Skip to content

Recension: Den gröna vägen, av Anne Enright

31 augusti, 2016
Recensionsexemplar från Brombergs - stort tack!

Recensionsexemplar från Brombergs – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 332
Utgivningsdatum: 2016-08-03
Omslagsformgivning: Jenny Kellerman Pillay
Förlag: Brombergs
ISBN: 9789173377447
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, hämtat från förlagets hemsida

Rosaleen Madigan meddelar sina fyra vuxna barn att detta blir den sista julen i huset, sedan ska deras barndomshem säljas. Alla bestämmer sig för att komma hem. Den stundande förändringen gör att det känns som om deras historia håller på att raderas ut och familjen Madigan hamnar i ett vägskäl som består av att komma varandra närmare eller fortsätta vara som främlingar för varandra. Den gröna vägen är ett uppskakande och samtidigt underhållande familjedrama från en liten stad vid den irländska Atlantkusten. Den mörka och skimrande berättelsen spänner över trettio år och är en historia om uppbrott, egoism, medkänsla och starka men inte helt enkla familjeband.


Så tyckte jag om boken

Det här är en berättelse som gjorde ett enormt stort intryck på mig. Det är mörkt och det är cyniskt, och samtidigt livsbejakande. Jag läste medvetet långsammare än jag brukar, jag ville inte riskera att missa någon enda knivskarp formulering. Som läsare är man helt i författarens grepp. Ibland måste man stanna upp och bara andas. Läs det här, så förstår ni vad jag menar:

”I början hade de sex väldigt ofta. Det var inte superbra sex, men det var fruktansvärt vanligt förekommande. Sedan blev det helt enkelt bara fruktansvärt. Ingenting upprörande förstås, Hugh var en enkel man – om han inte en vacker dag skulle plocka till sig en kökskniv från den magnetiska listen på väggen och sticka den i henne. Hur som helst fanns det inga tecken på  att han hade för avsikt att mörda henne. Han hade bara denna stora lust att tränga in i henne, en lust som nästan kändes mordisk, det tyckte i alla fall Hanna. Inte för att hon skulle haft något emot att bli dödad.”

I bokens första del, Att ge sig iväg,  får vi följa var och en av de fyra syskonen och deras mamma, vid olika tidpunkter i livet och på olika platser. Varje person skildras i ett eget avsnitt i boken, som i varsin liten novell eller kortroman, och alla är skrivna med olika berättarstilar. Det är väldigt effektfullt och förstärker personbeskrivningarna. Det är de här kortare berättelserna om var och en av personerna som jag upplever som allra starkast och som berör mest. Anne Enright har en enastående förmåga att med få ord förmedla en personlighet eller en känsla för hur något egentligen är, under ytan.

Vi får följa tolvåriga Hanna som år 1980 försöker parera moderns lynnighet. Sängliggande efter chocken då sonen Dan meddelat att han skall bli präst, låter modern Hanna krypa ned intill henne under ejderdunstäcket. En kommentar från Hanna får dock modern att plötsligt slänga av sig täcket, kliva upp och beordra Hanna: ”Gå din väg. Ut!” I nästa ögonblick sätter modern igång att febrilt tvätta handdukar, för att ögonblicket senare sitta vid köksbordet och stirra rakt framför sig.

År 1991 börjar berättelsen om Dan, som misslyckats med att bli präst och befinner sig i New York i stadens intellektuella gaykretsar. Till sin homosexuelle vän förklarar han på ett självklart sätt att han själv inte är homosexuell, på riktigt. Han älskar sin flickvän, hennes utseende och kropp, och tycker att allt känns rätt. När det är sagt och klart, underförstått att Dan anser att han egentligen inte är homosexuell och inte tänker bli det i framtiden heller, så pratar de, dricker vin och tillbringar timmar tillsammans i sängen, i duschen, i fåtöljen och till sist mot den cederdoftande väggen. När de kysser varandra känns det nästan som kärlek. Avsnittet om Dan är det som griper tag i mig allra mest. Dan som får uppleva sina homosexuella vänner dö en efter en, på de mest fruktansvärda sätt i AIDS, men som sviker dem som står honom närmast när de behöver honom mest. Det är rakt och det är brutalt. Det är otroligt gripande. Avsnittet om Dan är skrivet med en slags distans, på samma sätt som man inbillar sig att Dan förhåller sig till sig själv och det liv han lever. Som om det inte handlar om honom, utan om någon annan. ”Dan berättade allt för en, utom det som man behövde få veta.”

Constance, det äldsta barnet i syskonskaran, har stannat i den irländska byn där hon växte upp. Året är 1997, hon är fyrabarnsmamma, gift med en man i fastighetsbranschen som, i och med Irlands extremt höga tillväxt under 1990-talet och samhällets bostadsboom, tillhör den förmögna klassen. Constance är den enda i familjen som fokuserar mer på andra än på sig själv, och symptomatiskt nog är det bara hon som verkligen känner sig nöjd med sitt liv. Det är inte speciellt dramatiskt eller spännande, men det är tillräckligt bra. I början av berättelsen är hon på väg till en mammografiundersökning efter att ha anat oråd om några knölar som hon inte känt tidigare.

Den yngsta brodern, Emmet, arbetar 2002 som biståndsarbetare i ett av världens fattigaste länder, Mali i västra Afrika. Han reser från biståndsprojekt till biståndsprojekt för att göra skillnad, men det enda han kan se är att barn fortsätter att dö av sjukdomar runt omkring honom. På det personliga planet är han kall och avmätt. Han har ett förhållande som är på väg att ta slut med en kollega som han tycker mycket om, men inte tillräckligt.

Året är 2005 när vi får lära känna barnens mor, Rosaleen, mer ingående. Rosaleen, som under hela sitt liv har ansett att hon gifte ned sig från sin finare klass när hon valde att gifta sig med en fattig lantbrukare. Hon är den själviska matriarken som med subtila medel försöker styra sina barn i den riktning som passar hennes egen vilja och värderingar. Hon väntar sig mycket av dem, men både hon och de känner att de aldrig räcker till, att de aldrig lyckas. Som familjens okrönta drottning blir Rosaleen aldrig utmanad av varken barnen eller samhället runt henne, och därför lyckas hon behålla sin position, trots att den grundar sig enbart på hennes egen uppblåsta självbild. ”Det egendomliga var att Rosaleens barn ägnade så stor möda åt att på ena eller andra sättet själva bli avspisade av henne. Till och med de pengar hon gav dem kändes kyliga.”

I bokens andra del, Hemkomsten, samlas syskonen hos modern för att fira jul. Det är många år sedan senaste gången de träffades. Alla är vuxna, men så som man uppfattades som barn är hur man uppfattas nu, trettio år senare, alldeles oavsett vilken förändring man gått igenom under alla de år då man inte haft någon del i varandras liv. Alla faller in i sina gamla roller, vare sig man vill eller inte. Dans reaktion känns absolut trovärdig, när han efter en kaotisk middag med familjen går upp i sitt gamla rum för att ta fram mobiltelefonen och skicka ett sms till sin sambo. ”HERREGUD! HJÄLP!” Vem kan inte känna igen sig i det, när man möter sin släkt som den man är i dag, men fortsätter att behandlas som den de tyckte att man var när man var tolv.

Hur hanterar man svårigheter i livet? Kan man förändras när man nått vuxen ålder? Kan man skapa en nära relation, och knyta band som kanske egentligen aldrig fanns? Det är frågor som väcks när man läser Anne Enrights Den gröna vägen. De två avsnitten i boken handlar om att resa iväg och att komma hem, i dubbel bemärkelse. Vissa kommer inte ha förmåga att förändra sig själva, de är fastfrusna i den roll de fått eller anammat. Andra ser en möjlighet att bli en bättre version av sig själv. Att bli en riktig människa.

Djupast berör skildringarna av hur personerna i boken uppoffrar sig och hur de sviker när de behövs som mest, hur de visar total känslokyla mot den som älskar dem. Och över alltsammans, en känsla av ensamhet. Det är trots allt en berättelse med en positiv underton. Emmet har i tjugo års tid rest till fattiga, svält- och sjukdomsdrabbade länder för att rädda världen, men till syvende och sist är det i de små vardagliga gesterna och handlingarna som den verkliga godheten och lyckan finns. I tv-programmet Babel (SVT 28/8 2016) diskuterade Anne Enright detta med programledaren Jessika Gedin, och menade att detta gör den till synes obetydliga Constance till bokens medelpunkt: ”Folk som tar hand om andra är lyckligare än de som bara har sig själva att tänka på. Ju mer man inriktar sig på sig själv, desto olyckligare blir man. Genom att vända sig utåt tar man hand om sig själv.”

  • Anne Enright vann det prestigefulla Man Booker Prize år 2007 för romanen Sammankomsten. Hon har också utsetts till ambassadör för Irland under tre år, i egenskap av Irlands första skönlitterära nationalförfattare.

10 kommentarer leave one →
  1. 9 oktober, 2016 09:01

    Jisses vad olika man kan tycka :) Kan hålla med om att den är väldigt välskriven, men jag hade jättesvårt för karaktärerna. Kanske säger något att den enda som jag tyckte om åtminstone lite grann var Constance, hon var den enda jag såg lite värme i.

    Liked by 1 person

    • 10 oktober, 2016 05:48

      Ja, det var en väldigt dysfunktionell familj, kanske var de alla präglade av mammans lynnighet och brist på värme. Jag tyckte inte heller om någon annan än Constance, men jag gillade verkligen hur författaren skrev om var och en, som om de hade distans både till sig själva och resten av omgivningen, och inte kunde ta till sig eller känna äkta känslor. De gav ett empatilöst intryck. Jag tänkte att det nog var det författaren ville förmedla, hur de allihop kämpade för att känna något, men den enda som verkligen gjorde det var Constance, och henne körde de över som mindre värd på grund av att hon var så vanlig, lätt överviktig och enligt syskonen ganska betydelselös. Och så är det Constance som egentligen mår bäst. Jag gillade den twisten.

      Gilla

      • 10 oktober, 2016 05:59

        Jag tror egentligen vi uppfattat boken ganska likt även om du verkar ha tänkt och analyserat lite mer. Jag kan hålla med om det mesta du skriver, så den stora skillnaden mellan oss är nog att du tycker om den medan jag inte gör det :)

        För mig är det ofta så att jag behöver tycka om eller känna med en karaktär för att boken riktigt ska bita. I en del böcker går det bra även när karaktärerna är lite av neutrum, men när jag mest tycker illa om dem (hej The Green Road) så fungerar det inte riktigt…

        Liked by 1 person

      • 10 oktober, 2016 06:08

        Jag tror att jag förstår hur du menar; det är svårt att verkligen känna något för karaktärerna när man inte ens tycker om dem. Och vi verkar ju vara överens om att det bara fanns en enda sympatisk person i berättelsen, resten saknade ju empati.

        Gilla

  2. 31 augusti, 2016 09:07

    Jisses, med dina många och långa recensioner fattar jag inte hur du har tid att läsa böckerna ;-)

    Liked by 1 person

    • 1 september, 2016 07:19

      Ja, det kan man verkligen undra :o Jag trodde ärligt talat inte att det skulle ramla in så många böcker under en så kort period. Det kommer nog att bli lugnare under november – mars. Som tur är läser jag snabbt och är strukturerad när jag läser. Jag antecknar, viker hörn och sätter i postitlappar under tiden jag läser, då tar det inte så lång tid att skriva recensionerna sedan, när man har helheten ganska klar för sig. Jag skall försöka förkorta recensionerna framöver, men jag vill ju göra böckerna rättvisa när jag nu fått i uppdrag att skriva om dem. Om man som läsare tycker att det blir för långt kan man ju alltid läsa början och slutet, och skumma igenom resten. Då får man nog en ganska bra bild av boken.

      Gilla

  3. 31 augusti, 2016 07:04

    Den här vill jag gärna läsa och jag blev glad när du satte ett högt betyg på den. Men eftersom jag vill läsa den själv valde jag att inte läsa allt du skrivit utan får återkomma när den väl blivit läst.

    Liked by 1 person

    • 1 september, 2016 07:13

      Det är en väldigt fin berättelse. Det handlar visserligen en hel del om känslor som inte ligger på den positiva sidan av skalan, men Anne Enright skriver så rakt och osentimentalt, så det blir inte alls jobbig läsning, tvärtom väldigt underhållande samtidigt som det är tänkvärt. Det blir spännande att läsa vad du tyckte sedan :)

      Gilla

  4. 31 augusti, 2016 01:42

    Jag måste nog läsa den här. Det låter helt som en bok i min smak.

    Liked by 1 person

    • 1 september, 2016 07:11

      Den är så bra, av det jag sett att du läser är jag ganska säker på att du också skulle tycka om den. Jag såg en recension av en man i dag, som inte verkade gilla boken. När jag läste recensionen undrade jag om han läst en annan bok, eller om han inte förstått den. Och här kommer mina fördomar… Jag tyckte att han fokuserade på handlingarna i boken, när jag tyckte att boken egentligen handlade om känslor, personligheter. Typiskt man, tänkte jag ;) Och så blev jag så nyfiken på andra recensioner som han skrivit, så det måste jag kolla upp :)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: