Författaren Fredrik Backman om att alltid utgå från sin egen själ och sitt hjärta

Varje gång jag läser en bok av Fredrik Backman är det som att åka en känslomässig bergochdalbana. Det känns ärligt, och det är nog därför hans berättelser och karaktärer griper tag, berör och stannar kvar. Jag upplever samma sak när jag får chansen att intervjua honom om hur hans böcker blir till. Det drar ihop sig i bröstet och jag blir tvungen att ta ett djupt andetag för att samla mig.

1. Du har valt att sammanföra ett gäng sinsemellan ganska olika människor i en lägenhet som de inte har möjlighet att lämna eftersom de är tagna som gisslan. Under tiden de sitter isolerade i lägenheten händer till det yttre inte så väldigt mycket, men desto mer inombords hos alla som är inblandade. De tvingas efterhand att stå ansikte mot ansikte med inte bara varandra utan med sig själva. Det hade kunnat bli en väldigt mörk berättelse, men du har skrivit den på ett sätt så att den upplevs som en komedi, visserligen med en bråddjup botten. Vill du berätta hur du fick idén till den här historien?

Jag vet inte. Var fasen kommer idéer ifrån? Jag går ju runt och funderar på väldigt mycket stökiga grejer hela tiden eftersom jag har ett väldigt stort behov av verklighetsflykt. Ibland dyker det upp något sånt här. Jag tror att jag fick den ursprungliga idéen, om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, för flera år sedan egentligen när min fru och jag gick runt på visningar själva. Jag stod väl på någon av de där mitt bland en massa främlingar och tänkte ”fatta mardrömmen om man blev inlåst med de här”. Sen gick jag runt och lekte med den där tanken ett tag och sen gick jag ju in i väggen där för ett och ett halvt år sen och fick gå till psykolog och sen…ja…sen spårade det väl ur. Och nu är det en bok.

 

2. Förra gången jag fick möjlighet att ställa frågor till dig hade du precis kommit ut med första delen i serien om Björnstad. Då frågade jag hur du vågade skriva en så allvarlig bok efter att ha lyckats så bra med att skriva med en humoristisk twist. Med din senaste bok tycker jag att du återigen har skrivit något helt nytt. Det är visserligen en berättelse med både allvar, humor och stort djup, så som vi känner igen från några av dina tidigare böcker, men vissa avsnitt får mig att tänka på folklustspel. Jag tänker framförallt på polisförhören. Det är spexigt, dråpligt och ganska kaosartat. Jag är nyfiken på hur det kom sig att du valde den här formen för att att berätta din historia?

Det var den formen som funkade bäst för den här historien. Jag tror inte riktigt på att välja form först, och sen försöka passa in historien i formen. Man måste börja med berättelsen. Min ursprungliga idé, ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, är ju i sin essens en komedi. Allt utgick från det. ”Björnstad” är i sin essens ett drama. Då blev formen annorlunda. Grejen är väl att jag gillar att läsa väldigt många olika sorters litteratur själv, så det blir naturligt att försöka skriva på olika sätt också. I just ”Folk med ångest” blev det dessutom en lek för mig att försöka skriva ett litet ”closed room”-mysterium, ett väldigt klassiskt vad-hände-egentligen-pussel, som jag ville skulle kunna stå på egna ben. Ambitionen var att få det att hålla ihop på ett sådant sätt att om jag hade skiftat inriktning från komedi till drama så hade det fungerat ändå. Det du kallar ”folklustspel” i polisförhören har andra kallat alltifrån ”kammarspel” till ”fars” och även om jag inte sökte just en sådan genre så fanns det en ambition att de där partierna skulle vara förrädiskt humoristiska. Det är därför de är helt och hållet skrivna i dialog, för att de ska bli så rappa som möjligt, och på det sättet kunde jag förhoppningsvis dölja ledtrådarna till allt det känslomässiga precis tillräckligt länge för att hålla läsaren intresserad.

 

3. I din nya roman har alla varit med om händelser som satt djupa spår hos dem, och det finns också en gemensam händelse som påverkat dem alla, men ändå upplever jag att boken handlar mer om deras inre resa än om det som påverkade dem utifrån. Hur de hanterar (eller undviker att hantera) sin sorg, sin frustration, sin oro, förtvivlan eller dåliga samvete. Hur funderade du kring de här olika personerna och deras olika sätt att handskas och försöka leva med det som tynger dem? Hur gick du till väga för att kunna beskriva dem så trovärdigt?

Jag svarar alltid på den här sortens fråga på samma sätt: Det finns en författare jag ser upp mycket till som sa att om läsaren gråter under läsningen så beror det på att författaren grät under skrivandet. Det är det sannaste jag någonsin hört om text. Så mitt enda sätt att berätta historier är att älta karaktärer så länge i huvudet att de blir verkliga personer för mig. Tills jag känner ett behov av att försvara dem och slåss för dem. Först då har jag något att bygga på. I några av dem häller jag förstås in mycket av mig själv, i just den här historien är det väl allra mest Zara som har fått mycket av min ångest och frustration och sorg. Andra låter jag låna drag eller uttryck från människor jag älskar, det är nog mitt knep för att lura mig själv att känna riktiga känslor redan från början. Jag bygger sällan karaktärer på verkliga människor, men om de får låna små symboliska ting från personer omkring mig, ett sätt att prata eller en sorts humor, då får de en själ. Det är som att ge en robot en röst, kanske. Sen ältar, ältar, ältar jag tills allt det här är på riktigt för mig, ibland mer på riktigt än verkligheten. Det är inte helt och hållet hälsosamt men det är det enda sättet att skriva färdigt en bok som jag känner till.

 

4. Du beskriver ofta något väldigt allvarligt, för att i nästa mening skriva något dråpligt som lättar upp alltsammans. Eller tvärtom skriver du något som får mig som läsare att känna att jag kan slappna av, det kommer att gå bra, för att i nästa mening låta allt gå åt skogen. Hur mycket arbetar du med din text för att få fram just de effekterna?

Det handlar väl om rytm mer än något annat, tror jag. Det är nog inte helt olikt sättet man bygger upp ett stycke musik. För att känna något när trummorna kommer måste du kanske först verkligen ha fått känna stråkarna. Men jag har ingen mall för det där, det finns ingen stor strategisk plan, väldigt mycket görs på instinkt. Jag tror nästan att det måste vara så. Om man försöker konstruera det genom någon sorts algoritm blir det inte en riktig känsla. När de mörkaste bitarna i den här boken skulle skrivas fick jag först gräva i mig själv efter hur jag verkligen kände när jag förlorade en av mina bästa vänner när jag var tjugo. Försöka hitta ett sätt att göra ord av det rent fysiska. Han tog sitt liv och jag kommer ju ihåg exakt var jag befann mig när jag fick veta det, på en pizzeria i Helsingborg, och hur jag bara gick rakt ut genom dörren över en trafikerad gata in i en park och föll ihop på marken och bara grät. När mina andra kompisar hämtade mig låg jag i gräset och höll mig själv om bröstet för det gjorde så jävla fysiskt ont att det kändes som att jag fick en hjärtattack. Och det var ju inte för att det var en chock, utan för att det inte var en chock. Jag visste hur ont han hade, jag förstod att jag inte hade kunnat förhindra det, så all sorgen slog mig på en sekund. Det var som att gå igenom alla stegen av sorgbearbetning på en gång. Så när jag skulle skriva den delen av den här boken där det här berörs gick jag runt i flera dagar och bara letade efter de där minnena, grävde i de känslorna, knäckte mig själv och lät väl på sätt och vis mig själv sörja alltihop en gång till. Sen kunde jag skriva. Och för att återgå till din fråga: Då finns det inga ”effekter” man kan söka efter. Inga ”knep” eller ”genvägar”. Då skriver man bara exakt vad man känner. Och det är då det blir något. För att allt du kanske känner i andra änden kände jag först.

 

5. Trots titeln, Folk med ångest, förmedlar historien du berättar en trygghet. Jag tror att många känner sig styrkta när de läst den här boken. Det är kanske mörkt nu, men det kommer att bli bättre, så håll ut. Det är en väldigt reflekterande bok om att vara människa. Hur gör du för att hålla alla betraktelser och tankar i schack, så att du kan förmedla dem i dina böcker men inte överväldigas av dem när du inte arbetar? Hur jobbigt var det att skriva den här boken?

Om du frågar min psykolog tror jag att han säger att jag lyckas ganska dåligt med att hålla det där i schack, om jag ska vara ärlig. Det finns ju liksom en anledning till att jag går hos psykolog. Det är väl också så, om jag nu ska vara lite självanalytisk, att jag bitvis skulle ha mått mycket bättre av att inte gräva så förbannat djupt i allting hela tiden. Att jag får försörja mig på att tänka och skriva är säkert både bra och dåligt för någon som jag.  Men för mig har livet de senaste två åren till stor del handlat om att, som min psykolog uttrycker det, ”acceptera att man inte måste vara översvallande lycklig, det kan räcka med att allt bara känns okej”. Jag försöker väl, som alla andra som då och då slåss mot depressioner, bara kontrollera pendeln så att den inte svänger alltför vilt mellan högt och lågt. De bästa dagarna är de där det egentligen inte händer någonting. Där det bara får vara tisdag.

 

6. Till det yttre handlar boken om ett rån och ett gisslandrama på en lägenhetsvisning och om hur rånaren plötsligt är försvunnen och alla i gisslan verkar vara fullkomligt förvirrade under polisförhören. Men egentligen handlar väl boken om mycket allvarligare saker än ett brott som skall klaras upp. Personligen upplever jag berättelsen som väldigt filosofisk; den väckte många existentiella tankar om liv, död och om att vara människa. Hur man berörs av och upplever en berättelse är förstås väldigt personligt, inte minst utifrån egna erfarenheter, men jag undrar ändå om du som författare till boken har någon önskan om hur du skulle vilja att den upplevs?

Nej. Jag vill bara att du ska uppleva den. På vilket sätt du läser eller hur du känner eller varför…den biten är bara din egen. Så fort jag har skrivit färdigt en bok slutar den tillhöra mig, läsupplevelsen tillhör bara läsaren.

 

7. Kan du berätta något om vad som händer nu i ditt författarskap?

Det är som vanligt. Jag skriver grejer. En förhoppning är väl att jag ska lyckas få färdigt tredje delen av ”Björnstad” så att den kan komma ut under hösten 2020. Men vi får se hur det blir. Jag fnular med lite andra grejer också, noveller och sådär, men jag inte i vilken ordning saker och ting faktiskt kommer bli klara.

 

Stort tack för att du tog dig tid att berätta så öppenhjärtigt om Folk med ångest och om ditt författarskap. Önskar dig en avkopplande och fin sommar!

 

Här kan du läsa min recension av Folk med ångest
Här kan du läsa min recension av Björnstad
Här kan du läsa min recension av Vi mot er
Här kan du läsa min recension av Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Här kan du läsa min tidigare intervju med Fredrik Backman om Björnstad

Copyright/fotograf: Linnéa Jonasson Bernholm

Intervju med Helena Dahlgren, författare till Ödesryttarna: Jorvik kallar (Star Stable)

Star Stable Online spelas av 1 miljon svenska spelare och av sammanlagt 13 miljoner om man räknar spelare i hela världen. Under våren kom den första boken i en planerad trilogi som baserar sig på spelet och jag har fått möjlighet att ställa några frågor till författaren, Helena Dahlgren.

Fotograf: Stefan Tell

1. När jag såg att du skulle skriva en bok baserad på Star Stable-spelet blev jag på riktigt nervös för din skull. Spelet är så välkänt och väldigt omtyckt, så förväntningarna på boken måste ha varit skyhöga. Risken fanns att den skulle kunna få kritik för att hamna för långt från ursprungsberättelsen och inte förmedla samma känsla som spelet. Vill du berätta hur det gick till när du fick ett sådant uppdrag, och hur du kände inför uppgiften?

Den nervositeten kände jag också, kan jag meddela! Fast jag var nog hjälpt av det faktum att jag inte kände till så mycket om spelet. Hösten 2016 kontaktade Marcus Thorell Björkäng, game director på Star Stable och en av skaparna till såväl Star Stable som PC-spelet Starshine Legacy, mig och undrade om jag var intresserad av att skriva en bokserie baserad på spelet. Jag hörde ”hästar”, ”fantasy” och ”tjejers vänskap” och tackade ja utan att ha en aning om vad jag gett mig in på. Som gammal hästtjej såg jag det som en fantastisk chans att knyta an till en viktig del av mig som legat i träda alldeles för länge.
.

2. Hur mycket research gjorde du innan du skrev boken?

Massor! Det som slog mig när jag började sätta mig in i Star Stables universum var hur stor och detaljrik världen är, ett intrikat världsbygge som för tankarna till stora fantasyvärldar. Alltsammans finns dokumenterat: personerna, hästarna, platserna, stallen, den jorvikiska kulturen, ja, till och med statsskick, flora och fauna! Jag har försökt få med så mycket som möjligt från spelet, inte minst de platser som är viktiga för spelarna. Innan jag började skriva råpluggade jag all tillgänglig fakta om Jorvik och spelade även spelet med mina döttrar. Sedan var jag nog väldigt hjälpt av att jag ridit i femton år och minns stall- och hästvärlden väldigt väl fortfarande – där behövde jag inte göra någon research.
.

3. Böckerna riktar sig framför allt till barn i åldrarna 9 – 12 år, men även jag som vuxen både skrattar, ryser och blir tårögd när jag läser. Dels skildrar du vänskapen, tilliten och kärleken mellan flickorna och deras hästar så otroligt fint att jag bara måste gå ut till mina egna hästar för att känna deras mjuka mular och deras doft, dels väjer du inte för tunga ämnen som att Lisas mamma dog i en ridolycka och hur det påverkar Lisa och hennes pappa. Hur kom du fram till en passande nivå och ton för berättelsen?

Först och främst: TACK! Min förhoppning med böckerna är att de ska tilltala även äldre läsare eftersom jag tänker mig att de ämnen som tas upp – vänskap, lojalitet, gemenskap, att övervinna sorg och rädsla – är ämnen som även (förhoppningsvis) tilltalar föräldragenerationen.

Angående de mörkare elementen i berättelsen så tror jag att unga läsare tål mycket mer än vad många tror, bara man skildrar det på rätt sätt. För mig som tidigare skrivit för en äldre publik var det jätteviktigt att få till balansen mellan mörka stråk och de mysiga stallscenerna. Om det finns en grundtrygghet – och i Star Stables värld tänker jag mig att det är vänskapen och sammanhållningen mellan flickorna – kan man ta ut svängarna med mörker, irrbloss, döda mammor, mardrömmar och annat läskigt. Jag är ju skräckförfattare i grund och botten och gillar att skrämmas. Men jag vill gärna att det ska vara mysigt och läskigt på samma gång, och jag tror att det är direkt avgörande att man förstår de fyra tjejerna. De brottas alla med olika problem – vilken tonåring gör inte det? – och jag ville att deras problem och mörkare tankar skulle få utlopp tillsammans med hästkärleken och äventyren.

Min redaktör och förläggare på Bonnier Carlsen har hjälpt mig med nivå och ton och strukit en hel del darlings (tydligen var det inte nödvändigt att ha med en massa Shakespearereferenser, men min redaktör har lovat att jag ska få skriva en riktig Döda poeters sällskap-bok någon gång…), liksom mina nioåriga döttrar som fått provläsa.
.

4. I den här första delen av trilogin, Ödesryttarna: Jorvik kallar, får vi en djupare förståelse för de fyra flickorna och deras hästar. Det är både väldigt mysig läsning om gemenskapen och vänskapen mellan flickorna och hästarna, men också en hel del om hur jobbigt det kan vara att vara tonåring och känna sig ensammast i världen, om att vilja leva upp till både föräldrarnas och skolans förväntningar och om att ha egna planer för vad man själv vill. Hur fria händer har du att utveckla de olika karaktärerna i berättelsen? Kan du ge exempel på något du själv lagt till eller tagit bort för att passa berättelsen i bokform?

Under arbetets gång har Marcus funnits tillgänglig och bollat frågor med mig. Han har även läst manus löpande med ”Star Stable-ögon” för att se till att detaljerna stämmer. När jag började skriva Ödesryttarna: Jorvik kallar hade jag tjejernas grundpersonligheter ganska klara för mig, men jag har fått fria händer med hur jag gestaltar deras olika personligheter. Lisas sorg efter mamman har till exempel fått större utrymme än i spelet, Linda har fått en katt och Alex och hennes dysfunktionella familjeförhållanden har fått lite större utrymme. I de kommande delarna utvecklas deras bakgrundshistorier ännu mer.

När jag skrev boken märkte vi att vissa scener från spelet (dvs Starshine Legacy) inte fungerade så bra i bokform, så vissa händelser har skrivits om eller flyttats runt i kronologin. Om man jämför boken med spelet så har boken en mycket längre startsträcka. Bonnier Carlsen, Star Stable och jag var rörande överens om att jag behövde låta läsarna landa lite i Jorvik och huvudpersonerna innan det blir action. Man måste tänka på att alla som läser boken inte har spelat spelen – förhoppningen är att man ska känna sig hemma i berättelsen både som spelare och vanlig läsare utan förförståelse för Star Stable.
.

5. Berättelsen genomsyras av magi och övernaturliga krafter. Mot slutet av första boken trappas mystiken upp och spänningen stiger. Kan vi förvänta oss motsvarande utveckling som den i berättelsen om Harry Potter, då mörkret tätnar och kampen mellan det onda och det goda blir mer intensiv för varje bok?

Absolut, det är planen! Första boken kom, av de skäl jag nämnde här ovanför, att handla väldigt mycket om de fyra tjejerna och hur de lär känna varandra. I nästa bok är världen och tjejerna etablerade, då blir det både mer äventyr och magi och ett ännu kompaktare mörker. I bok tre stegras spänningen ännu mer…
.

5. Jag är väldigt nyfiken på fortsättningen, när kan vi se fram emot de kommande två delarna?

Tanken är att del två ska komma till våren 2019 och del tre till hösten samma år, så det kommer att bli väldigt mycket Jorvik för mig framöver. Och för er också – om ni vill, förstås.
.

Till sist vill jag tacka för en fin läsupplevelse och för att du tagit dig tid att svara på mina frågor!

Tack själv! 😊
­­­­­­­­­­­­­­­­­­­

 

Ödesryttarna: Jorvik kallar finns både som E-bok och pappersbok hos bland andra Bokus och Adlibris
Nu finns den även som ljudbok här och här med Matilda Källström, Star Stables frontfigur, också kallad Matilda Opalpie.

Här har jag recenserat boken.

Intervju med Sara Lövestam, författaren som kommer ut med tre nya böcker i höst!

Sara Lövestam har arbetat som sfi-lärare, hon är krönikör och skriver romaner för barn, ungdomar och vuxna. Hon pratar om språk i Språkakuten i TV4 och hon skriver böcker om svensk grammatik. Hon föreläser och håller seminarier – missa inte att hon kommer till Sigtuna litteraturfestival den 5 maj!

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

1. Senare i år är du aktuell med Grejen med ordföljd, boken Under mattan som riktar sig till barn 3-6 år, och boken Gruvan för ungdomar 9-12 år. Tre böcker i helt olika genrer och för helt olika målgrupper under en och samma höst – berätta!

Jag drivs mycket av inspiration och har många intresseområden. Resultatet blir en mångfacetterad produktion! Grejen med ordföljd är förstås en logisk följd av mina första två populärvetenskapliga grammatikböcker, Grejen med verb och Grejen med substantiv (och pronomen). Den här gången är jag lite extra entusiastisk, då ordföljd, eller satslära, är min personliga favoritdel av grammatiken.

Gruvan skrev jag efter att ha släktforskat på min sambos släkt och upptäckt att hon har förfäder som jobbade i gruvorna på Utö på 1800-talet. Jag blev intresserad av kontrasten mellan gruvsamhället Utö då och Utö nu, när det har utvecklats till en pittoresk semesterort. Det blev en bok för slukaråldern, om elvaåriga Ellen som hittar en dagbok skriven av en pojke 1848 och löser ett mycket gammalt mysterium.

Det mest överraskande för mig själv är att jag satte mig och skrev en bilderbok för barn. Under mattan handlar om en familj som – bokstavligen – sopar alla sina problem under en matta, och bilderna ritas av superillustratören Per Gustavsson. Jag är fortfarande lite förvånad.
.

2. Hur gör du för att växla mellan och hitta rätt nivå för språk och intrig för så olika målgrupper?

Jag separerar arbetsprocesserna, så att jag inte jobbar med olika texter på samma dag. Oftast håller jag mig till samma text i en vecka eller mer. Men det är faktiskt inte bara så att olika genrer förvirrar varandra, de kan också befrukta och berika varandra. När jag jobbar med en roman kan jag få ett uppslag till en rolig grammatikutvikelse, och när jag skriver en vuxenbok kan jag upptäcka ett barnperspektiv som kan bli en helt annan bok. För mig är det det som är kreativitet, att låta olika företeelser eller perspektiv mötas och utvecklas till något nytt. Min sambo brukar säga att jag har en pingponghjärna, att associationerna flyger mellan olika ämnen som en pingisboll.

.

3. Är det någon genre du brinner litet extra för? Och är det någon av dina böcker som ligger dig extra varmt om hjärtat?

Jag brinner ofta för den genre jag inte har sysslat med på länge. Det är som med mat, när man har ätit sin älsklingsrätt i en vecka börjar man längta efter något annat. Jag tror att min favoritgenre är vuxenromanen, gärna med historiskt perspektiv, men det kan bero på att jag äntligen får ägna mig åt den igen efter att bara ha skrivit på spänningsromanerna om Kouplan i ett par år.

.
4. Hos mig, som helst inte missar ett enda avsnitt av programmet Språket i P1, gick dina böcker om grammatik verkligen hem! Och inte bara hos mig. Du har givit ut två böcker om grammatik, och båda har fått otroligt fina vitsord. Vad är din hemlighet som får folk att vilja läsa böcker om grammatik..?

Vad roligt att du gillade dem! Jag tror faktiskt att hemligheten med Grejen med-böckerna är att jag inte tagit hänsyn till annat än mitt eget höga nöje, när jag skrivit dem. Jag skrev dem bara för att roa mig själv, och tydligen finns det fler som roas av samma sak där ute. Språkintresserade människor vill också ha roligt.

.
5. Hur ser du på den utveckling av språket som hela tiden går mot förenkling? Till exempel att det skulle vara grammatiskt korrekt att byta ut de och dem mot dom? Och att införa ord som cringe i det svenska språket?

Språket förändras ju ständigt. Där det förenklas i en ände, kompliceras det i andra änden, på sätt man sällan upptäcker medan det sker. Vissa distinktioner försvinner medan andra uppstår. Så är det alltid, och kommer alltid att vara. Språket är kommunikation, och när människan och samhället förändras, förändras även det. En avsevärd del av svenskans nuvarande ordförråd är lånord från latin, franska och tyska, medan lånorden från engelskan är mer sentida och därför är lättare att peka ut.

Man ska ändå inte raljera över människans inneboende språkkonservatism – ett visst motstånd mot språkliga förändringar behövs för att språket ska fungera över geografiska och tidsmässiga gränser, dvs att vi ska kunna förstå äldre texter och att dialekter och sociolekter inte löper amok till den grad att vi inte längre förstår varandra. Men man ska nog samtidigt vara försiktig med uttalanden om att språket ”förflackas” och ”förenklas”, vilket jag ofta får höra. En 1800-talsmänniska på besök i 2000-talets svenska skulle nog tycka att vårt nutida språk är komplicerat, men på ett annat sätt.

.
6. Förra året kom jag mig äntligen för med att läsa George Orwells bok 1984 om en stat som totalstyr befolkningen på olika sätt. En metod för att hålla folket i berättelsen i schack är att begränsa deras kunskaper. Man ägnar sig åt ordutplåning och skapar ett ytterst fåordigt så kallat Nyspråk. Självklart ett väldigt hårdraget exempel, men finns det inte risker med att förenkla ett språk?

Jo, om staten aktivt skulle gå in för att få folk att sluta tänka komplexa tankar genom att ta ifrån dem språket, skulle det vara väldigt hemskt. Organisk språkförändring, alltså det som sker naturligt och är anledningen till att vi idag inte pratar som på runstenarnas tid, är lyckligtvis inte samma sak. Det närmaste vi kommer en sådan styrd språkbegränsning i Sverige är kanske den språkpolitik i början av 1900-talet som syftade till att få finsktalande och samisktalande att överge sina språk till förmån för deras andraspråk svenskan.

Det som språkpolitiken i 1984 framför allt handlar om för mig, är inte förenkling utan förljugenhet och begränsning av tankar. Genom att sätta nya ord på politiskt laddade begrepp eller vända ords betydelse till sin motsats, styr staten människors tankar, eller förvirrar dem åtminstone, till att tycka att dåligt är bra osv. Sådana tilltag sker hela tiden i politiken, som exempel kan man titta på hur ordet ”godhet” behandlas i olika extrema falanger.
.

7. Den 5 maj kommer du att medverka vid Sigtuna Litteraturfestival. Vad kan vi förvänta oss av författarsamtalen med dig?

Två grammatikspäckade föreläsningar födda ur min pingponghjärna, och ett samtal där jag och författaren Danny Wattin reflekterar över skrivandets kopplingar till det samhälle det uppstår i.

.
Till sist, stort tack för att du tagit dig tid att svara på mina frågor!

 

Årets litteraturfestival äger rum den 5 maj 2018, som vanligt i den mysiga småstaden Sigtuna, alldeles vid Mälaren. Vill du också få chansen att lyssna på spännande samtal, fika på mysiga och sjönära caféer, träffa ett helt gäng folkkära författare och köpa signerade böcker, då skall du beställa din biljett här.

Sara Lövestams böcker kan beställas här och här.
Jag har skrivit här om Grejen med verb och Grejen med substantiv och pronomen

Intervju med Emma Hamberg, författare till Rosengäddaserien

Emma Hamberg skriver romaner, och ger ut böcker om mat, hon är programledare och gör filmmanus, hon har varit chefredaktör för Veckorevyn och håller föredrag. Och alltsammans började med att hon vann en serietecknartävling i Dagens Nyheter när hon var fjorton år.

Under hösten kom den fjärde och sista delen i den omtyckta serien om de varmhjärtade och härligt okonventionella invånarna i Rosengädda, Hjärtslaget i Rosengädda, och jag har fått möjlighet att ställa några frågor om den och om Emma Hambergs författarskap.

.
1. Jag har förstått att det är väldigt många som tagit Rosengädda-serien till sina hjärtan. Aldrig tidigare har jag fått så många överlyckliga kommentarer från vänner och bekanta om en viss bok, som när de hört eller sett i sociala medier att jag läser Hjärtslaget i Rosengädda. Vad tror du att det beror på, att Rosengädda-serien blivit så omtyckt?

För det första – JAG BLIR SÅ ÖVERLYCKANS GLAD när jag hör att dina vänner gillar mina Rosengäddor och den världen. Kanske trivs de i Rosengädda för att jag byggt upp en dröm som jag själv skulle vilja leva i. Som är en fantasi, men faktiskt byggd på verkligheten. Det är en levande landsbygd, blandade åldrar, människor från alla klasser och delar av jordklotet, slott, kojor, lugn och ro men dramatik ändå och så är alla goda innerst innerst inne. Något jag håller hårt i överhuvudtaget. Jag tror de flesta vill göra gott, innerst inne. Sedan kan det gå väldigt fel på vägen. Men jag måste tro på att det finns en väg tillbaka till den där innersta varma punkten för oss alla. Och när jag tänker efter – jag har släppt loss den allra mest romantiska sidan av mig själv… Den var större än vad jag trodde hahaha!
.

2. Du har en väldigt personlig stil. Man berörs av och lever sig in i dina karaktärers liv och öden, det blir känslosamt men aldrig sentimentalt. Under en ofta humoristisk ton finns ett allvar. Hur mycket tänker du på hur du formulerar dig? Behöver du kämpa med att få till rätt känsla, eller kommer det naturligt?

Jag tror att jag har en känsla och ett sätt att skriva på. Jag kan inte skriva på något annat sätt, det är så det blir jag när sätter igång.

.
3. När du medverkade som kock i ett morgonprogram såg jag att du hade med dig en trattgrammofon, en sådan som är med i Rosengäddaböckerna. Och du själv ger intryck av att vara en livfull, stark och modig person, precis som Tessan i böckerna. Hur mycket i Rosengäddaserien är hämtat från dig och ditt eget liv?

Oj, oj… väldigt mycket… Alla karaktärerna i boken bygger på riktiga människor som dykt upp i mitt liv. Det var ett nytt sätt för mig att skapa som kändes väldigt roligt. Verkligheten är så gott som alltid mer romantiskt och större och hemskare och roligare och knäppare än vad vi kan hitta på. Jag tog vara på den känslan. De som känner mig väl hittar delar av mig och min värld precis överallt.

.

4. Du skrev den första boken i serien om Rosengädda, Rosengädda nästa!, för sex år sedan. Tycker du att du har för förändrats som författare sedan du skrev den?

Jag ville prova något nytt med Rosengädda. Dels skriva en serie, som var tänkt som tre, men blev fyra. Sedan att bygga historierna på riktiga karaktärer och platser. Samt det där med romantiken… Att jag ville prova det spåret, fast på mitt sätt. Så jag har nog tänjt på mina gränser kan man säga. Vågat blomma mig mer. Får se hur min nästa bok blir… Kanske inte lika blommig, men tok-romantisk verkar det luta åt. Jag har helt enkelt väckt den där romantiska ådran i mig som jag förut varit rädd för.

.

5. Slutet gott, allting gott, i och med Hjärtslaget i Rosengädda. Eller blir det ändå en fortsättning, så som alla som följt invånarna i Rosengädda hoppas på?

Man ska aldrig säga aldrig! Men som det känns nu är det klart. Jag älskar Rosengädda och de som bor där som varit en del av mitt liv i sju år. Men nu måste jag ut på nya äventyr.

.

6. Den 5 maj kommer du att medverka vid Sigtuna Litteraturfestival där det blir kafferep med dig och din förläggare. Vad kan vi se fram emot i författarsamtalet med dig?

Jag lovar att berätta om alla de verkliga människorna som jag byggt karaktärerna på… Sedan tänkte jag även bjuda på alla mina monumentala misslyckanden. De har alla lett mig på såna spännande vägar jag aldrig skulle hamnat på annars. En liten hyllning till de där feltrampen vi gör hela tiden. Sedan tänkte jag ta på mig den blommigaste klänningen jag hittar här hemma!

.

7. Du har gjort väldigt många olika saker i ditt yrkesliv. Har du någon dröm som fortfarande inte är uppfylld?

Många! Jag har som ett lager av drömmar som dräller runt i min skalle. Och snart börjar ju en ny fas för mig. Med stora barn som inte bor hemma längre och inte behöver mig på samma sätt. Oj, oj, det där är en spännande dörr att kliva både in och ut genom. Plötsligt kan jag flytta mig både hit och dit… Jag som aldrig bott utomlands har det kvar på min lista. Men det gäller att göra något riktigt kul där… Och det är en punkt jag håller på att peta på kan man säga.
.

Till sist vill jag tacka för att jag fick möjlighet att tillbringa några timmar i det ganska okonventionella och väldigt härligt frigjorda Rosengädda! Och tack för att du tagit dig tid att svara på mina frågor!

 

Årets litteraturfestival äger rum den 5 maj 2018, som vanligt i den mysiga småstaden Sigtuna, alldeles vid Mälaren. Vill du också få chansen att lyssna på spännande samtal, fika på mysiga och sjönära caféer, träffa ett helt gäng folkkära författare och köpa signerade böcker, då skall du beställa din biljett här.

Hjärtslaget i Rosengädda finns bland annat hos Bokus och Adlibris
Jag har skrivit om den här

Intervju med Annika Estassy, författare till Gröna fingrar sökes

Annika Estassy är en fransk-svensk författare som precis givit ut sin fjärde feelgoodroman, Gröna fingrar sökes. Tidigare har Annika givit ut en trilogi som utspelar sig dels i Roslagen, dels i den fiktiva lilla sydfranska byn Sainte-Marie-sur-Mer. Serien inleddes 2013 med Solviken och fortsatte med Croissants till frukost. Sista delen, Alla dessa hemligheter, kom 2016.

Nu när Gröna fingrar sökes precis har kommit ut, har jag fått möjlighet att ställa några frågor om den och om Annikas författarskap.

1. Gröna fingrar sökes är en varm och berörande berättelse med en hel del svärta och djup i botten. Huvudkaraktärerna har erfarenheter av både våld i nära relationer och av cancersjukdom. Visst finns här romantik, men inte på tonårsvis, utan på ett mer livserfaret vis, då man har mer med sig i bagaget. Överhuvudtaget tycker jag att det är en mer mogen berättelse än vad som är vanligt inom feelgoodgenren. Vill du berätta hur du fick idén till berättelsen och hur den växte fram?

Det märkliga med mina berättelser är att de liksom ligger och skvalpar ett bra tag inombords innan jag blir på det klara med vad de egentligen handlar om. Till en början har jag bara lösryckta scener och repliker att jobba med, och skissartade karaktärer. Miljön där berättelsen ska utspela sig är det som blir klart allra först. Det var likadant med Gröna fingrar sökes – jag visste exakt var den skulle utspela sig och jag hade ett frö till handling, ett frö som inte vill gro. Men så, en midsommarnatt, drömde jag om Agnes, och äntligen grodde fröet. Min mamma var allvarligt sjuk i cancer när det hände, vilket nog påverkade mig mer än jag var medveten om. När hon sedan dog ett halvt år senare var det Leylas tur att äntra mitt liv, hon var pusselbiten som saknades. Det var när jag sammanförde de båda kvinnornas öden som Gröna fingrar sökes föddes.

.
2. Utifrån vad jag sett i sociala medier har din nya bok blivit en succé. Den dyker upp i inlägg efter inlägg och omdömena är väldigt positiva. Vad tror du själv att det beror på?

Min syster som bor i ett litet samhälle som inte heter Måneby, men där min mamma och ”Leyla” också bodde och där det finns en älv och ett koloniområde, messade mig nyligen att folk stannar henne på gatan för att tala om hur mycket de tycker om Gröna fingrar sökes. Sånt blir jag så otroligt berörd av. Och det är just det som jag tror är hemligheten – att en berättelse berör, att läsarna kan identifiera sig med karaktärerna. Jag fyllde Gröna fingrar sökes med så mycket hjärta jag vågade utan att det blev sentimentalt, och jag både skrattade och grät när jag skrev.

.
3. Agnes koloniträdgård i Gröna fingrar sökes kan man väl säga är navet för berättelsen, den som för karaktärerna i boken samman och den som får dem att må bättre. De senaste åren har var och varannan börjat odla egna grönsaker och andra växter, till och med på taken i Stockholm odlas det i pallkragar. Tror du att det finns ett samband mellan att odla och människors psykiska välmående?

Jag inte bara tror – jag vet att det förhåller sig på det viset! Nu för tiden är trädgårdsterapi  en erkänd stressreducerande metod. Men det spännande är att forskarna bara kan konstatera ATT den fungerar, de vet inte exakt VAD som gör den så effektiv. Vilket jag tycker är underbart – allt går inte att förklara. Haga trädgård i Stockholm, Gröna Rehab i Göteborg och Alnarp i Skåne är exempel på ställen där man utövar och utövat trädgårdsterapi med lyckat resultat. Å andra sidan är inte detta någonting nytt, redan de gamla grekerna hade koll på trädgårdens och naturens betydelse för vår psykiska hälsa. Ibland tenderar vi att gå över ån efter vatten … För visst låter det rätt så självklart att kombinationen skönhet, ro, fysisk aktivitet samt känsla av sammanhang ska vara välgörande?

.
4. Jag frågade Jan Guillou vad han inspireras av, och fick svaret att han aldrig inspireras, han arbetar. Hur ser du på inspiration i ditt arbete som författare?

Jag är benägen att hålla med den gode Guillou. Visst finns det dagar då skrivsuget är större än andra och då orden kommer lätt. Men skulle jag inte skriva de där andra, trögare, dagarna också skulle det aldrig bli några böcker. I de flesta fallen lossnar det tröga efter att jag kämpat ett tag. Om inte så tar jag en promenad och syresätter hjärnan. Eller borstar tänderna. Det är inte klokt vad många knutor jag löst upp när jag stått med en tandborste i munnen!

.
5. Tycker du att du har förändrats som författare sedan du skrev Solviken, som var din första roman?

Både ja och nej. Att skriva är ett hantverk så förhoppningsvis har jag utvecklats. Åtminstone min förläggare tycker det! Samtidigt är jag samma person som då, med några fler grå hårstrån bara, och jag tycker fortfarande om att skriva om livsval, uppbrott och komplicerade relationer.

.
6. Jag läste i din blogg att du arbetar med ett nytt manus, vad roligt! Både jag och många andra skulle gärna fortsätta att följa Agnes, Leyla, kakaduan Arthur och de andra i Måneby. Men när du skriver i din blogg att du just nu arbetar med karaktärsbeskrivningarna, för att lära känna personerna bättre, misstänker jag att det inte är en fortsättning på Gröna fingrar sökes, utan en helt ny berättelse, vill du kommentera det?

Jag brukar säga att man inte ska ge läsarna vad de önskar sig – de kommer bara att bli besvikna! Mitt aber är att jag gillar öppna slut, att låta karaktärerna leva vidare på egen hand. För så är ju tillvaron – det är bara sagorna som slutar med att alla lever lyckliga i alla sina dagar. Därmed inte sagt att man i min nästa bok inte får veta hur det går för Leyla, Agnes och Arthur …

.
Till sist vill jag tacka för den varma och fina läsupplevelse som Gröna fingrar sökes är. Och tack för att du tog dig tid att svara på mina frågor!

Det är jag som ska tacka, nöjet var helt på min sida!

 

Gröna fingrar sökes finns bland annat hos Bokus och Adlibris
Jag har skrivit om den här.

– Jag inspireras aldrig. Jag arbetar. Intervju med Jan Guillou

Den 5 maj är det dags för Sigtuna Litteraturfestival. En av de författare som kommer att medverka i författarsamtalen är Jan Guillou. Jag har fått möjlighet att ställa några frågor till honom om hans författarskap, och i synnerhet om hans senaste roman, 1968, som jag skrivit om här.

Fotograf: Peter Knutson,  tel. 070-734 60 02

– Jag inspireras aldrig. Jag arbetar.

Det svarar Jan Guillou på frågan vad han inspireras av i sitt författarskap. Ett logiskt svar från en person som varit författare under femtio år, i höst blir klar med sin fyrtionionde roman och som genom sina verk är både folkbildande och politiskt engagerad. För att lyckas med det kan man naturligtvis inte vänta på att yttre faktorer skall styra arbetet.

 

 

 

1. Du har åtminstone tidigare sett litteraturen som ett politiskt kampinstrument. Ser du romansviten Det stora århundradet på samma sätt?

Ja naturligtvis, men här är jag ju bunden till den faktiska historieskrivningen, så då blir det politiska uppdraget en fråga om betoning. Att exempelvis betona hur brittisk och belgisk kolonialism var Afrikas vidrigaste och Tysklands mycket mer human. För Afrikas del kan man rentav beklaga att det inte var Tyskland som vann första världskriget (detta skriver jag om i första boken, Brobyggarna).
.

2. På vilket sätt har du genom ditt författarskap bidragit till att utbilda svenska folket?

Det är jag kanske inte rätt person att försöka besvara. Men jag vågar hoppas att de tio Hamiltonböckerna på 80- och 90-talet var en pedagogiskt väl upplagd studie i svenskt maktspel och samtidshistoria. Arn-böckerna har förhoppningsvis gett en mycket ljusare och sannare bild av medeltiden än den gängse. De som läser den nuvarande serien borde förhoppningsvis uppleva 1900-talet mera greppbart och begripligt.
.

3. Du var drygt tjugo år 1968 och har egna erfarenheter från den tiden, vilka jag förmodar har präglat dig och påverkat hur du ser på samhällsutvecklingen. Hur ser du på dina värderingar och ditt förhållningssätt till 1968 nu när du kan se tillbaka på och dessutom gjort grundlig research om den perioden? Har ditt synsätt förändrats?

Jag har inte ändrat några värderingar från den tiden. Jag var 24 år 1968. Däremot måste jag erkänna att det inte finns särskilt mycket kvar av den optimism som vi inom vänstern kände på den tiden. Femtio år senare är världen en mardröm som vi aldrig kunde föreställa oss.
.

4. I din pågående romansvit kommer du att ta ett grepp om hela nittonhundratalet, och skildra de viktiga händelser och värderingar som präglade sin tid, genom en släktsaga i tre generationer. Du beskriver i en intervju dessa personer ur tre generationer såsom förvärvaren, ärvaren och fördärvaren, vill du utveckla det?

Talesättet ”värvaren, ärvaren och fördärvaren” syftar vanligtvis på hur rikedom stiger och förgås inom en och samma familj inom ganska kort tid. Jag ska emellertid ändra lite på förutsättningarna. I familjen Lauritzen slog fördärvarna till redan i generation två. Istället kommer rikedomen med besked tillbaka i generation tre.
.

5. Jag har det senaste året läst fyra olika böcker där författarna fördjupat sig i och lyft fram ett visst årtal som särskilt viktigt för demokrati och medbestämmande, eller för att skildra motsatsen till demokrati. Dels din egen; 1968, dels Elisabeth Åsbrinks 1947, dels George Orwells 1984 dels Per T Ohlssons 1918. Både Ohlssons och Åsbrinks avsikt har varit att skildra skeenden under ett visst år som fortfarande ger effekter på det samhälle vi har i dag. 1968 är den första boken i romansviten Det stora århundradet vars titel utgörs av ett årtal. Varför tycker du att året 1968 bör lyftas fram litet extra?

Orwells årtal har ingen verklighetsanknytning, utan var bara ett påhitt. Elisabeth Åsbrinks 1947 kännetecknas i hennes version mest av att Israel kom till då. Per T Ohlssons 1918 däremot handlar om ett avgörande år i svensk historia, som glömts bort och underskattats. Där stod valet mellan demokrati och revolution, och det demokratiska alternativet segrade. 1968 är ett årtal med stor symbolisk kraft som egentligen handlar om en kort epok. Den definitiva romantiteln annonserar avsikten ”att nu ska jag verkligen berätta hur det var”.
.

6. Vad inspireras du av i ditt författarskap? Världshändelser, utgår jag ifrån, men hur är det med skönlitteratur? Hinner du följa med i och läsa annan litteratur än den som du måste läsa i arbetet med en ny roman?

Jag inspireras aldrig. Jag arbetar. Självklart läser jag mest fackböcker men hinner med åtminstone ett tiotal skönlitterära verk om året.
.

7. Den 5 maj kommer du och många fler författare att medverka vid Sigtuna Litteraturfestival. Vad kan vi förvänta oss av författarsamtalen?

Ovanligt väl förberedda författare hoppas jag!
.

Till sist vill jag tacka för en intressant och spännande läsupplevelse, och självklart undrar jag när vi kan se fram mot den åttonde delen i romansviten Det stora århundradet?

Den kommer i början av september och har titeln ”De som dödar drömmar sover aldrig”, som handlar om vänsterterrorismens epok i Europa.

 

Ps. Årets litteraturfestival äger rum den 5 maj 2018, som vanligt i den mysiga småstaden Sigtuna, alldeles vid Mälaren. Vill du också få chansen att lyssna på spännande samtal, fika på mysiga och sjönära caféer, träffa ett helt gäng folkkära författare och köpa signerade böcker, då skall du beställa din biljett här.

 

Så blir ett bokomslag lockande – grafiska formgivare berättar!

Bokomslaget är oftast det första intryck läsaren får av en bok, och därför är det väldigt viktigt för marknadsföringen. Omslaget skall helst göra att man både ser, köper, läser och rekommenderar en bok. Ett intetsägande omslag gör att boken försvinner i bokfloden och ett omslag som är alltför vågat avskräcker.

Vad är det då som gör ett bokomslag lockande?

Håll utkik här i min blogg, inom kort kommer min intervju med Emma Graves, som formgivit de här både intresseväckande och snygga omslagen!

Emma Graves kommer att berätta…

  • … varför hon väljer verkliga människor till många av sina omslag,
  • … vilken väg hon har gått för att bli grafisk formgivare,
  • … varifrån hon hämtar sin inspiration,
  • … vad som utmärker ett lyckat bokomslag,
  • … vilka trender hon ser för bokomslag framöver – och mycket mer!

Kommer inom kort, så stay tuned!

Topp tio: mest lästa inlägg i bloggen under 2016

På mitt Instagramkonto är det djurbilder som flest har tyckt om under 2016. Här i bloggen är det annat som intresserar. Titta här, vilka inlägg som hamnar i topp om man ser till hela året:

  1. Författarintervju med Fredrik Backman (1976 visningar)
  2. Tjälknöl av vildsvin (1614 visningar)
  3. Kostprogram enligt Olga Rönnberg – Nu börjar jag! (1310 visningar)
  4. Recension av Björnstad, av Fredrik Backman (1212 visningar)
  5. Min måltidsplan från Olga Rönnberg (1107 visningar)
  6. Recension av Kaninjägaren, av Kepler (928 visningar)
  7. Chocolate Chip Cookie Cake med salt kolagömma och hemgjord vaniljglass (857 visningar)
  8. Italiensk trerättersmeny (838 visningar)
  9. Färgglad festpaj (757 visningar)
  10. Träningsdagbok (674 visningar)

.

mellanmc3a5l-2

Ser man till de senaste tre månaderna, då jag kom igång med recensionerna, är det de som dominerar:

  1. Författarintervju med Fredrik Backman (1976 visningar)
  2. Recension av Björnstad, av Fredrik Backman (1212 visningar)
  3. Recension av Kaninjägaren, av Kepler (928 visningar)
  4. Tjälknöl av vildsvin (359 visningar)
  5. Recension av Simma med de drunknade, av Lars Mytting (337 visningar)
  6. Recenserade böcker (330 visningar)
  7. Recension av Den gröna vägen, av Anne Enright (328 visningar)
  8. Recension av De oroliga, av Linn Ullmann (304 visningar)
  9. Intervju med Sigrid Nikka, nominerad till Lilla Augustpriset (290 visningar)
  10. Recension av Mamma är bara lite trött, av Sara Beischer (286 visningar)

 

mamma-c3a4r-bara

Recensioner och recept är det som flest har velat läsa här i bloggen. Ganska kul att recensioner hamnar i topp, med tanke på att jag började skriva recensioner så sent som i augusti- september. Jag har inte riktigt förstått hur många som läser recensionerna, och inte heller hur många som klickar in på mina inlägg med recept. Nu skall jag fundera över hur jag skall göra med Instagram och bloggen under kommande år.

 

atbar

Intervju med Gabriel Zetterström, nominerad till Lilla Augustpriset

Gabriel Zetterström, som har skrivit bidraget Jag är 20 år och har OCD, tycker att det är viktigt att det tabubelagda ämnet psykisk ohälsa tas upp.

– En titel jag funderade på till min text är ”Det snurrar i min skalle”, det tror jag är något många kan känna igen sig i – när hjärnan går på högvarv kring saker som är intressanta, jobbiga, känslosamma. Jag ville se hur det blev när man följde tankegångarna tydligt i en flödesskriven text.

 

Foto: privat
Foto: privat

Juryns motivering: Jag är 20 år och har OCD är en våldsamt underhållande hälsning från en hjärna där tankeverksamheten går på högvarv. Författaren tar oss från det amerikanska presidentvalet till Systembolaget till fotbolls-VM i Brasilien, via olycklig kärlek, Tinder och Margareta Winbergs bortkomna namne. Är tankeströmmen bara ett sätt att stänga ute andra, jobbigare tankar? Kanske, kanske inte. Hur som helst har vi här att göra med en författare som förmår skapa kreativ ordning i galenskapen. 

 

Grattis till den fina nomineringen till Lilla Augustpriset! Hur fick du inspiration till just den här texten?
Jag har alltid varit väldigt fascinerad av psykisk ohälsa och tycker det är viktigt att det tabubelagda ämnet tas upp. Jag har läst en del om folk som berättat om sina erfarenheter, bland annat av just ocd, och blev inspirerad. En titel jag funderade på till min text är ” Det snurrar i min skalle”, det tror jag är något många kan känna igen sig i – när hjärnan går på högvarv kring saker som är intressanta, jobbiga, känslosamma. Jag ville se hur det blev när man följde tankegångarna tydligt i en flödesskriven text.
 .
Om du kunde önska, vad skulle du vilja att vi känner efter att ha läst din text?
Förhoppningen med min text är, lite i enlighet med min motivering, att man ska komma in i en annan persons hjärna och hänga med i tankegångarna. Kanske lämnar man texten med en större förståelse för hur tvångsmässighet och koncentrationssvårigheter kan yttra sig. Koncentrationssvårigheter diskuteras väldigt ofta numera, vilket är jättebra, även om det finns en fara att adhd blir en trend snarare än en diagnos. Men vi diskuterar sällan på vilka sätt det kan snurra i någons huvud, på vilket sätt psykisk ohälsa faktiskt påverkar personen som lider av det.
 .
Varifrån kommer ditt intresse för eget skrivande?
Jag har skrivit sedan jag var liten och alltid haft en väldigt livlig fantasi, hittat på historier som jag har skrivit ner eller berättat, ofta för mina småsyskon. Min mamma är journalist och konstkritiker, hon har inspirerat och uppmuntrat mig otroligt mycket, så jag har skrivandet hemifrån och det har odlats av såväl min familj som svensklärare genom skolåren.
 .
Hur inspirerades du till att skicka in din text till tävlingen om Lilla Augustpriset?
Mamma tipsade mig om tävlingen bara någon vecka före deadline! Det var sista chansen att skicka in eftersom jag är 20, så det var lite nu-eller-aldrig.
 .
Har du några litterära förebilder, som allmänna inspiratörer eller mer konkret vad gäller till exempel berättartekniker, miljöbeskrivningar eller något annat?
Jag har perioder då jag läser böcker, men precis som huvudpersonen i min berättelse kan jag ha svårt att komma in i en bok, svårt att koncentrera mig. Men när jag väl gör det så kan det gå snabbt. Pär Lagerkvist gjorde starkt intryck på mig med Gäst hos verkligheten när jag var 14, precis som Klas Östergrens levande fantasieggande språk i Gentlemen. Jag inspireras även av författare som använder ett enkelt, sjungande språk, som Patrick Modiano. Min svensklärare i gymnasiet påpekade alltid att man i skrivandet inte skulle ”skjuta med hagel”, alltså undvika att sväva iväg för mycket i sina formuleringar.
.
Men sedan läser jag en hel del reportage. Jag skriver fotbollstexter för SvenskaFans och en egen blogg jag har om Afrika, och då tittar jag mycket på fotbollsmagasinet Offside och deras sätt att bygga upp en historia. Jag är också otroligt musikintresserad och tar till mig låttexter lika mycket som böcker, för mig är Håkan Hellström, Joakim Thåström, Veronica Maggio och Erik Lundin poeter i lika hög grad som mer klassiska diktare.
 .
Har du något råd till andra som drömmer om att bli nominerade till Lilla Augustpriset?
Titta inte för mycket på vad andra nominerade har skrivit! Jag känner väl att min text och även flera av de andra bidragen skiljer sig åt på så många olika sätt, det verkar inte finnas någon speciell mall för det perfekta ”Augustprisbidraget”. När jag gick i fyran intervjuade jag KP:s dåvarande chefredaktör Ola Lindholm. Hans råd till mig för att skriva en bra text var att man måste tycka att det man skriver om är roligt. Det är någonting jag omedvetet lever efter – tycker jag inte mitt ämne är intressant, blir det sällan speciellt bra.
 .
Kommer vi att få möjlighet att läsa något mer av dig framöver, och i så fall vad?
Är ni intresserade av fotboll kan ni läsa alla typer av texter, artiklar, längre dokument, på SvenskaFans Chelseasida där jag har en egen spalt. Jag har också en blogg om Afrika, waveyourflag.se. Men jag drömmer om att fortsätta skriva framöver, och jag har massa anteckningar i mobilen på olika projektidéer, så förhoppningsvis kommer folk fortsätta läsa det jag skriver.
 .
Till sist vill jag tacka för en läsupplevelse präglad av humor med en allvarlig underton och för att du tog dig tid att svara på mina frågor.

.

Här kan du läsa de sex texterna och rösta på ditt favoritbidrag fram till och med den 21 november!

 

Intervju med Sanna Fagerström, nominerad till Lilla Augustpriset

– Skriv så mycket det bara går, även när du inte har lust!

Det tipsar Sanna Fagerström om, Sanna som har skrivit bidraget Nedräkning. Det är ett tips som hon själv följer. Skriver man tillräckligt mycket är chansen större att åtminstone en del blir riktigt bra.

Foto: privat
Foto: privat

Juryns motivering: I novellen Nedräkning kliver vi in i ett märkligt universum där det råder ständigt mörker. Ungdomarna Kim och Sebastian räknar timmar, minuter och sekunder tills … ja, vad som ska hända med dem vet de inte, men att det är något hemskt framgår med all önskvärd tydlighet. Brott är begångna och straff ska utmätas, när tiden väl tickat klart. Berättelsens täta språk och drivna framåtrörelse föser läsaren obevekligt mot undergången.  

 

Grattis till den fina nomineringen till Lilla Augustpriset! Hur fick du inspiration till just den här texten?
Jag blev inne i att läsa texter på internet som alla handlade runt att man har en klocka fastnålad på handleden sedan födseln, som räknar ner tills den dag man möter sin själsfrände. Sedan när jag bestämde mig för att skriva den här texten, som från början var en novell jag skickade in till en skoltävling, satte jag mig ner och tänkte på det här med att ha en fastsatt tid, och hur det skulle vara om något mindre behagligt hände när klockan slog noll. Resten av historien växte fram allt eftersom, det är så de brukar göra för mig. Jag börjar sällan skriva något för att jag har en idé från början, utan det är snarare så att jag sätter mig ner och tvingar mig själv att skriva ner ord tills det möjligtvis utvecklas till något som kan fungera.

Om du kunde önska, vad skulle du vilja att vi känner efter att ha läst din text?
Jag vet inte om jag önskar någon speciell känsla, förutom att jag vill att du som läsare har skapat egna tankar och idéer angående texten. Min historia är rätt så öppen, med mycket rum för tolkning, och jag tycker det är jätteroligt att se hur stor skillnad det kan vara på olika personers syn på vad som faktiskt händer under historiens gång och vad som skulle kunna hända efteråt.


Varifrån kommer ditt intresse för eget skrivande?

Det är bara något jag alltid har gjort, egentligen. I flera år har skrivandet varit ett sätt för mig att få fram orden, då jag aldrig riktigt vet vad jag ska säga när jag pratar högt. Jag har även alltid varit smått fascinerad över hur stor kraft det kan ligga bakom ord och bakom en text, och jag gillar väl på något sätt att se hur mycket det kan påverka människor.


Hur inspirerades du till att skicka in din text till tävlingen om Lilla Augustpriset?

Min text var ju då som sagt menad till en skrivtävling i skolan, och i somras kom min pappa och sa till mig att jag även borde skicka in den till Lilla Augustpriset, bara för att det var en rolig grej. Så jag tänkte att varför inte?


Har du några litterära förebilder, som allmänna inspiratörer eller mer konkret vad gäller till exempel berättartekniker, miljöbeskrivningar eller något annat?

Jag vet inte om jag har några specifika förebilder, utan jag inspireras och ser upp till många olika litterära personer. Jag läser väldigt mycket, från många genrer och författare, och nästan alla har något som jag senare tar med mig till mitt eget skrivande. Det kan vara allt ifrån vackra miljöbeskrivningar, till snabbflytande dialog, till rolig humor.


Har du något råd till andra som drömmer om att bli nominerade till Lilla Augustpriset?

Något som säkert alla säger, men skriv så mycket det bara går, även när du inte har lust! 90 procent av det jag skriver är egentligen hur dåligt som helst, men jag skriver tillräckligt mycket för att de tio procenten som faktiskt blir någorlunda bra, ändå är rätt så många ord.


Kommer vi att få möjlighet att läsa något mer av dig framöver, och i så fall vad?
Det hoppas jag. En dröm för mig är att bli en riktig författare någon dag, vi får se hur bra det går.

 

Till sist vill jag tacka för en spännande läsupplevelse och för att du tog dig tid att svara på mina frågor.

 

Här kan du läsa de sex texterna och rösta på ditt favoritbidrag fram till och med den 21 november!