Nötskal, av Ian McEwan

notskal

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 217
Utgivningsdatum: 2017-01-04
Översättare: Meta Ottosson
Form: Suzanne Dean
Förlag: Brombergs
ISBN: 9789173378352
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris, CDON med flera

 

Om innehållet, från förlagets hemsida

Trudy är tjugoåtta år, höggravid och har ett hemligt förhållande med sin svåger. Tillsammans smider kärleksparet planer för att göra sig av med den blivande fadern. Men det finns någon som hör allt om deras onda avsikter: det lilla barnet i Trudys mage. Ian McEwan har skrivit en smart, mörk och rolig thriller om mord och girighet berättad ur ett oväntat perspektiv. Romanens hjälte är ett häpnadsväckande intelligent ofött barn som väntar på exakt rätt ögonblick att äntra världsscenen.

 

Så tyckte jag om boken

Förra året läste jag Ian McEwans bok Domaren. Det var en intelligent och tankeväckande bok som fick mig att fundera över var gränsen bör gå för religion och moral, och vad som egentligen är ”barnets bästa”. Ja, jag funderar faktiskt fortfarande på den boken ibland och på alla de kniviga frågor den väckte och som på något sätt krävde svar från läsaren. Det här är något helt annat. Om Domaren uppfattades som en lyckad mix av fiktion och fakta, är Nötskal ren fiktion, fantasy rent av. Dock utan slott, drakar och magi, bara ett ofött barn som skall försöka lösa ett svårt dilemma.

Nötskal har överösts av lovord och många ser likheter med Shakespeares Hamlet, där liknande triangeldrama uppstod och där sonen avslöjade komplotten och mordet på fadern. Berättelsen är väldigt lättläst. Den är spännande som en vanlig thriller, men på samma gång litet småmysig, åt feelgoodhållet. Handlingen är raffinerad och författaren avslöjar bara precis så mycket i taget att vi som läser hålls på halster ända till sista sidan. Det berättartekniska greppet med det ofödda barnet som vittne och berättarröst fungerar förvånansvärt bra, men är ändå det som drar ned mitt intryck av boken som helhet. Tredjepersonsperspektivet, då berättaren observerar situationen, hade fungerat bättre för mig om det lämnats öppet vem som är betraktaren. Det jag framför allt ställer mig frågande till, är att författaren försöker motivera hur det kan komma sig att ett ofött barn kan vara så intelligent. Det blir väldigt märkligt att försöka göra fantasy realistiskt. Personbeskrivningarna är dock fantastiska, som när Trudy och Claude träffas och smider planer på att röja Trudys make och blivande far till barnet ur vägen:

Han viker prydligt ihop sina kläder och lägger dem på en stol. Hans nakenhet är lika upphetsande som en revisors kostym. Utan en tråd på kroppen rör han sig i sängkammaren, i fonden, mot rampen, medan han skvätter ur sig sin monolog. Pratar om den rosa tvål han fick av sin faster i födelsedagspresent och som han måste gå tillbaka med till affären på Curzon Street, om en dröm han haft som han nästan helt har glömt vad den handlade om, priset på diesel, att det känns som tisdag. Men att det inte är det. Varje tillkämpat nytt ämne tar sig stönande på fötter, vinglar, snubblar över i nästa. Och min mor? På sängen, mellan lakanen, delvis påklädd, hundraprocentigt uppmärksam med hummande instämmanden och medkännande nickar.

Nötskal är en klassisk mordhistoria om kärlek och girighet, men berättad från ett helt nytt perspektiv, det ofödda barnets. Läs boken för den perfekt avvägda och eleganta prosan, de oväntade vändningarna och inte minst för den psykologiska skärpan. Det är väldigt underhållande.

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 1 – Nötskal av Ian McEwan

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

notskal

Trudy är 28 år och höggravid. Hon har ett hemligt och passionerat förhållande med sin svåger, Claude, och tillsammans smider de planer på att röja Trudys man och blivande fader till barnet ur vägen.

Citatet är från sidan 31. Jag tycker att personbeskrivningarna av Trudy och Claude är så välskrivna, utan att använda så många ord får man ändå en tydlig bild av dem.

Han viker prydligt ihop sina kläder och lägger dem på en stol. Hans nakenhet är lika upphetsande som en revisors kostym. Utan en tråd på kroppen rör han sig i sängkammaren, i fonden, mot rampen, medan han skvätter ur sig sin monolog. Pratar om den rosa tvål han fick av sin faster i födelsedagspresent och som han måste gå tillbaka med till affären på Curzon Street, om en dröm han haft som han nästan helt har glömt vad den handlade om, priset på diesel, att det känns som tisdag. Men att det inte är det. Varje tillkämpat nytt ämne tar sig stönande på fötter, vinglar, snubblar över i nästa. Och min mor? På sängen, mellan lakanden, delvis påklädd, hundraprocentigt uppmärksam med hummande instämmanden och medkännande nickar.

Den 18 januari recenserar jag boken här i bloggen, men jag kan redan nu avslöja att det blir idel lovord. Titta gärna in då!

Här finns fler spännande smakbitar ur bra böcker!

Recension: Den gröna vägen, av Anne Enright

Recensionsexemplar från Brombergs - stort tack!
Recensionsexemplar från Brombergs – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 332
Utgivningsdatum: 2016-08-03
Omslagsformgivning: Jenny Kellerman Pillay
Förlag: Brombergs
ISBN: 9789173377447
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, hämtat från förlagets hemsida

Rosaleen Madigan meddelar sina fyra vuxna barn att detta blir den sista julen i huset, sedan ska deras barndomshem säljas. Alla bestämmer sig för att komma hem. Den stundande förändringen gör att det känns som om deras historia håller på att raderas ut och familjen Madigan hamnar i ett vägskäl som består av att komma varandra närmare eller fortsätta vara som främlingar för varandra. Den gröna vägen är ett uppskakande och samtidigt underhållande familjedrama från en liten stad vid den irländska Atlantkusten. Den mörka och skimrande berättelsen spänner över trettio år och är en historia om uppbrott, egoism, medkänsla och starka men inte helt enkla familjeband.


Så tyckte jag om boken

Det här är en berättelse som gjorde ett enormt stort intryck på mig. Det är mörkt och det är cyniskt, och samtidigt livsbejakande. Jag läste medvetet långsammare än jag brukar, jag ville inte riskera att missa någon enda knivskarp formulering. Som läsare är man helt i författarens grepp. Ibland måste man stanna upp och bara andas. Läs det här, så förstår ni vad jag menar:

”I början hade de sex väldigt ofta. Det var inte superbra sex, men det var fruktansvärt vanligt förekommande. Sedan blev det helt enkelt bara fruktansvärt. Ingenting upprörande förstås, Hugh var en enkel man – om han inte en vacker dag skulle plocka till sig en kökskniv från den magnetiska listen på väggen och sticka den i henne. Hur som helst fanns det inga tecken på  att han hade för avsikt att mörda henne. Han hade bara denna stora lust att tränga in i henne, en lust som nästan kändes mordisk, det tyckte i alla fall Hanna. Inte för att hon skulle haft något emot att bli dödad.”

I bokens första del, Att ge sig iväg,  får vi följa var och en av de fyra syskonen och deras mamma, vid olika tidpunkter i livet och på olika platser. Varje person skildras i ett eget avsnitt i boken, som i varsin liten novell eller kortroman, och alla är skrivna med olika berättarstilar. Det är väldigt effektfullt och förstärker personbeskrivningarna. Det är de här kortare berättelserna om var och en av personerna som jag upplever som allra starkast och som berör mest. Anne Enright har en enastående förmåga att med få ord förmedla en personlighet eller en känsla för hur något egentligen är, under ytan.

Vi får följa tolvåriga Hanna som år 1980 försöker parera moderns lynnighet. Sängliggande efter chocken då sonen Dan meddelat att han skall bli präst, låter modern Hanna krypa ned intill henne under ejderdunstäcket. En kommentar från Hanna får dock modern att plötsligt slänga av sig täcket, kliva upp och beordra Hanna: ”Gå din väg. Ut!” I nästa ögonblick sätter modern igång att febrilt tvätta handdukar, för att ögonblicket senare sitta vid köksbordet och stirra rakt framför sig.

År 1991 börjar berättelsen om Dan, som misslyckats med att bli präst och befinner sig i New York i stadens intellektuella gaykretsar. Till sin homosexuelle vän förklarar han på ett självklart sätt att han själv inte är homosexuell, på riktigt. Han älskar sin flickvän, hennes utseende och kropp, och tycker att allt känns rätt. När det är sagt och klart, underförstått att Dan anser att han egentligen inte är homosexuell och inte tänker bli det i framtiden heller, så pratar de, dricker vin och tillbringar timmar tillsammans i sängen, i duschen, i fåtöljen och till sist mot den cederdoftande väggen. När de kysser varandra känns det nästan som kärlek. Avsnittet om Dan är det som griper tag i mig allra mest. Dan som får uppleva sina homosexuella vänner dö en efter en, på de mest fruktansvärda sätt i AIDS, men som sviker dem som står honom närmast när de behöver honom mest. Det är rakt och det är brutalt. Det är otroligt gripande. Avsnittet om Dan är skrivet med en slags distans, på samma sätt som man inbillar sig att Dan förhåller sig till sig själv och det liv han lever. Som om det inte handlar om honom, utan om någon annan. ”Dan berättade allt för en, utom det som man behövde få veta.”

Constance, det äldsta barnet i syskonskaran, har stannat i den irländska byn där hon växte upp. Året är 1997, hon är fyrabarnsmamma, gift med en man i fastighetsbranschen som, i och med Irlands extremt höga tillväxt under 1990-talet och samhällets bostadsboom, tillhör den förmögna klassen. Constance är den enda i familjen som fokuserar mer på andra än på sig själv, och symptomatiskt nog är det bara hon som verkligen känner sig nöjd med sitt liv. Det är inte speciellt dramatiskt eller spännande, men det är tillräckligt bra. I början av berättelsen är hon på väg till en mammografiundersökning efter att ha anat oråd om några knölar som hon inte känt tidigare.

Den yngsta brodern, Emmet, arbetar 2002 som biståndsarbetare i ett av världens fattigaste länder, Mali i västra Afrika. Han reser från biståndsprojekt till biståndsprojekt för att göra skillnad, men det enda han kan se är att barn fortsätter att dö av sjukdomar runt omkring honom. På det personliga planet är han kall och avmätt. Han har ett förhållande som är på väg att ta slut med en kollega som han tycker mycket om, men inte tillräckligt.

Året är 2005 när vi får lära känna barnens mor, Rosaleen, mer ingående. Rosaleen, som under hela sitt liv har ansett att hon gifte ned sig från sin finare klass när hon valde att gifta sig med en fattig lantbrukare. Hon är den själviska matriarken som med subtila medel försöker styra sina barn i den riktning som passar hennes egen vilja och värderingar. Hon väntar sig mycket av dem, men både hon och de känner att de aldrig räcker till, att de aldrig lyckas. Som familjens okrönta drottning blir Rosaleen aldrig utmanad av varken barnen eller samhället runt henne, och därför lyckas hon behålla sin position, trots att den grundar sig enbart på hennes egen uppblåsta självbild. ”Det egendomliga var att Rosaleens barn ägnade så stor möda åt att på ena eller andra sättet själva bli avspisade av henne. Till och med de pengar hon gav dem kändes kyliga.”

I bokens andra del, Hemkomsten, samlas syskonen hos modern för att fira jul. Det är många år sedan senaste gången de träffades. Alla är vuxna, men så som man uppfattades som barn är hur man uppfattas nu, trettio år senare, alldeles oavsett vilken förändring man gått igenom under alla de år då man inte haft någon del i varandras liv. Alla faller in i sina gamla roller, vare sig man vill eller inte. Dans reaktion känns absolut trovärdig, när han efter en kaotisk middag med familjen går upp i sitt gamla rum för att ta fram mobiltelefonen och skicka ett sms till sin sambo. ”HERREGUD! HJÄLP!” Vem kan inte känna igen sig i det, när man möter sin släkt som den man är i dag, men fortsätter att behandlas som den de tyckte att man var när man var tolv.

Hur hanterar man svårigheter i livet? Kan man förändras när man nått vuxen ålder? Kan man skapa en nära relation, och knyta band som kanske egentligen aldrig fanns? Det är frågor som väcks när man läser Anne Enrights Den gröna vägen. De två avsnitten i boken handlar om att resa iväg och att komma hem, i dubbel bemärkelse. Vissa kommer inte ha förmåga att förändra sig själva, de är fastfrusna i den roll de fått eller anammat. Andra ser en möjlighet att bli en bättre version av sig själv. Att bli en riktig människa.

Djupast berör skildringarna av hur personerna i boken uppoffrar sig och hur de sviker när de behövs som mest, hur de visar total känslokyla mot den som älskar dem. Och över alltsammans, en känsla av ensamhet. Det är trots allt en berättelse med en positiv underton. Emmet har i tjugo års tid rest till fattiga, svält- och sjukdomsdrabbade länder för att rädda världen, men till syvende och sist är det i de små vardagliga gesterna och handlingarna som den verkliga godheten och lyckan finns. I tv-programmet Babel (SVT 28/8 2016) diskuterade Anne Enright detta med programledaren Jessika Gedin, och menade att detta gör den till synes obetydliga Constance till bokens medelpunkt: ”Folk som tar hand om andra är lyckligare än de som bara har sig själva att tänka på. Ju mer man inriktar sig på sig själv, desto olyckligare blir man. Genom att vända sig utåt tar man hand om sig själv.”

  • Anne Enright vann det prestigefulla Man Booker Prize år 2007 för romanen Sammankomsten. Hon har också utsetts till ambassadör för Irland under tre år, i egenskap av Irlands första skönlitterära nationalförfattare.