Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som brukar återkomma varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok.
Jag har kommit ganska långt i den här boken, och skulle gärna sätta mig i fåtöljen och sträckläsa den till slutet. Citatet kommer från sidan 107, och ger en bra känsla för bokens karaktär:
”Jag mår väldigt bra”, hade han sagt. Tolv månader och två omgångar med kemoterapi senare var han död. Alltså vilade en frisk man i sin grav och en kvinna som kände sig egendomligt sjuk körde omkring på landsbygden och satte igång vindrutetorkarna var gång hon ville svänga åt vänster.
På onsdag lägger jag upp min recension av boken här i bloggen. Recensionen kommer att bli positiv, så mycket kan jag avslöja redan nu.
I veckans bokbloggsjerka ställer Annika frågan: Vad läser du just nu?
Jag har precis läst ut och ägnat halva dagen åt att recensera Hur du blir parisisk var du än är. En väldigt bra bok, jag förstår inte varför det skulle vara så svårt att skriva om den. Kanske för att jag var tvungen att skriva en hård recension i går, av boken Tio lektioner i manlighet, och det paralyserade mitt skrivande.
Recensionsexemplar från Brombergs – stort tack!
Nu skall jag börja läsa den här boken. Av det jag läst om boken tror jag att det kommer att bli både omskakande och hjärtevärmande. På onsdag är det recensionsdag, då blir det intressant att jämföra vad alla som läst boken kommit fram till.
Recensionsexemplar från Brombergs – tack så mycket!
Mitt betyg: 2/5
Antal sidor: 465
Utgivningsdatum: 2016-08-03
Omslagsformgivning: Eric Thunfors
Förlag: Brombergs
ISBN: 9789173378000
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
Handlingen i korthet, från förlagets hemsida
Tio lektioner i manlighet är en föga smickrande bruksanvisning om hur manlighet kan fungera. Det är också en berättelse om hur våra föreställningar om oss själva följer med oss hela livet, men också om hur svårt det är att våga älska någon på riktigt. David Qviström har skrivit en lika ömsint och humoristisk som brutal relationsroman där han ringar in och analyserar vår samtid med knivskarp, psykologisk skärpa.
Ett glossigt kvinnomagasin ger en frilansande journalist uppdraget att skriva tio lektioner om hur man blir en bättre man. Själv befinner han sig mitt i livet med ett antal misslyckade relationer i bagaget. Nu står han där igen med ännu en relation på fallrepet och ett svidande självförakt inför oförmågan att leva i en djup relation. Uppdraget tvingar honom inte bara att rannsaka sig själv och sin egen trassliga relationshistoria – det tar honom också tillbaka till radhuslängorna i Österskär norr om Stockholm i slutet av 1970-talet. Där möter han sig själv som tolvåring. En förälskad pojke med tjocka lår som älskar ABBA och får lära sig allt om att bita ihop trots att det gör ont. Erfarenheterna från uppväxtåren tar han med sig in i livet som vuxen man där uppslitande förälskelser, otrohetsaffärer och krossade äktenskapsdrömmar avlöser varandra.
Vad jag tyckte om boken
Enligt förlaget är Tio lektioner i manlighet en roman, vilket alltså innebär att det är en påhittad historia. Författaren, David Qviberg, påpekar inledningsvis att underlaget för de delar i boken som handlar om pojkåren delvis är självbiografiska, men att karaktärerna och händelserna så som de skildras i boken i högsta grad är fiktiva. Genom hela boken har jag dock svårt att föreställa mig boken som en roman, och inte en självbiografi. Kanske är det att boken berättas i jag-form, och att huvudpersonen har samma yrke och är i samma ålder som författaren själv, som trasslar till det för mig. Men det är självklart logiskt att det inte är en självbiografi, självbiografier skrivs av personer som allmänheten känner väl till och har ett intresse av att veta mer om, kanske för att förstå dessa personers framgångar.
Som roman måste boken ha en bra story. Titeln utlovar Tio lektioner i manlighet. Innehållet är något annat. Den yttre ramen för berättelsen innebär att huvudpersonen skall skriva en bruksanvisning till manligheten, skriven med lätt hand och med glimten i ögat, till ett magasin för kvinnor. För att kunna skriva artikelserien känner sig huvudpersonen tvungen att skärskåda sig själv, dels under skolåren på mellan- och högstadiet, dels under sitt vuxna liv. Det är inte skrivet med någon lätt hand och glimt i ögat. Tvärtom ligger en känsla av självömkande som en blöt filt över historien från början till slut.
När huvudpersonens kärlekshistorier fallerar, när han separerar, misslyckas i sin fadersroll, är otrogen, ljuger och sviker, ges som förklaring att att det skulle ha sin grund i att han som pojke blev retad för att ha feta lår. Alternativt bero på rangordningen i skolan, där han själv hamnade i botten, eller att huvudpersonen präglats av någon eller flera av de olika former som en man, enligt författaren, stöps i beroende på förväntningar och liknande. Författaren delar in män i olika manstyper och ger sig sedan på att definiera vad de olika manstyperna står för. Resultatet är stereotyper som man läst och hört om många gånger tidigare. Jag får associationer till boken som blev en enorm succé i början av 1990-talet; Män är från mars, kvinnor är från Venus, av John Gray. Här kommer ytterligare en bok, men i romanform, som syftar till att öka förståelsen mellan män och kvinnor, med män som utgångspunkt denna gång.
Enligt min mening fungerar inte berättelsen som varken spännande roman eller en terapeutisk självhjälpsbok. Som roman ger berättelsen ett rörigt intryck med de två parallella historierna om huvudpersonens olika stadier i livet, som pojke respektive medelålders man, och de amatörpsykologiska delarna där manligheten skall förklaras. Jag tror att det hade kunnat bli en både intressant och läsvärd roman, om författaren avgränsat sig till att skriva om enbart pojkåren. I de delarna har berättelsen ett driv och man vill veta hur det skall gå för de olika karaktärerna.
Ett kriterium som ofta används om romaner som vi tycker är bra, är att berättelsen är trovärdig. I Qviströms roman är både miljöerna och karaktärerna trovärdiga, men det hjälper inte. Jag får inga aha-upplevelser, inga nya svar på frågorna om vad manlighet är och hur man blir en bättre man. Och jag blir inte berörd. Jo, jag blir irriterad. På huvudpersonens ihärdiga offermentalitet boken igenom i de delar där han skildras som vuxen. Han agerar fullkomligt ansvarslöst och egoistiskt, framställs därefter som att han skäms, och fortsätter sedan att agera på exakt samma sätt. I början av boken funderar huvudpersonen över resultatet i en lyckoundersökning, ”aldrig är man mindre lycklig än när man, som jag nu, är 46 år och halvvägs genom livet”. Den inställningen präglar hela berättelsen, och det blir snabbt en ganska påfrestande läsning.
Just nu - Just här 