Författarintervjuer – Just nu

Författaren Fredrik Backman om att alltid utgå från sin egen själ och sitt hjärta

Publicerat den 19 juni, 201919 juni, 2019 av annettejuhlin4 kommentarer

Varje gång jag läser en bok av Fredrik Backman är det som att åka en känslomässig bergochdalbana. Det känns ärligt, och det är nog därför hans berättelser och karaktärer griper tag, berör och stannar kvar. Jag upplever samma sak när jag får chansen att intervjua honom om hur hans böcker blir till. Det drar ihop sig i bröstet och jag blir tvungen att ta ett djupt andetag för att samla mig.

1. Du har valt att sammanföra ett gäng sinsemellan ganska olika människor i en lägenhet som de inte har möjlighet att lämna eftersom de är tagna som gisslan. Under tiden de sitter isolerade i lägenheten händer till det yttre inte så väldigt mycket, men desto mer inombords hos alla som är inblandade. De tvingas efterhand att stå ansikte mot ansikte med inte bara varandra utan med sig själva. Det hade kunnat bli en väldigt mörk berättelse, men du har skrivit den på ett sätt så att den upplevs som en komedi, visserligen med en bråddjup botten. Vill du berätta hur du fick idén till den här historien?

Jag vet inte. Var fasen kommer idéer ifrån? Jag går ju runt och funderar på väldigt mycket stökiga grejer hela tiden eftersom jag har ett väldigt stort behov av verklighetsflykt. Ibland dyker det upp något sånt här. Jag tror att jag fick den ursprungliga idéen, om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, för flera år sedan egentligen när min fru och jag gick runt på visningar själva. Jag stod väl på någon av de där mitt bland en massa främlingar och tänkte ”fatta mardrömmen om man blev inlåst med de här”. Sen gick jag runt och lekte med den där tanken ett tag och sen gick jag ju in i väggen där för ett och ett halvt år sen och fick gå till psykolog och sen…ja…sen spårade det väl ur. Och nu är det en bok.

2. Förra gången jag fick möjlighet att ställa frågor till dig hade du precis kommit ut med första delen i serien om Björnstad. Då frågade jag hur du vågade skriva en så allvarlig bok efter att ha lyckats så bra med att skriva med en humoristisk twist. Med din senaste bok tycker jag att du återigen har skrivit något helt nytt. Det är visserligen en berättelse med både allvar, humor och stort djup, så som vi känner igen från några av dina tidigare böcker, men vissa avsnitt får mig att tänka på folklustspel. Jag tänker framförallt på polisförhören. Det är spexigt, dråpligt och ganska kaosartat. Jag är nyfiken på hur det kom sig att du valde den här formen för att att berätta din historia?

Det var den formen som funkade bäst för den här historien. Jag tror inte riktigt på att välja form först, och sen försöka passa in historien i formen. Man måste börja med berättelsen. Min ursprungliga idé, ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, är ju i sin essens en komedi. Allt utgick från det. ”Björnstad” är i sin essens ett drama. Då blev formen annorlunda. Grejen är väl att jag gillar att läsa väldigt många olika sorters litteratur själv, så det blir naturligt att försöka skriva på olika sätt också. I just ”Folk med ångest” blev det dessutom en lek för mig att försöka skriva ett litet ”closed room”-mysterium, ett väldigt klassiskt vad-hände-egentligen-pussel, som jag ville skulle kunna stå på egna ben. Ambitionen var att få det att hålla ihop på ett sådant sätt att om jag hade skiftat inriktning från komedi till drama så hade det fungerat ändå. Det du kallar ”folklustspel” i polisförhören har andra kallat alltifrån ”kammarspel” till ”fars” och även om jag inte sökte just en sådan genre så fanns det en ambition att de där partierna skulle vara förrädiskt humoristiska. Det är därför de är helt och hållet skrivna i dialog, för att de ska bli så rappa som möjligt, och på det sättet kunde jag förhoppningsvis dölja ledtrådarna till allt det känslomässiga precis tillräckligt länge för att hålla läsaren intresserad.

3. I din nya roman har alla varit med om händelser som satt djupa spår hos dem, och det finns också en gemensam händelse som påverkat dem alla, men ändå upplever jag att boken handlar mer om deras inre resa än om det som påverkade dem utifrån. Hur de hanterar (eller undviker att hantera) sin sorg, sin frustration, sin oro, förtvivlan eller dåliga samvete. Hur funderade du kring de här olika personerna och deras olika sätt att handskas och försöka leva med det som tynger dem? Hur gick du till väga för att kunna beskriva dem så trovärdigt?

Jag svarar alltid på den här sortens fråga på samma sätt: Det finns en författare jag ser upp mycket till som sa att om läsaren gråter under läsningen så beror det på att författaren grät under skrivandet. Det är det sannaste jag någonsin hört om text. Så mitt enda sätt att berätta historier är att älta karaktärer så länge i huvudet att de blir verkliga personer för mig. Tills jag känner ett behov av att försvara dem och slåss för dem. Först då har jag något att bygga på. I några av dem häller jag förstås in mycket av mig själv, i just den här historien är det väl allra mest Zara som har fått mycket av min ångest och frustration och sorg. Andra låter jag låna drag eller uttryck från människor jag älskar, det är nog mitt knep för att lura mig själv att känna riktiga känslor redan från början. Jag bygger sällan karaktärer på verkliga människor, men om de får låna små symboliska ting från personer omkring mig, ett sätt att prata eller en sorts humor, då får de en själ. Det är som att ge en robot en röst, kanske. Sen ältar, ältar, ältar jag tills allt det här är på riktigt för mig, ibland mer på riktigt än verkligheten. Det är inte helt och hållet hälsosamt men det är det enda sättet att skriva färdigt en bok som jag känner till.

4. Du beskriver ofta något väldigt allvarligt, för att i nästa mening skriva något dråpligt som lättar upp alltsammans. Eller tvärtom skriver du något som får mig som läsare att känna att jag kan slappna av, det kommer att gå bra, för att i nästa mening låta allt gå åt skogen. Hur mycket arbetar du med din text för att få fram just de effekterna?

Det handlar väl om rytm mer än något annat, tror jag. Det är nog inte helt olikt sättet man bygger upp ett stycke musik. För att känna något när trummorna kommer måste du kanske först verkligen ha fått känna stråkarna. Men jag har ingen mall för det där, det finns ingen stor strategisk plan, väldigt mycket görs på instinkt. Jag tror nästan att det måste vara så. Om man försöker konstruera det genom någon sorts algoritm blir det inte en riktig känsla. När de mörkaste bitarna i den här boken skulle skrivas fick jag först gräva i mig själv efter hur jag verkligen kände när jag förlorade en av mina bästa vänner när jag var tjugo. Försöka hitta ett sätt att göra ord av det rent fysiska. Han tog sitt liv och jag kommer ju ihåg exakt var jag befann mig när jag fick veta det, på en pizzeria i Helsingborg, och hur jag bara gick rakt ut genom dörren över en trafikerad gata in i en park och föll ihop på marken och bara grät. När mina andra kompisar hämtade mig låg jag i gräset och höll mig själv om bröstet för det gjorde så jävla fysiskt ont att det kändes som att jag fick en hjärtattack. Och det var ju inte för att det var en chock, utan för att det inte var en chock. Jag visste hur ont han hade, jag förstod att jag inte hade kunnat förhindra det, så all sorgen slog mig på en sekund. Det var som att gå igenom alla stegen av sorgbearbetning på en gång. Så när jag skulle skriva den delen av den här boken där det här berörs gick jag runt i flera dagar och bara letade efter de där minnena, grävde i de känslorna, knäckte mig själv och lät väl på sätt och vis mig själv sörja alltihop en gång till. Sen kunde jag skriva. Och för att återgå till din fråga: Då finns det inga ”effekter” man kan söka efter. Inga ”knep” eller ”genvägar”. Då skriver man bara exakt vad man känner. Och det är då det blir något. För att allt du kanske känner i andra änden kände jag först.

5. Trots titeln, Folk med ångest, förmedlar historien du berättar en trygghet. Jag tror att många känner sig styrkta när de läst den här boken. Det är kanske mörkt nu, men det kommer att bli bättre, så håll ut. Det är en väldigt reflekterande bok om att vara människa. Hur gör du för att hålla alla betraktelser och tankar i schack, så att du kan förmedla dem i dina böcker men inte överväldigas av dem när du inte arbetar? Hur jobbigt var det att skriva den här boken?

Om du frågar min psykolog tror jag att han säger att jag lyckas ganska dåligt med att hålla det där i schack, om jag ska vara ärlig. Det finns ju liksom en anledning till att jag går hos psykolog. Det är väl också så, om jag nu ska vara lite självanalytisk, att jag bitvis skulle ha mått mycket bättre av att inte gräva så förbannat djupt i allting hela tiden. Att jag får försörja mig på att tänka och skriva är säkert både bra och dåligt för någon som jag. Men för mig har livet de senaste två åren till stor del handlat om att, som min psykolog uttrycker det, ”acceptera att man inte måste vara översvallande lycklig, det kan räcka med att allt bara känns okej”. Jag försöker väl, som alla andra som då och då slåss mot depressioner, bara kontrollera pendeln så att den inte svänger alltför vilt mellan högt och lågt. De bästa dagarna är de där det egentligen inte händer någonting. Där det bara får vara tisdag.

6. Till det yttre handlar boken om ett rån och ett gisslandrama på en lägenhetsvisning och om hur rånaren plötsligt är försvunnen och alla i gisslan verkar vara fullkomligt förvirrade under polisförhören. Men egentligen handlar väl boken om mycket allvarligare saker än ett brott som skall klaras upp. Personligen upplever jag berättelsen som väldigt filosofisk; den väckte många existentiella tankar om liv, död och om att vara människa. Hur man berörs av och upplever en berättelse är förstås väldigt personligt, inte minst utifrån egna erfarenheter, men jag undrar ändå om du som författare till boken har någon önskan om hur du skulle vilja att den upplevs?

Nej. Jag vill bara att du ska uppleva den. På vilket sätt du läser eller hur du känner eller varför…den biten är bara din egen. Så fort jag har skrivit färdigt en bok slutar den tillhöra mig, läsupplevelsen tillhör bara läsaren.

7. Kan du berätta något om vad som händer nu i ditt författarskap?

Det är som vanligt. Jag skriver grejer. En förhoppning är väl att jag ska lyckas få färdigt tredje delen av ”Björnstad” så att den kan komma ut under hösten 2020. Men vi får se hur det blir. Jag fnular med lite andra grejer också, noveller och sådär, men jag inte i vilken ordning saker och ting faktiskt kommer bli klara.

Stort tack för att du tog dig tid att berätta så öppenhjärtigt om Folk med ångest och om ditt författarskap. Önskar dig en avkopplande och fin sommar!

Här kan du läsa min recension av Folk med ångest
Här kan du läsa min recension av Björnstad
Här kan du läsa min recension av Vi mot er
Här kan du läsa min recension av Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Här kan du läsa min tidigare intervju med Fredrik Backman om Björnstad

Copyright/fotograf: Linnéa Jonasson Bernholm

Intervju med Helena Dahlgren, författare till Ödesryttarna: Jorvik kallar (Star Stable)

Publicerat den 14 juni, 201814 juni, 2018 av annettejuhlin2 kommentarer

Star Stable Online spelas av 1 miljon svenska spelare och av sammanlagt 13 miljoner om man räknar spelare i hela världen. Under våren kom den första boken i en planerad trilogi som baserar sig på spelet och jag har fått möjlighet att ställa några frågor till författaren, Helena Dahlgren.

1. När jag såg att du skulle skriva en bok baserad på Star Stable-spelet blev jag på riktigt nervös för din skull. Spelet är så välkänt och väldigt omtyckt, så förväntningarna på boken måste ha varit skyhöga. Risken fanns att den skulle kunna få kritik för att hamna för långt från ursprungsberättelsen och inte förmedla samma känsla som spelet. Vill du berätta hur det gick till när du fick ett sådant uppdrag, och hur du kände inför uppgiften?

Den nervositeten kände jag också, kan jag meddela! Fast jag var nog hjälpt av det faktum att jag inte kände till så mycket om spelet. Hösten 2016 kontaktade Marcus Thorell Björkäng, game director på Star Stable och en av skaparna till såväl Star Stable som PC-spelet Starshine Legacy, mig och undrade om jag var intresserad av att skriva en bokserie baserad på spelet. Jag hörde ”hästar”, ”fantasy” och ”tjejers vänskap” och tackade ja utan att ha en aning om vad jag gett mig in på. Som gammal hästtjej såg jag det som en fantastisk chans att knyta an till en viktig del av mig som legat i träda alldeles för länge.
.

2. Hur mycket research gjorde du innan du skrev boken?

Massor! Det som slog mig när jag började sätta mig in i Star Stables universum var hur stor och detaljrik världen är, ett intrikat världsbygge som för tankarna till stora fantasyvärldar. Alltsammans finns dokumenterat: personerna, hästarna, platserna, stallen, den jorvikiska kulturen, ja, till och med statsskick, flora och fauna! Jag har försökt få med så mycket som möjligt från spelet, inte minst de platser som är viktiga för spelarna. Innan jag började skriva råpluggade jag all tillgänglig fakta om Jorvik och spelade även spelet med mina döttrar. Sedan var jag nog väldigt hjälpt av att jag ridit i femton år och minns stall- och hästvärlden väldigt väl fortfarande – där behövde jag inte göra någon research.
.

3. Böckerna riktar sig framför allt till barn i åldrarna 9 – 12 år, men även jag som vuxen både skrattar, ryser och blir tårögd när jag läser. Dels skildrar du vänskapen, tilliten och kärleken mellan flickorna och deras hästar så otroligt fint att jag bara måste gå ut till mina egna hästar för att känna deras mjuka mular och deras doft, dels väjer du inte för tunga ämnen som att Lisas mamma dog i en ridolycka och hur det påverkar Lisa och hennes pappa. Hur kom du fram till en passande nivå och ton för berättelsen?

Först och främst: TACK! Min förhoppning med böckerna är att de ska tilltala även äldre läsare eftersom jag tänker mig att de ämnen som tas upp – vänskap, lojalitet, gemenskap, att övervinna sorg och rädsla – är ämnen som även (förhoppningsvis) tilltalar föräldragenerationen.

Angående de mörkare elementen i berättelsen så tror jag att unga läsare tål mycket mer än vad många tror, bara man skildrar det på rätt sätt. För mig som tidigare skrivit för en äldre publik var det jätteviktigt att få till balansen mellan mörka stråk och de mysiga stallscenerna. Om det finns en grundtrygghet – och i Star Stables värld tänker jag mig att det är vänskapen och sammanhållningen mellan flickorna – kan man ta ut svängarna med mörker, irrbloss, döda mammor, mardrömmar och annat läskigt. Jag är ju skräckförfattare i grund och botten och gillar att skrämmas. Men jag vill gärna att det ska vara mysigt och läskigt på samma gång, och jag tror att det är direkt avgörande att man förstår de fyra tjejerna. De brottas alla med olika problem – vilken tonåring gör inte det? – och jag ville att deras problem och mörkare tankar skulle få utlopp tillsammans med hästkärleken och äventyren.

Min redaktör och förläggare på Bonnier Carlsen har hjälpt mig med nivå och ton och strukit en hel del darlings (tydligen var det inte nödvändigt att ha med en massa Shakespearereferenser, men min redaktör har lovat att jag ska få skriva en riktig Döda poeters sällskap-bok någon gång…), liksom mina nioåriga döttrar som fått provläsa.
.

4. I den här första delen av trilogin, Ödesryttarna: Jorvik kallar, får vi en djupare förståelse för de fyra flickorna och deras hästar. Det är både väldigt mysig läsning om gemenskapen och vänskapen mellan flickorna och hästarna, men också en hel del om hur jobbigt det kan vara att vara tonåring och känna sig ensammast i världen, om att vilja leva upp till både föräldrarnas och skolans förväntningar och om att ha egna planer för vad man själv vill. Hur fria händer har du att utveckla de olika karaktärerna i berättelsen? Kan du ge exempel på något du själv lagt till eller tagit bort för att passa berättelsen i bokform?

Under arbetets gång har Marcus funnits tillgänglig och bollat frågor med mig. Han har även läst manus löpande med ”Star Stable-ögon” för att se till att detaljerna stämmer. När jag började skriva Ödesryttarna: Jorvik kallar hade jag tjejernas grundpersonligheter ganska klara för mig, men jag har fått fria händer med hur jag gestaltar deras olika personligheter. Lisas sorg efter mamman har till exempel fått större utrymme än i spelet, Linda har fått en katt och Alex och hennes dysfunktionella familjeförhållanden har fått lite större utrymme. I de kommande delarna utvecklas deras bakgrundshistorier ännu mer.

När jag skrev boken märkte vi att vissa scener från spelet (dvs Starshine Legacy) inte fungerade så bra i bokform, så vissa händelser har skrivits om eller flyttats runt i kronologin. Om man jämför boken med spelet så har boken en mycket längre startsträcka. Bonnier Carlsen, Star Stable och jag var rörande överens om att jag behövde låta läsarna landa lite i Jorvik och huvudpersonerna innan det blir action. Man måste tänka på att alla som läser boken inte har spelat spelen – förhoppningen är att man ska känna sig hemma i berättelsen både som spelare och vanlig läsare utan förförståelse för Star Stable.
.

5. Berättelsen genomsyras av magi och övernaturliga krafter. Mot slutet av första boken trappas mystiken upp och spänningen stiger. Kan vi förvänta oss motsvarande utveckling som den i berättelsen om Harry Potter, då mörkret tätnar och kampen mellan det onda och det goda blir mer intensiv för varje bok?

Absolut, det är planen! Första boken kom, av de skäl jag nämnde här ovanför, att handla väldigt mycket om de fyra tjejerna och hur de lär känna varandra. I nästa bok är världen och tjejerna etablerade, då blir det både mer äventyr och magi och ett ännu kompaktare mörker. I bok tre stegras spänningen ännu mer…
.

5. Jag är väldigt nyfiken på fortsättningen, när kan vi se fram emot de kommande två delarna?

Tanken är att del två ska komma till våren 2019 och del tre till hösten samma år, så det kommer att bli väldigt mycket Jorvik för mig framöver. Och för er också – om ni vill, förstås.
.

Till sist vill jag tacka för en fin läsupplevelse och för att du tagit dig tid att svara på mina frågor!

Tack själv! 😊

Ödesryttarna: Jorvik kallar finns både som E-bok och pappersbok hos bland andra Bokus och Adlibris
Nu finns den även som ljudbok här och här med Matilda Källström, Star Stables frontfigur, också kallad Matilda Opalpie.

Här har jag recenserat boken.

♥

Intervju med Sara Lövestam, författaren som kommer ut med tre nya böcker i höst!

Publicerat den 27 april, 201827 april, 2018 av annettejuhlin5 kommentarer

Sara Lövestam har arbetat som sfi-lärare, hon är krönikör och skriver romaner för barn, ungdomar och vuxna. Hon pratar om språk i Språkakuten i TV4 och hon skriver böcker om svensk grammatik. Hon föreläser och håller seminarier – missa inte att hon kommer till Sigtuna litteraturfestival den 5 maj!

1. Senare i år är du aktuell med Grejen med ordföljd, boken Under mattan som riktar sig till barn 3-6 år, och boken Gruvan för ungdomar 9-12 år. Tre böcker i helt olika genrer och för helt olika målgrupper under en och samma höst – berätta!

Jag drivs mycket av inspiration och har många intresseområden. Resultatet blir en mångfacetterad produktion! Grejen med ordföljd är förstås en logisk följd av mina första två populärvetenskapliga grammatikböcker, Grejen med verb och Grejen med substantiv (och pronomen). Den här gången är jag lite extra entusiastisk, då ordföljd, eller satslära, är min personliga favoritdel av grammatiken.

Gruvan skrev jag efter att ha släktforskat på min sambos släkt och upptäckt att hon har förfäder som jobbade i gruvorna på Utö på 1800-talet. Jag blev intresserad av kontrasten mellan gruvsamhället Utö då och Utö nu, när det har utvecklats till en pittoresk semesterort. Det blev en bok för slukaråldern, om elvaåriga Ellen som hittar en dagbok skriven av en pojke 1848 och löser ett mycket gammalt mysterium.

Det mest överraskande för mig själv är att jag satte mig och skrev en bilderbok för barn. Under mattan handlar om en familj som – bokstavligen – sopar alla sina problem under en matta, och bilderna ritas av superillustratören Per Gustavsson. Jag är fortfarande lite förvånad.
.

2. Hur gör du för att växla mellan och hitta rätt nivå för språk och intrig för så olika målgrupper?

Jag separerar arbetsprocesserna, så att jag inte jobbar med olika texter på samma dag. Oftast håller jag mig till samma text i en vecka eller mer. Men det är faktiskt inte bara så att olika genrer förvirrar varandra, de kan också befrukta och berika varandra. När jag jobbar med en roman kan jag få ett uppslag till en rolig grammatikutvikelse, och när jag skriver en vuxenbok kan jag upptäcka ett barnperspektiv som kan bli en helt annan bok. För mig är det det som är kreativitet, att låta olika företeelser eller perspektiv mötas och utvecklas till något nytt. Min sambo brukar säga att jag har en pingponghjärna, att associationerna flyger mellan olika ämnen som en pingisboll.

3. Är det någon genre du brinner litet extra för? Och är det någon av dina böcker som ligger dig extra varmt om hjärtat?

Jag brinner ofta för den genre jag inte har sysslat med på länge. Det är som med mat, när man har ätit sin älsklingsrätt i en vecka börjar man längta efter något annat. Jag tror att min favoritgenre är vuxenromanen, gärna med historiskt perspektiv, men det kan bero på att jag äntligen får ägna mig åt den igen efter att bara ha skrivit på spänningsromanerna om Kouplan i ett par år.

.
4. Hos mig, som helst inte missar ett enda avsnitt av programmet Språket i P1, gick dina böcker om grammatik verkligen hem! Och inte bara hos mig. Du har givit ut två böcker om grammatik, och båda har fått otroligt fina vitsord. Vad är din hemlighet som får folk att vilja läsa böcker om grammatik..?

Vad roligt att du gillade dem! Jag tror faktiskt att hemligheten med Grejen med-böckerna är att jag inte tagit hänsyn till annat än mitt eget höga nöje, när jag skrivit dem. Jag skrev dem bara för att roa mig själv, och tydligen finns det fler som roas av samma sak där ute. Språkintresserade människor vill också ha roligt.

.
5. Hur ser du på den utveckling av språket som hela tiden går mot förenkling? Till exempel att det skulle vara grammatiskt korrekt att byta ut de och dem mot dom? Och att införa ord som cringe i det svenska språket?

Språket förändras ju ständigt. Där det förenklas i en ände, kompliceras det i andra änden, på sätt man sällan upptäcker medan det sker. Vissa distinktioner försvinner medan andra uppstår. Så är det alltid, och kommer alltid att vara. Språket är kommunikation, och när människan och samhället förändras, förändras även det. En avsevärd del av svenskans nuvarande ordförråd är lånord från latin, franska och tyska, medan lånorden från engelskan är mer sentida och därför är lättare att peka ut.

Man ska ändå inte raljera över människans inneboende språkkonservatism – ett visst motstånd mot språkliga förändringar behövs för att språket ska fungera över geografiska och tidsmässiga gränser, dvs att vi ska kunna förstå äldre texter och att dialekter och sociolekter inte löper amok till den grad att vi inte längre förstår varandra. Men man ska nog samtidigt vara försiktig med uttalanden om att språket ”förflackas” och ”förenklas”, vilket jag ofta får höra. En 1800-talsmänniska på besök i 2000-talets svenska skulle nog tycka att vårt nutida språk är komplicerat, men på ett annat sätt.

.
6. Förra året kom jag mig äntligen för med att läsa George Orwells bok 1984 om en stat som totalstyr befolkningen på olika sätt. En metod för att hålla folket i berättelsen i schack är att begränsa deras kunskaper. Man ägnar sig åt ordutplåning och skapar ett ytterst fåordigt så kallat Nyspråk. Självklart ett väldigt hårdraget exempel, men finns det inte risker med att förenkla ett språk?

Jo, om staten aktivt skulle gå in för att få folk att sluta tänka komplexa tankar genom att ta ifrån dem språket, skulle det vara väldigt hemskt. Organisk språkförändring, alltså det som sker naturligt och är anledningen till att vi idag inte pratar som på runstenarnas tid, är lyckligtvis inte samma sak. Det närmaste vi kommer en sådan styrd språkbegränsning i Sverige är kanske den språkpolitik i början av 1900-talet som syftade till att få finsktalande och samisktalande att överge sina språk till förmån för deras andraspråk svenskan.

Det som språkpolitiken i 1984 framför allt handlar om för mig, är inte förenkling utan förljugenhet och begränsning av tankar. Genom att sätta nya ord på politiskt laddade begrepp eller vända ords betydelse till sin motsats, styr staten människors tankar, eller förvirrar dem åtminstone, till att tycka att dåligt är bra osv. Sådana tilltag sker hela tiden i politiken, som exempel kan man titta på hur ordet ”godhet” behandlas i olika extrema falanger.
.

7. Den 5 maj kommer du att medverka vid Sigtuna Litteraturfestival. Vad kan vi förvänta oss av författarsamtalen med dig?

Två grammatikspäckade föreläsningar födda ur min pingponghjärna, och ett samtal där jag och författaren Danny Wattin reflekterar över skrivandets kopplingar till det samhälle det uppstår i.

.
Till sist, stort tack för att du tagit dig tid att svara på mina frågor!

Årets litteraturfestival äger rum den 5 maj 2018, som vanligt i den mysiga småstaden Sigtuna, alldeles vid Mälaren. Vill du också få chansen att lyssna på spännande samtal, fika på mysiga och sjönära caféer, träffa ett helt gäng folkkära författare och köpa signerade böcker, då skall du beställa din biljett här.

Sara Lövestams böcker kan beställas här och här.
Jag har skrivit här om Grejen med verb och Grejen med substantiv och pronomen

♥