Skip to content

Recension: Tio lektioner i manlighet, av David Qviström

24 augusti, 2016
Recensionsexemplar från Brombergs - tack så mycket!

Recensionsexemplar från Brombergs – tack så mycket!

 

Mitt betyg: 2/5

Antal sidor: 465
Utgivningsdatum: 2016-08-03
Omslagsformgivning: Eric Thunfors
Förlag: Brombergs
ISBN: 9789173378000
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Tio lektioner i manlighet är en föga smickrande bruksanvisning om hur manlighet kan fungera. Det är också en berättelse om hur våra föreställningar om oss själva följer med oss hela livet, men också om hur svårt det är att våga älska någon på riktigt. David Qviström har skrivit en lika ömsint och humoristisk som brutal relationsroman där han ringar in och analyserar vår samtid med knivskarp, psykologisk skärpa.

Ett glossigt kvinnomagasin ger en frilansande journalist uppdraget att skriva tio lektioner om hur man blir en bättre man. Själv befinner han sig mitt i livet med ett antal misslyckade relationer i bagaget. Nu står han där igen med ännu en relation på fallrepet och ett svidande självförakt inför oförmågan att leva i en djup relation. Uppdraget tvingar honom inte bara att rannsaka sig själv och sin egen trassliga relationshistoria – det tar honom också tillbaka till radhuslängorna i Österskär norr om Stockholm i slutet av 1970-talet. Där möter han sig själv som tolvåring. En förälskad pojke med tjocka lår som älskar ABBA och får lära sig allt om att bita ihop trots att det gör ont. Erfarenheterna från uppväxtåren tar han med sig in i livet som vuxen man där uppslitande förälskelser, otrohetsaffärer och krossade äktenskapsdrömmar avlöser varandra.

 

Vad jag tyckte om boken

Enligt förlaget är Tio lektioner i manlighet en roman, vilket alltså innebär att det är en påhittad historia. Författaren, David Qviberg, påpekar inledningsvis att underlaget för de delar i boken som handlar om pojkåren delvis är självbiografiska, men att karaktärerna och händelserna så som de skildras i boken i högsta grad är fiktiva. Genom hela boken har jag dock svårt att föreställa mig boken som en roman, och inte en självbiografi. Kanske är det att boken berättas i jag-form, och att huvudpersonen har samma yrke och är i samma ålder som författaren själv, som trasslar till det för mig. Men det är självklart logiskt att det inte är en självbiografi, självbiografier skrivs av personer som allmänheten känner väl till och har ett intresse av att veta mer om, kanske för att förstå dessa personers framgångar.

Som roman måste boken ha en bra story. Titeln utlovar Tio lektioner i manlighet. Innehållet är något annat. Den yttre ramen för berättelsen innebär att huvudpersonen skall skriva en bruksanvisning till manligheten, skriven med lätt hand och med glimten i ögat, till ett magasin för kvinnor. För att kunna skriva artikelserien känner sig huvudpersonen tvungen att skärskåda sig själv, dels under skolåren på mellan- och högstadiet, dels under sitt vuxna liv. Det är inte skrivet med någon lätt hand och glimt i ögat. Tvärtom ligger en känsla av självömkande som en blöt filt över historien från början till slut.

När huvudpersonens kärlekshistorier fallerar, när han separerar, misslyckas i sin fadersroll, är otrogen, ljuger och sviker, ges som förklaring att att det skulle ha sin grund i att han som pojke blev retad för att ha feta lår. Alternativt bero på rangordningen i skolan, där han själv hamnade i botten, eller att huvudpersonen präglats av någon eller flera av de olika former som en man, enligt författaren, stöps i beroende på förväntningar och liknande. Författaren delar in män i olika manstyper och ger sig sedan på att definiera vad de olika manstyperna står  för. Resultatet är stereotyper som man läst och hört om många gånger tidigare. Jag får associationer till boken som blev en enorm succé i början av 1990-talet; Män är från mars, kvinnor är från Venus, av John Gray. Här kommer ytterligare en bok, men i romanform, som syftar till att öka förståelsen mellan män och kvinnor, med män som utgångspunkt denna gång.

Enligt min mening fungerar inte berättelsen som varken spännande roman eller en terapeutisk självhjälpsbok. Som roman ger berättelsen ett rörigt intryck med de två parallella historierna om huvudpersonens olika stadier i livet, som pojke respektive medelålders man, och de amatörpsykologiska delarna där manligheten skall förklaras. Jag tror att det hade kunnat bli en både intressant och läsvärd roman, om författaren avgränsat sig till att skriva om enbart pojkåren. I de delarna har berättelsen ett driv och man vill veta hur det skall gå för de olika karaktärerna.

Ett kriterium som ofta används om romaner som vi tycker är bra, är att berättelsen är trovärdig. I Qviströms roman är både miljöerna och karaktärerna trovärdiga, men det hjälper inte. Jag får inga aha-upplevelser, inga nya svar på frågorna om vad manlighet är och hur man blir en bättre man. Och jag blir inte berörd. Jo, jag blir irriterad. På huvudpersonens ihärdiga offermentalitet boken igenom i de delar där han skildras som vuxen. Han agerar fullkomligt ansvarslöst och egoistiskt, framställs därefter som att han skäms, och fortsätter sedan att agera på exakt samma sätt. I början av boken funderar huvudpersonen över resultatet i en lyckoundersökning, ”aldrig är man mindre lycklig än när man, som jag nu, är 46 år och halvvägs genom livet”. Den inställningen präglar hela berättelsen, och det blir snabbt en ganska påfrestande läsning.

 

 

 

8 kommentarer leave one →
  1. 25 augusti, 2016 11:02

    Okej jag förstår att dom som gått igenom ett helvete i barndomen, alkoholism, krig, våld och annat präglas av det. Däremot blir jag så himla trött på människor som skyller sitt agerande på stereotyper, oavsett kön.
    Visst finns det en massa korkade ideal både för män och kvinnor, men man har väl lite beslutanderätt över hur man väljer att leva.
    Sen om boken är så som jag uppfattar det, vet jag givetvis inte.

    Liked by 1 person

    • 27 augusti, 2016 08:33

      Jag håller med dig. Här var det dessutom så att huvudpersonen växte upp i en kärleksfull kärnfamilj i ett radhus i trygga Österåker. Så ingen traumatisk barndom att tala om i det avseendet. Man får intrycket att det är skrivet av en person som blivit uppmuntrad av bekanta att skriva om sina insiktsfulla tankar när det gäller relationer, och sedan dessutom hamnat i navelskåderi om sig själv. Jag lade ned enormt mycket tid på att försöka fundera ut vem som skulle vara intresserad av att läsa allt detta, vem den tänkte läsaren skulle kunna vara. hade boken varit en biografi om en känd person som Ingmar Bergman, då hade det nog funnits läsare, men som roman, nej.

      Gilla

  2. 25 augusti, 2016 05:52

    Ett bra inlägg och jag tror att den här boken inte kommer att hamna hemma hos mig.

    Liked by 1 person

    • 27 augusti, 2016 08:36

      Tack, vad roligt att höra att du gillar inlägget! Jag lade ned väldigt mycket tid på att skriva det, jag ville vara tydlig med vad jag menade och vara rättvis. Det känns hårt att vara så kritisk när någon lagt ned tid och själ på att skriva om något som kanske dessutom är väldigt personligt. Jag tror att den bok du läser nu är betydligt mer positiv i tonen 🙂

      Gilla

  3. 25 augusti, 2016 05:43

    Det låter verkligen inte som en bok för mig. Men jag tycker ditt inlägg är väldigt bra! Det förklarar bra varför du inte tyckte om den.

    Liked by 1 person

    • 27 augusti, 2016 08:37

      Tack! Det gör mig väldig glad, och lättad, att veta det. Jag tycker inte om att skriva hårda recensioner, men skall man skriva trovärdiga recensioner måste man ju vara ärlig.

      Gilla

  4. 25 augusti, 2016 05:28

    Kände på mig att det här inte skulle vara en bok för mig och faktiskt blev den ännu mindre så efter att jag har läst vad du tyckte. Om det är något jag har svårt för så är det offermentalitet, att alltid skylla på någon/något annat. Det är alltid man själv som gör alla val, ingen annan.

    Gilla

    • 27 augusti, 2016 08:48

      Förlagets beskrivning av boken lät som den skulle kunna vara något annorlunda och unikt, och dessutom humoristisk. Det var i så fall inte min typ av humor.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: