barn utbildas till att ange sina egna föräldrar om de visar minsta tecken på illojalitet mot Partiet.

Citatet är från sidan 61:

Du, har jag berättat för dig, sade han och småskrattade med pipan i munnen, om den gången mina två knattar tände eld på kjolen på en gammal torgkärring för att dom hade sett henne slå in korv i en SB-affisch? Dom smög sig bakom henne va, och hade tändstickorna klara. Jag tror att hon blev helt bränd. Små satungar, va? Men på bettet som fan!  Dom får prima utbildning i Spionerna nuförtiden – ännu bättre än på min tid. Vet du vad det nyaste är dom har fått med sig hem? Hörlurar att lyssna i nyckelhål med? Lillflickan kom hem med en sån i förrgår – hon prova den på vardagsrumsdörren och hon sa det hördes dubbelt så bra som med bara örat vid nyckelhålet. Det är ju en leksak förstås, men det ger dom den rätta inställningen, va?

Min recension av 1984 finns här, och här finns fler spännande smakbitar ur bra böcker!

Recension: 1984, av George Orwell

1984

George Orwells bok, 1984, köpte jag för säkert trettio år sedan när boken var relativt nyutgiven. Som jag minns det, kom jag av mig i läsningen på grund av den mörka och dystopiska inledningen. Nu har jag äntligen läst den från början till slut, och vilken läsupplevelse det har varit. 1984 är odiskutabelt en dystopi, och som sådan är den bitvis väldigt tung att ta sig igenom. Ändå vill man läsa vidare, veta hur det skall gå.

Huvudperson är Winston Smith, en trettionioårig man som, liksom den övriga befolkningen, lever ett extremt fattigt och torftigt liv med matransoneringar och nedgången bostad, övervakad i varje stund av Storebror, den högste ledaren för Oceanien (England), ett av de tre länderna i världen. Winston arbetar på det partistyrda Sanningsministeriet, där han reviderar och censurerar texter och bilder så att de framstår som att Storebror alltid har rätt och agerar på rätt sätt. Överallt, även i bostäderna, finns avlyssningsapparatur och teleskärmar som alltid är påslagna för att dels sända ut partipropaganda, dels övervaka allt vad befolkningen ägnar sig åt. Kunskap är makt, och genom att begränsa människors kunskaper blir befolkningen lättare att kontrollera och styra. Man ägnar sig i samma syfte åt ordutplåning och skapar ett ytterst fåordigt så kallat Nyspråk, där nyanser och exempelvis uttryck för frihet inte finns med. Om språket inte ens har ett ord för frihet, hur skall befolkningen då kunna veta vad det är och önska sig det?

Ingen vet vad som hände innan Revolutionen då Oceanien blev en totalitär stat. Alla arkiv är förstörda eller förfalskade, alla böcker omskrivna, alla tavlor ommålade och alla data är ändrade. Det förflutna blir vad Partiet väljer att göra det till. Människors tankar styrs genom fruktan, hat och triumf vid segrar över motståndare. Kärlek får inte förekomma förutom till Storebror. Barn utbildas till att spionera på och vid behov ange sina egna föräldrar för illojalt beteende i förhållande till Partiet. Den enda lojalitet som får finnas är lojaliteten till Partiet och Storebror. I syfte att ytterligare begränsa individens frihet och hålla folket i schack skall aktiviteter ske i grupp, aldrig på egen hand.

Winston börjar fundera över tiden innan den stora Revolutionen, innan Partiet med Storebror tog makten. Successivt börjar han ifrågasätta och förakta Partiet och vad det står för. I Julia finner han en likasinnad, med samma hat till Partiet. De lever dock under ständigt hot om att bli avslöjade, dels för sina förbjudna tankar om Partiet, dels för sin förbjudna kärlek till varandra. Det är ingen hemlighet att partiförrädare torteras, mördas och blir opersoner, de upphör att existera både i verkligheten och i dataregister, som om de aldrig funnits.

Boken 1984 skrevs av George Orwell efter andra världskriget med troligtvis Sovjetunionen i åtanke. Likheterna är stora mellan Stalin och Storebror, och karaktären Goldstein som har en central roll i 1984 beskrivs på samma sätt som Troskij, som den ende som öppet vågade kritisera Stalin. Alla andra var kuvade till tystnad, satta i arbetsläger eller döda. Och precis som Goldstein framfört sin kritik i bokform, gjorde Trotskij det fram till dess han mördades av en sovjetisk agent.

1984 väcker många tankar om vårt eget samhälle, och om betydelsen av demokrati och av yttrande- och åsiktsfrihet. Särskilt som vi själva faktiskt censurerar vissa texter (vissa Pippi-böcker, Tintin-böcker m.fl.). Visserligen i gott syfte, men likväl får det som konsekvens en förändrad historieskrivning, precis som i den totalitära staten i boken 1984. Övervakade är vi också, dels genom övervakningskameror på offentliga platser, dels genom att webbplatser registrerar vilka transaktioner vi gör, vilka sidor vi besöker, vad vi gillar och så vidare, och därmed kan skapa en väldigt bra personprofil av sina användare. För att inte tala om hur ett av bokens begrepp, dubbeltänk, har fått ett tydligt genomslag den senaste tiden hos presidenten för världens kanske mäktigaste nation. Det vill säga att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Här ger jag ett smakprov ur boken och diskuterar den med andra.

Mitt betyg: 5/5

 

Antal sidor: 284
Utgivningsdatum: 1984
Originalets titel: Nineteen Eighty-Four
Förlag: Atlantis
Översättare: Thomas Warburton
Formgivning: Agneta Magnusson
ISBN: 9174863371
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris