Nötskal, av Ian McEwan

notskal

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 217
Utgivningsdatum: 2017-01-04
Översättare: Meta Ottosson
Form: Suzanne Dean
Förlag: Brombergs
ISBN: 9789173378352
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris, CDON med flera

 

Om innehållet, från förlagets hemsida

Trudy är tjugoåtta år, höggravid och har ett hemligt förhållande med sin svåger. Tillsammans smider kärleksparet planer för att göra sig av med den blivande fadern. Men det finns någon som hör allt om deras onda avsikter: det lilla barnet i Trudys mage. Ian McEwan har skrivit en smart, mörk och rolig thriller om mord och girighet berättad ur ett oväntat perspektiv. Romanens hjälte är ett häpnadsväckande intelligent ofött barn som väntar på exakt rätt ögonblick att äntra världsscenen.

 

Så tyckte jag om boken

Förra året läste jag Ian McEwans bok Domaren. Det var en intelligent och tankeväckande bok som fick mig att fundera över var gränsen bör gå för religion och moral, och vad som egentligen är ”barnets bästa”. Ja, jag funderar faktiskt fortfarande på den boken ibland och på alla de kniviga frågor den väckte och som på något sätt krävde svar från läsaren. Det här är något helt annat. Om Domaren uppfattades som en lyckad mix av fiktion och fakta, är Nötskal ren fiktion, fantasy rent av. Dock utan slott, drakar och magi, bara ett ofött barn som skall försöka lösa ett svårt dilemma.

Nötskal har överösts av lovord och många ser likheter med Shakespeares Hamlet, där liknande triangeldrama uppstod och där sonen avslöjade komplotten och mordet på fadern. Berättelsen är väldigt lättläst. Den är spännande som en vanlig thriller, men på samma gång litet småmysig, åt feelgoodhållet. Handlingen är raffinerad och författaren avslöjar bara precis så mycket i taget att vi som läser hålls på halster ända till sista sidan. Det berättartekniska greppet med det ofödda barnet som vittne och berättarröst fungerar förvånansvärt bra, men är ändå det som drar ned mitt intryck av boken som helhet. Tredjepersonsperspektivet, då berättaren observerar situationen, hade fungerat bättre för mig om det lämnats öppet vem som är betraktaren. Det jag framför allt ställer mig frågande till, är att författaren försöker motivera hur det kan komma sig att ett ofött barn kan vara så intelligent. Det blir väldigt märkligt att försöka göra fantasy realistiskt. Personbeskrivningarna är dock fantastiska, som när Trudy och Claude träffas och smider planer på att röja Trudys make och blivande far till barnet ur vägen:

Han viker prydligt ihop sina kläder och lägger dem på en stol. Hans nakenhet är lika upphetsande som en revisors kostym. Utan en tråd på kroppen rör han sig i sängkammaren, i fonden, mot rampen, medan han skvätter ur sig sin monolog. Pratar om den rosa tvål han fick av sin faster i födelsedagspresent och som han måste gå tillbaka med till affären på Curzon Street, om en dröm han haft som han nästan helt har glömt vad den handlade om, priset på diesel, att det känns som tisdag. Men att det inte är det. Varje tillkämpat nytt ämne tar sig stönande på fötter, vinglar, snubblar över i nästa. Och min mor? På sängen, mellan lakanen, delvis påklädd, hundraprocentigt uppmärksam med hummande instämmanden och medkännande nickar.

Nötskal är en klassisk mordhistoria om kärlek och girighet, men berättad från ett helt nytt perspektiv, det ofödda barnets. Läs boken för den perfekt avvägda och eleganta prosan, de oväntade vändningarna och inte minst för den psykologiska skärpan. Det är väldigt underhållande.

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 1 – Nötskal av Ian McEwan

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

notskal

Trudy är 28 år och höggravid. Hon har ett hemligt och passionerat förhållande med sin svåger, Claude, och tillsammans smider de planer på att röja Trudys man och blivande fader till barnet ur vägen.

Citatet är från sidan 31. Jag tycker att personbeskrivningarna av Trudy och Claude är så välskrivna, utan att använda så många ord får man ändå en tydlig bild av dem.

Han viker prydligt ihop sina kläder och lägger dem på en stol. Hans nakenhet är lika upphetsande som en revisors kostym. Utan en tråd på kroppen rör han sig i sängkammaren, i fonden, mot rampen, medan han skvätter ur sig sin monolog. Pratar om den rosa tvål han fick av sin faster i födelsedagspresent och som han måste gå tillbaka med till affären på Curzon Street, om en dröm han haft som han nästan helt har glömt vad den handlade om, priset på diesel, att det känns som tisdag. Men att det inte är det. Varje tillkämpat nytt ämne tar sig stönande på fötter, vinglar, snubblar över i nästa. Och min mor? På sängen, mellan lakanden, delvis påklädd, hundraprocentigt uppmärksam med hummande instämmanden och medkännande nickar.

Den 18 januari recenserar jag boken här i bloggen, men jag kan redan nu avslöja att det blir idel lovord. Titta gärna in då!

Här finns fler spännande smakbitar ur bra böcker!

Recension: Den gröna vägen, av Anne Enright

Recensionsexemplar från Brombergs - stort tack!
Recensionsexemplar från Brombergs – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 332
Utgivningsdatum: 2016-08-03
Omslagsformgivning: Jenny Kellerman Pillay
Förlag: Brombergs
ISBN: 9789173377447
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, hämtat från förlagets hemsida

Rosaleen Madigan meddelar sina fyra vuxna barn att detta blir den sista julen i huset, sedan ska deras barndomshem säljas. Alla bestämmer sig för att komma hem. Den stundande förändringen gör att det känns som om deras historia håller på att raderas ut och familjen Madigan hamnar i ett vägskäl som består av att komma varandra närmare eller fortsätta vara som främlingar för varandra. Den gröna vägen är ett uppskakande och samtidigt underhållande familjedrama från en liten stad vid den irländska Atlantkusten. Den mörka och skimrande berättelsen spänner över trettio år och är en historia om uppbrott, egoism, medkänsla och starka men inte helt enkla familjeband.


Så tyckte jag om boken

Det här är en berättelse som gjorde ett enormt stort intryck på mig. Det är mörkt och det är cyniskt, och samtidigt livsbejakande. Jag läste medvetet långsammare än jag brukar, jag ville inte riskera att missa någon enda knivskarp formulering. Som läsare är man helt i författarens grepp. Ibland måste man stanna upp och bara andas. Läs det här, så förstår ni vad jag menar:

”I början hade de sex väldigt ofta. Det var inte superbra sex, men det var fruktansvärt vanligt förekommande. Sedan blev det helt enkelt bara fruktansvärt. Ingenting upprörande förstås, Hugh var en enkel man – om han inte en vacker dag skulle plocka till sig en kökskniv från den magnetiska listen på väggen och sticka den i henne. Hur som helst fanns det inga tecken på  att han hade för avsikt att mörda henne. Han hade bara denna stora lust att tränga in i henne, en lust som nästan kändes mordisk, det tyckte i alla fall Hanna. Inte för att hon skulle haft något emot att bli dödad.”

I bokens första del, Att ge sig iväg,  får vi följa var och en av de fyra syskonen och deras mamma, vid olika tidpunkter i livet och på olika platser. Varje person skildras i ett eget avsnitt i boken, som i varsin liten novell eller kortroman, och alla är skrivna med olika berättarstilar. Det är väldigt effektfullt och förstärker personbeskrivningarna. Det är de här kortare berättelserna om var och en av personerna som jag upplever som allra starkast och som berör mest. Anne Enright har en enastående förmåga att med få ord förmedla en personlighet eller en känsla för hur något egentligen är, under ytan.

Vi får följa tolvåriga Hanna som år 1980 försöker parera moderns lynnighet. Sängliggande efter chocken då sonen Dan meddelat att han skall bli präst, låter modern Hanna krypa ned intill henne under ejderdunstäcket. En kommentar från Hanna får dock modern att plötsligt slänga av sig täcket, kliva upp och beordra Hanna: ”Gå din väg. Ut!” I nästa ögonblick sätter modern igång att febrilt tvätta handdukar, för att ögonblicket senare sitta vid köksbordet och stirra rakt framför sig.

År 1991 börjar berättelsen om Dan, som misslyckats med att bli präst och befinner sig i New York i stadens intellektuella gaykretsar. Till sin homosexuelle vän förklarar han på ett självklart sätt att han själv inte är homosexuell, på riktigt. Han älskar sin flickvän, hennes utseende och kropp, och tycker att allt känns rätt. När det är sagt och klart, underförstått att Dan anser att han egentligen inte är homosexuell och inte tänker bli det i framtiden heller, så pratar de, dricker vin och tillbringar timmar tillsammans i sängen, i duschen, i fåtöljen och till sist mot den cederdoftande väggen. När de kysser varandra känns det nästan som kärlek. Avsnittet om Dan är det som griper tag i mig allra mest. Dan som får uppleva sina homosexuella vänner dö en efter en, på de mest fruktansvärda sätt i AIDS, men som sviker dem som står honom närmast när de behöver honom mest. Det är rakt och det är brutalt. Det är otroligt gripande. Avsnittet om Dan är skrivet med en slags distans, på samma sätt som man inbillar sig att Dan förhåller sig till sig själv och det liv han lever. Som om det inte handlar om honom, utan om någon annan. ”Dan berättade allt för en, utom det som man behövde få veta.”

Constance, det äldsta barnet i syskonskaran, har stannat i den irländska byn där hon växte upp. Året är 1997, hon är fyrabarnsmamma, gift med en man i fastighetsbranschen som, i och med Irlands extremt höga tillväxt under 1990-talet och samhällets bostadsboom, tillhör den förmögna klassen. Constance är den enda i familjen som fokuserar mer på andra än på sig själv, och symptomatiskt nog är det bara hon som verkligen känner sig nöjd med sitt liv. Det är inte speciellt dramatiskt eller spännande, men det är tillräckligt bra. I början av berättelsen är hon på väg till en mammografiundersökning efter att ha anat oråd om några knölar som hon inte känt tidigare.

Den yngsta brodern, Emmet, arbetar 2002 som biståndsarbetare i ett av världens fattigaste länder, Mali i västra Afrika. Han reser från biståndsprojekt till biståndsprojekt för att göra skillnad, men det enda han kan se är att barn fortsätter att dö av sjukdomar runt omkring honom. På det personliga planet är han kall och avmätt. Han har ett förhållande som är på väg att ta slut med en kollega som han tycker mycket om, men inte tillräckligt.

Året är 2005 när vi får lära känna barnens mor, Rosaleen, mer ingående. Rosaleen, som under hela sitt liv har ansett att hon gifte ned sig från sin finare klass när hon valde att gifta sig med en fattig lantbrukare. Hon är den själviska matriarken som med subtila medel försöker styra sina barn i den riktning som passar hennes egen vilja och värderingar. Hon väntar sig mycket av dem, men både hon och de känner att de aldrig räcker till, att de aldrig lyckas. Som familjens okrönta drottning blir Rosaleen aldrig utmanad av varken barnen eller samhället runt henne, och därför lyckas hon behålla sin position, trots att den grundar sig enbart på hennes egen uppblåsta självbild. ”Det egendomliga var att Rosaleens barn ägnade så stor möda åt att på ena eller andra sättet själva bli avspisade av henne. Till och med de pengar hon gav dem kändes kyliga.”

I bokens andra del, Hemkomsten, samlas syskonen hos modern för att fira jul. Det är många år sedan senaste gången de träffades. Alla är vuxna, men så som man uppfattades som barn är hur man uppfattas nu, trettio år senare, alldeles oavsett vilken förändring man gått igenom under alla de år då man inte haft någon del i varandras liv. Alla faller in i sina gamla roller, vare sig man vill eller inte. Dans reaktion känns absolut trovärdig, när han efter en kaotisk middag med familjen går upp i sitt gamla rum för att ta fram mobiltelefonen och skicka ett sms till sin sambo. ”HERREGUD! HJÄLP!” Vem kan inte känna igen sig i det, när man möter sin släkt som den man är i dag, men fortsätter att behandlas som den de tyckte att man var när man var tolv.

Hur hanterar man svårigheter i livet? Kan man förändras när man nått vuxen ålder? Kan man skapa en nära relation, och knyta band som kanske egentligen aldrig fanns? Det är frågor som väcks när man läser Anne Enrights Den gröna vägen. De två avsnitten i boken handlar om att resa iväg och att komma hem, i dubbel bemärkelse. Vissa kommer inte ha förmåga att förändra sig själva, de är fastfrusna i den roll de fått eller anammat. Andra ser en möjlighet att bli en bättre version av sig själv. Att bli en riktig människa.

Djupast berör skildringarna av hur personerna i boken uppoffrar sig och hur de sviker när de behövs som mest, hur de visar total känslokyla mot den som älskar dem. Och över alltsammans, en känsla av ensamhet. Det är trots allt en berättelse med en positiv underton. Emmet har i tjugo års tid rest till fattiga, svält- och sjukdomsdrabbade länder för att rädda världen, men till syvende och sist är det i de små vardagliga gesterna och handlingarna som den verkliga godheten och lyckan finns. I tv-programmet Babel (SVT 28/8 2016) diskuterade Anne Enright detta med programledaren Jessika Gedin, och menade att detta gör den till synes obetydliga Constance till bokens medelpunkt: ”Folk som tar hand om andra är lyckligare än de som bara har sig själva att tänka på. Ju mer man inriktar sig på sig själv, desto olyckligare blir man. Genom att vända sig utåt tar man hand om sig själv.”

  • Anne Enright vann det prestigefulla Man Booker Prize år 2007 för romanen Sammankomsten. Hon har också utsetts till ambassadör för Irland under tre år, i egenskap av Irlands första skönlitterära nationalförfattare.

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 34

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som brukar återkomma varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok.

enright

Jag har kommit ganska långt i den här boken, och skulle gärna sätta mig i fåtöljen och sträckläsa den till slutet. Citatet kommer från sidan 107, och ger en bra känsla för bokens karaktär:

”Jag mår väldigt bra”, hade han sagt. Tolv månader och två omgångar med kemoterapi senare var han död. Alltså vilade en frisk man i sin grav och en kvinna som kände sig egendomligt sjuk körde omkring på landsbygden och satte igång vindrutetorkarna var gång hon ville svänga åt vänster.

På onsdag lägger jag upp min recension av boken här i bloggen. Recensionen kommer att bli positiv, så mycket kan jag avslöja redan nu.

Fler smakbitar ur bra böcker finns här.

Nu skall jag återgå till storstädning av huset och inplantering av utomhusblommor. Ha en fin dag allesammans!

Bokbloggsjerka v. 34 – Läser just nu

I veckans bokbloggsjerka ställer Annika frågan: Vad läser du just nu?

Jag har precis läst ut och ägnat halva dagen åt att recensera Hur du blir parisisk var du än är. En väldigt bra bok, jag förstår inte varför det skulle vara så svårt att skriva om den. Kanske för att jag var tvungen att skriva en hård recension i går, av boken Tio lektioner i manlighet, och det paralyserade mitt skrivande.

Recensionsexemplar från Brombergs - stort tack!
Recensionsexemplar från Brombergs – stort tack!

Nu skall jag börja läsa den här boken. Av det jag läst om boken tror jag att det kommer att bli både omskakande och hjärtevärmande. På onsdag är det recensionsdag, då blir det intressant att jämföra vad alla som läst boken kommit fram till.

Vad andra läser just nu får du veta här.

Ha en fin kväll!

Recension: Tio lektioner i manlighet, av David Qviström

Recensionsexemplar från Brombergs - tack så mycket!
Recensionsexemplar från Brombergs – tack så mycket!

 

Mitt betyg: 2/5

Antal sidor: 465
Utgivningsdatum: 2016-08-03
Omslagsformgivning: Eric Thunfors
Förlag: Brombergs
ISBN: 9789173378000
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Tio lektioner i manlighet är en föga smickrande bruksanvisning om hur manlighet kan fungera. Det är också en berättelse om hur våra föreställningar om oss själva följer med oss hela livet, men också om hur svårt det är att våga älska någon på riktigt. David Qviström har skrivit en lika ömsint och humoristisk som brutal relationsroman där han ringar in och analyserar vår samtid med knivskarp, psykologisk skärpa.

Ett glossigt kvinnomagasin ger en frilansande journalist uppdraget att skriva tio lektioner om hur man blir en bättre man. Själv befinner han sig mitt i livet med ett antal misslyckade relationer i bagaget. Nu står han där igen med ännu en relation på fallrepet och ett svidande självförakt inför oförmågan att leva i en djup relation. Uppdraget tvingar honom inte bara att rannsaka sig själv och sin egen trassliga relationshistoria – det tar honom också tillbaka till radhuslängorna i Österskär norr om Stockholm i slutet av 1970-talet. Där möter han sig själv som tolvåring. En förälskad pojke med tjocka lår som älskar ABBA och får lära sig allt om att bita ihop trots att det gör ont. Erfarenheterna från uppväxtåren tar han med sig in i livet som vuxen man där uppslitande förälskelser, otrohetsaffärer och krossade äktenskapsdrömmar avlöser varandra.

 

Vad jag tyckte om boken

Enligt förlaget är Tio lektioner i manlighet en roman, vilket alltså innebär att det är en påhittad historia. Författaren, David Qviberg, påpekar inledningsvis att underlaget för de delar i boken som handlar om pojkåren delvis är självbiografiska, men att karaktärerna och händelserna så som de skildras i boken i högsta grad är fiktiva. Genom hela boken har jag dock svårt att föreställa mig boken som en roman, och inte en självbiografi. Kanske är det att boken berättas i jag-form, och att huvudpersonen har samma yrke och är i samma ålder som författaren själv, som trasslar till det för mig. Men det är självklart logiskt att det inte är en självbiografi, självbiografier skrivs av personer som allmänheten känner väl till och har ett intresse av att veta mer om, kanske för att förstå dessa personers framgångar.

Som roman måste boken ha en bra story. Titeln utlovar Tio lektioner i manlighet. Innehållet är något annat. Den yttre ramen för berättelsen innebär att huvudpersonen skall skriva en bruksanvisning till manligheten, skriven med lätt hand och med glimten i ögat, till ett magasin för kvinnor. För att kunna skriva artikelserien känner sig huvudpersonen tvungen att skärskåda sig själv, dels under skolåren på mellan- och högstadiet, dels under sitt vuxna liv. Det är inte skrivet med någon lätt hand och glimt i ögat. Tvärtom ligger en känsla av självömkande som en blöt filt över historien från början till slut.

När huvudpersonens kärlekshistorier fallerar, när han separerar, misslyckas i sin fadersroll, är otrogen, ljuger och sviker, ges som förklaring att att det skulle ha sin grund i att han som pojke blev retad för att ha feta lår. Alternativt bero på rangordningen i skolan, där han själv hamnade i botten, eller att huvudpersonen präglats av någon eller flera av de olika former som en man, enligt författaren, stöps i beroende på förväntningar och liknande. Författaren delar in män i olika manstyper och ger sig sedan på att definiera vad de olika manstyperna står  för. Resultatet är stereotyper som man läst och hört om många gånger tidigare. Jag får associationer till boken som blev en enorm succé i början av 1990-talet; Män är från mars, kvinnor är från Venus, av John Gray. Här kommer ytterligare en bok, men i romanform, som syftar till att öka förståelsen mellan män och kvinnor, med män som utgångspunkt denna gång.

Enligt min mening fungerar inte berättelsen som varken spännande roman eller en terapeutisk självhjälpsbok. Som roman ger berättelsen ett rörigt intryck med de två parallella historierna om huvudpersonens olika stadier i livet, som pojke respektive medelålders man, och de amatörpsykologiska delarna där manligheten skall förklaras. Jag tror att det hade kunnat bli en både intressant och läsvärd roman, om författaren avgränsat sig till att skriva om enbart pojkåren. I de delarna har berättelsen ett driv och man vill veta hur det skall gå för de olika karaktärerna.

Ett kriterium som ofta används om romaner som vi tycker är bra, är att berättelsen är trovärdig. I Qviströms roman är både miljöerna och karaktärerna trovärdiga, men det hjälper inte. Jag får inga aha-upplevelser, inga nya svar på frågorna om vad manlighet är och hur man blir en bättre man. Och jag blir inte berörd. Jo, jag blir irriterad. På huvudpersonens ihärdiga offermentalitet boken igenom i de delar där han skildras som vuxen. Han agerar fullkomligt ansvarslöst och egoistiskt, framställs därefter som att han skäms, och fortsätter sedan att agera på exakt samma sätt. I början av boken funderar huvudpersonen över resultatet i en lyckoundersökning, ”aldrig är man mindre lycklig än när man, som jag nu, är 46 år och halvvägs genom livet”. Den inställningen präglar hela berättelsen, och det blir snabbt en ganska påfrestande läsning.

 

 

 

Recension: Pingvinlektionerna av Tom Michell

pingvinlektionerna.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 221
Utgivningsdatum: 2016-01-21
Förlag: Brombergs
Illustrationer: Neil Baker
Översättning: Nille Lindgren
ISBN: 9789173377362
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
.

Handlingen i korthet

Det här är en fullkomligt underbar och häpnadsväckande berättelse som dessutom är sann. Författaren berättar om när han som ung och äventyrslysten på 70-talet bestämmer sig för att resa till Argentina. Han varnas för att ekonomin i landet är i totalt kaos, terrorismen är utbredd, mord och kidnappningar tillhör vardagen och en blodig militärkupp är sannolikt i antågande. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle drömma om att resa till Argentina under sådana förhållanden. ”Det här var naturligtvis precis vad jag ville höra, och den enda uppmuntran jag behövde.” När Tom får en tjänst som adjunkt på en internatskola reser han.

Under en promenad längs stranden får han syn på de första svarta, orörliga skepnaderna. När han kommer närmare inser han att hela stranden är full av hundratals döda pingviner, täckta av tjock, kvävande olja och tjära. Varje våg sköljer upp nya fåglar och Tom inser att inte bara hundratals utan tusentals pingviner har gått en fruktansvärd död till mötes. Plötsligt ser han att en av dem rör på sig. En tapper liten pingvin är vid liv. Tom kan inte lämna den åt sitt öde, och inte heller avsluta pingvinens lidande. Han får en idé om att ta hem den, tvätta den ren och släppa ut den i havet igen. När han efteråt sätter ned pingvinen i den våta sanden och börjar gå därifrån, vägrar pingvinen att lämna Toms sida.

Pingvinen, som senare får namnet Juan Salvador, smugglas med på en strapatsrik resa till internatskolan där Tom skall undervisa. Juan Salvador blir omgående centrum för allas uppmärksamhet på skolan. Han vaggar fram i livet och charmar alla i sin väg. Han blir rugbylagets maskot, värd på Toms fester, hushållerskans förtrogne och simtränare till en blyg student. ”Att Juan Salvador gav intryck av att ägna delad uppmärksamhet åt sin besökare kom sig av hans sätt att lägga huvudet på sned och betrakta sin samtalspartner först med det ena ögat, sedan med det andra. Alla visste att de kunde lita blint på hans takt och finkänslighet, och på att de skulle få hans ovillkorliga stöd och uppmuntran.”

Juan Salvador lockar fram det bästa ur dem han möter och förändrar livet på djupet för många. Mellan Tom och Juan Salvador växer en unik och speciell vänskap fram.

 

Vad jag tyckte

Samtidigt som läsaren får följa med på den spännande resan, och uppleva utvecklingen som sker mellan den lilla pingvinen och hans omgivning, får vi inblick i det argentinska samhället och den politiska och ekonomiska situation som rådde i Sydamerika under 1970-talet. Författaren har ett stort naturintresse och ett starkt engagemang i miljöfrågor, och boken berör också också ämnet hur människors sätt att leva påverkar djurlivet.

Det är känslosamt, rörande, humoristiskt och hjärtevärmande. En berättelse som fastnar i minnet och som man inte glömmer. Jag och vår 11-åring har haft boken som högläsningsbok, och vi älskade den båda två. Boken innehåller dessutom så fina illustrationer av Juan Salvador i olika situationer. Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla.
.

pingvin