Intervju med Sigrid Nikka, nominerad till Lilla Augustpriset

– Tillåt dig själv att vara sådär riktigt nördig, passionerad och entusiastisk över det du brinner för. Jag hoppas och tror att det syns i allt man skriver.

Det rådet ger Sigrid Nikka, som skrivit bidraget ”Då rallarrosen blommar”.

sigridnikka_foto_privat
Juryns motivering: Då rallarrosen blommar är en finstämd berättelse som lågmält och trovärdigt låter oss följa en kvinnas oväntade uppbrott under en svunnen tid. Där finns också kärleken till Tom kantad av oro och vånda i en vardag där tidens gång är påtaglig. En välskriven text med vacker gestaltning, rytmiskt språk och omvälvande känslor.

 

 

Grattis till den fina nomineringen till Lilla Augustpriset! Hur fick du inspiration till just den här texten?

Bakgrunden till novellen är att jag gick skrivande som mitt individuella val i tvåan på gymnasiet och vår sista uppgift var att skriva en novell eller ett manus inspirerat av en dikt. Jag valde en av Eeva Kilpis dikter och jag visste så fort jag hörde den att det var rätt. Något klickade bara:

”Säg till om jag stör,

Sa han när han steg in.

Så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,

Svarade jag,

Du rubbar hela min existens.

Välkommen.”

Det var verkligen rätt text på rätt plats vid rätt tillfälle och den kändes bara så träffande. Det kändes självklart att det var den jag ville jobba med. I novellen utgör diktens rader nästan all dialog och de känslor och tankar jag fick ifrån dikten är de jag vill förmedla i novellen.

För mig var det något så stort i diktens jags svar, ”Du inte bara stör, du rubbar hela min existens. Välkommen”. Jag kände igen mig i det. Sen föll alla bitar av inspirationskällor på plats av hennes namn som klingade så vackert finskt. Min mamma växte upp i Tornedalen och varje sommar har vi åkt upp till hennes barndomsby, Hedenäset. För mig är det där novellen utspelar sig, det är Torneälven som ständigt rinner längs en sida, det är älvvägen som går rakt igenom byn och det är rallarrosen som växer på alla fält och runt huset min mamma växte upp i. Valet av tidsperioden är också påverkad av Hedenäset, nästan alla släktingar därifrån har gått bort antingen innan jag föddes eller när jag var väldigt liten men jag har fått höra så många historier om dem att de både känns så nära och så långt borta, men när jag är där känns den tiden jag missade och de människor jag aldrig fick träffa så nära. Jag ville på något sätt skriva novellen som en hyllning till allt och alla som är och har varit där, miljön, människorna, själva rymden, även om händelserna och karaktärerna i novellen är helt fiktiva.

Utöver det har platsen haft ännu mer av en betydelse för mig och det försökte jag gestalta i novellen genom hur tid är ett centralt tema. I byn har tiden för mig, precis som för Elina, alltid stått still. Det har varit som en helt orörd del av universum, mitt smultronställe, den vackraste platsen på jorden, en plats som alltid har varit där för mig. En by som tiden glömde, på det mest positiva sättet. Alla minnen, alla historier och all rymd, alla människor finns på något sätt kvar. Det gav mig som en koppling till de människor jag aldrig fått träffa. Men det var också en fristad, en trygghet för mig. Jag kände aldrig att jag hade en plats – förutom med min familj – där jag hörde hemma under min tid i grundskolan, men så fort jag kom till Hedenäset så kändes allt så rätt. Det var en plats att komma till där jag alltid kände mig trygg, alltid välkommen. Det var som att komma hem.

Och jag har samma kärlek till platsen idag men det var bara för något år sedan jag insåg att tiden inte längre stod still och att det var något fantastiskt. I slutet av grundskolan och under gymnasiet kom så många människor och så många sammanhang in i mitt liv som fick mig att bara inse: ”Åh. Så det var här jag skulle vara hela tiden”. Så plötsligt var det inte bara med min familj och i Hedenäset jag kände mig hemma utan det fanns på flera ställen. Så många människor kom in och rubbade min existens så grundligt och det var så välkommet. De ändrade mitt liv till något så ofantligt mycket bättre och gladare. Det är alla de känslorna, den kärleken och den gemenskapen som inspirerade mig och som jag ville förmedla.

 

Om du kunde önska, vad skulle du vilja att vi känner efter att ha läst din text?

Styrka, värme och glädje. Samma känslor som jag kan känna idag, som jag tänker mig att Elina känner i novellen. Känslan av att ha kommit hem, av att världen har ändrats men till det bättre och av att ha hittat rätt och att vara omgiven av fantastiskt mycket kärlek.


Varifrån kommer ditt intresse för eget skrivande?

Det börjar tidigt. Någonstans börjar ju det i att jag alltid har läst oerhört mycket, jag minns när jag för första gången läste Harry Potter, det var nog första steget på den nördiga väg jag vandrat sen dess. Jag älskade att skriva i skolan, men att skriva på egen hand började nog när jag hittade kpwebben.se någon gång i tioårsåldern. Jag tror hemsidan finns kvar, men inte på det sätt som när jag var där. Då fanns det olika forum man kunde prata i och jag, som letade efter tillhörighet och likasinnade drogs till det. Massor av människor la upp noveller och kanske ännu fler höll på med forumrollspel, en typ av rollspel där man skriver en karaktär och sedan skriver korta stycken eller ”noveller” på några rader om karaktären och sedan får ett likadant stycke tillbaka från en annans karaktärs perspektiv. Det är som att skriva en bok tillsammans men där man inte har någon aning om vad som ska hända utan bara vilka karaktärer som är med i historien, man skapar händelser tillsammans och låter karaktärerna reagera på vad som händer och interagera med varandra. Många där blev som mina första förebilder och idoler och jag ville så gärna bli lika duktig på att skriva som jag tyckte att alla så där riktigt duktiga där var. Det var som min första motivation och forumrollspelet fortsatte även efter att kamratposten la ner forumdelen av kpwebben, än idag kan gamla forumrollspel uppdateras. Rollspel och mitt skrivande hör som ihop, under sista året av grundskolan och första ring på gymnasiet hittade jag en rollspelsförening i den lokala församlingen och sedan dess har det bara blivit mer och mer. Jag håller både på med bordsrollspel och lajv och där har jag fått skriva massor och fått så mycket motivation. Texter som ska förklara hur andra fiktiva världar ser ut, noveller för att skapa stämning, mängder och ännu mer mängder av karaktärer, det har varit en sådan möjlighet att utvecklas och att dessutom – bokstavligen – få se allt komma till liv.


Hur inspirerades du till att skicka in din text till tävlingen om Lilla Augustpriset?

Det har jag att tacka min lärare i skrivande för. Jag hade hört om priset förut men aldrig skickat in, men när jag lämnade in novellen till min lärare fick jag så stark och fin respons från henne och hon sa att jag verkligen skulle skicka in den. Kombinationen av att det var kursens sista uppgift där jag fått dra nytta av allt jag hade lärt mig, att novellen var så personlig och all hennes uppmuntran gjorde att det kändes så rätt att lämna i den.

 

Har du några litterära förebilder, som allmänna inspiratörer eller mer konkret vad gäller till exempel berättartekniker, miljöbeskrivningar eller något annat?

Nu kommer jag garanterat glömma en massa och ångra mig! Men Jens Lapidus är en, jag fascineras av sättet han arbetar med språket, korta meningar som blir så effektfullt och jag har ofta försökt efterhärma det. John Steinbeck var en av de första klassiska författarna jag läste och jag har ofta sagt att han har varit en inspirationskälla, jag tror att det är något i själva historierna, karaktärerna och den stämning han skapar. Han kan få karaktärernas värld att kännas så stor och viktig och framkalla en sådan personlig anknytning och medkänsla för karaktärerna han berättar om. Kristian Gidlunds I kroppen min, resan mot livets slut och alltings början och Vibeke Olssons serie om ”Sågverskungen” är nog de böcker jag gråtit mest till och de känslorna som de lyckas förmedla har jag sett oerhört mycket upp till, hur enormt starka de är. Det är som samma sak jag vill kunna göra, att med ett förhållandevis enkelt men allvarligt och känslosamt språk kunna framkalla samma känslor som jag bär på hos andra. Harper Lee med To kill a mockingbird är en annan inspirationskälla, jag tror tack vare bokens patos och känsla för rättvisa och rätt, Agatha Christie ytterligare en för jag kan inte låta bli att nämna henne och hur otroligt bra hon skapar stämning och nyfikenhet. Just för denna text, och nog mitt skrivande överhuvudtaget egentligen, har Kerstin Johansson i Backes Som om jag inte fanns också varit viktig och det är en av de första böcker jag verkligen minns att jag har läst. Den skildrade Tornedalen och allra mest minns jag hur hon beskrev dess myrar, som än idag känns lite skrämmande. Även om jag inte kan komma ihåg handlingen i detalj så minns jag att den påverkade mig starkt, huvudpersonen Elians fantasier och tankar och hennes utanförskap gjorde intryck på mig när jag läste den som barn. Huvudpersonen i min novell fick samma namn som en liten nick.


Har du något råd till andra som drömmer om att bli nominerade till Lilla Augustpriset?

Skriv, skriv, skriv och läs, skriv, läs, skriv. Det låter jätteklyschigt men det är nog det bästa råd jag kan ge. Bara fortsätt och skriv om allt som går att skriva om, på alla sätt och i alla sammanhang du kan hitta. Och tillåt dig själv att vara nördig, i ordets mest underbara betydelse. Tillåt dig själv att vara sådär riktigt nördig, passionerad och entusiastisk över det du brinner för. Jag hoppas och tror att det syns i allt man skriver. Läs allt är ytterligare en sak, en tanke som jag har haft med mig sen jag var liten och som jag fick av min mamma. Läs allt, romaner, krönikor, dikter, tidningar, bloggar och noveller i alla genrer, sci-fi, romantik, historia, övernaturligt, skräck, klassiker, deckare och vardagsrealism från alla tider, modernt som klassiskt. Läs allt och läs hela tiden och låt dig inspireras av alla olika stilar, teman och karaktärer. Att skriva bygger på att läsa och att hitta sin egen still bygger på att inspireras av andra.


Kommer vi att få möjlighet att läsa något mer av dig framöver, och i så fall vad?

Det hoppas jag verkligen! Jag skriver just nu i en lokaltidning, Vellingeposten, och på både den journalistiska sidan och den mer skönlitterära hoppas jag att precis som idag alltid kunna ha skrivandet som ett ständigt sidoprojekt, och någon dag kanske som något mer. Jag älskar att skriva, det är det jag vill göra. Min dröm är att någon gång kunna få något skönlitterärt, en novellsamling eller en roman, publicerad. Men utöver det så kommer jag när jag har tid (och också när jag inte egentligen har det) alltid att skriva i samband med världens bästa rollspelsförening – Fenixflamman. Så länge det finns bordsrollspel att spela och lajv som behöver skrivas så kommer jag aldrig någonsin sakna varken skönlitterära möjligheter eller inspiration, motivation och utmaningar.


Till sist vill jag tacka för en fin läsupplevelse och
för att du tog dig tid att svara på mina frågor.

 

Här kan du läsa de sex texterna och rösta på ditt favoritbidrag fram till och med den 21 november!

2 thoughts on “Intervju med Sigrid Nikka, nominerad till Lilla Augustpriset

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s