För ett par dagar sedan berättade jag att Mona på Boktanken skrivit ett ganska hård sågning av den här Augustprisvinnaren i sin bokblogg. Och, som det kan bli ibland, blev jag extremt nyfiken på vad det är för bok! Jag letade upp den på Bokbörsen och hittade det här fina exemplaret för bara ett par hundra kronor. Det såg helt oläst ut och låg kvar i sin kartong.
Boken, eller böckerna, det är ju två stycken, innehåller texter och bilder som aldrig tidigare hade givits ut. Det är texter från ungefär hundra författare från tidig medeltid fram till första världskriget, och allt som allt bildar de en sakprosaantologi på drygt 1400 sidor. Texterna har grupperats efter tema och tidsperiod.
Syftet är att visa rikedomen i vårt svenska idéhistoriska arv. Jag är inte kunnig nog att bedöma om urvalet är det bästa, men det är väldigt brett och det är intressant. Här finns bland andra texter av Olaus Magnus, Gustav II Adolf, Esaias Tegnér, Carl von Linné, Richard Bergh (konstnären), Alfred Nobel, Ellen Key och August Palm, och här finns delar ur Konungabalken, Völvans spådom om världens undergång och ur Långhundra härads dombok den 26 juli 1557, benämnt Busen i Hal.
Anders i Hal hade skjutit med armborst och slagit grannbonden Jöns i Hal, jagat bort honom från sin gård, flyttat in i Jöns gård tillsammans med sin fru och barn och gått i säng med Jöns hustru varje natt. Jöns fru åtalades för dubbelt hor (min kommentar: det fanns flera grader av utomäktenskapligt umgänge, dubbelt hor innebar att båda var gifta med andra) och kätteri, men fick behålla livet efter att både mannen, Jöns, och släktingar till henne bett att hon skulle få behålla livet samt betalat lösen för henne. Sämre gick det för Anders i Hal, som var känd för att även tidigare ha ägnat sig åt hor, kätteri, mökränkning, slagsmål och tjuveri, och alltid tidigare blivit benådad då han lovat bättring. Den här gången begärde den menige man, alltså bönderna på orten, ”två gånger med oppräckte händer att han måtte straffet bliva under svärdet, androm till spel och exempel, vilket också skedde i menige mans åsyn där tillstädes var.”
Här finns också utdrag ur en rättsprocess som pågick 1729-1732. Den 18-åriga Greta Benzelia gifter sig med den 48-årige akademisekreteraren Andreas Norrelias. Ett resonemangsäktenskap som gynnade Andreas Norrelias karriär, eftersom Greta Benzelias far var biskop med en lång familjehistoria av högt uppsatta män inom svenska kyrkan. Äktenskapet fungerar inget vidare. Greta flyttar hem till sina föräldrar direkt efter bröllopet, och när de reser tillbaka till annan ort stannar Greta hos bekanta eller tillbringar nätterna hos pigorna i sitt eget hus, hon undviker helt makens sovrum. I rättsfallet med vittnesutlåtande kan man läsa om alla turer, som till sist ledde fram till att Greta blev gravid med annan än maken, och ställdes inför domkapitlet anklagad för ”enkelt hor” (min kommentar: den ena parten var gift med någon annan). Hon undkommer skamstraff, sannolikt med hänsyn till att hennes släkt tillhörde den mäktigaste inom svenska kyrkan.
En text av Richard Berg om svenskt konstnärskynne finns med i antologin. Han beskriver hur han och andra inom konstnärsakademien uppfostrades för att resa ut i världen och lämna barbarlandet, bort från is och snö.
”Det var med ett vemodsfullt löje på läpparna vi talade om ‘landet utan motiv’, den röda stugans land, så omöjligt att måla med sitt virrvarr av berg och backar, av lövträd och barrträd, av mörkgrönt och ljusgrönt, så hårt och så kallt.” Nej, Sverige var inget land för konsten. Men efter en tid i annat land: ”Med ens föll det på mig en längtan, en oemotståndlig längtan till Sverige, det tysta, vita landet i norr.” ”Aldrig skulle det kunna falla mig in att vilja taga ett av dessa fina träden, pinjerna och cypresserna, i min famn. Jag var ju nästan dagligen färdig att taga av mig hatten för dem, liksom för fina främmande. – Nej, gran och fur, de äro av samma virke som min egen släkt – vi äro bröder. Er kan jag ta i famn. Hur jag i den stunden längtade att kunna göra det!”
Jag gillar upplägget med den stora bredden av sakprosatexter. Jag blir nyfiken och vill fördjupa mig i flera av författarnas texter. Antologin fyller sitt syfte, då den ger en bild av vår svenska idéhistoriska utveckling, det är spännande att läsa. Tusen år av tankeliv. Det är ingen bok man läser från pärm till pärm, men börjar man att bläddra i den vill man läsa mer och mer. Personligen hade jag önskat mer djup istället för så extremt många olika texter, men jag förstår att Gyllene äpplen tilldelades Augustpriset, jag kan bara föreställa mig hur mycket arbete det ligger bakom den. 1992, året då antologin tilldelades Augustpriset, konkurrerade den med böcker som ”Den nordiska floran” och ”Trädgårdens natur”. Det var i princip omöjligt att gå förbi ett mastodontverk som Gyllene äpplen. Frågan är väl nu i efterhand om den blivit och blir läst så som det var tänkt.
Huvudförfattaren, Gunnar Broberg, är litet väl högtravande i sina förord och texter, och så där akademiskt ödmjuk till uppgiften som man sannolikt blir när man är medveten om hur mycket mer det finns att veta, men det blir ganska charmigt och faktiskt roligt. Som när han diskuterar antologins titel. ”Titeln på nytt, GYLLENE ÄPPLEN. Någon skulle kanske föredra ”Frusna tankar” eller liknande. En sådan benämning skulle syfta på Descartes erfarenheter när han 1649 kort före sin död i Stockholm skrev: ‘Människans tankar fryser om vintern här, liksom vattnet.’ Man kan svänga det så att tankarna serveras i vårt fall ‘frusna’ på papperet för att sedan tina under läsarens varma blick. Men det låter något sökt.”
Man kan avslutningsvis undra varför medarbetarna till antologin bestod av femton män och bara tre kvinnor, det vill säga 83% män.
Mitt betyg: 4/5
Antal sidor: 1428
Utgivningsdatum: 1991
Förlag: Atlantis Bokförlag
Just nu - Just här 