Så blir ett bokomslag lockande – grafiska formgivare berättar!

Bokomslaget är oftast det första intryck läsaren får av en bok, och därför är det väldigt viktigt för marknadsföringen. Omslaget skall helst göra att man både ser, köper, läser och rekommenderar en bok. Ett intetsägande omslag gör att boken försvinner i bokfloden och ett omslag som är alltför vågat avskräcker.

Vad är det då som gör ett bokomslag lockande?

Håll utkik här i min blogg, inom kort kommer min intervju med Emma Graves, som formgivit de här både intresseväckande och snygga omslagen!

Emma Graves kommer att berätta…

  • … varför hon väljer verkliga människor till många av sina omslag,
  • … vilken väg hon har gått för att bli grafisk formgivare,
  • … varifrån hon hämtar sin inspiration,
  • … vad som utmärker ett lyckat bokomslag,
  • … vilka trender hon ser för bokomslag framöver – och mycket mer!

Kommer inom kort, så stay tuned!

Topp tio: mest lästa inlägg i bloggen under 2016

På mitt Instagramkonto är det djurbilder som flest har tyckt om under 2016. Här i bloggen är det annat som intresserar. Titta här, vilka inlägg som hamnar i topp om man ser till hela året:

  1. Författarintervju med Fredrik Backman (1976 visningar)
  2. Tjälknöl av vildsvin (1614 visningar)
  3. Kostprogram enligt Olga Rönnberg – Nu börjar jag! (1310 visningar)
  4. Recension av Björnstad, av Fredrik Backman (1212 visningar)
  5. Min måltidsplan från Olga Rönnberg (1107 visningar)
  6. Recension av Kaninjägaren, av Kepler (928 visningar)
  7. Chocolate Chip Cookie Cake med salt kolagömma och hemgjord vaniljglass (857 visningar)
  8. Italiensk trerättersmeny (838 visningar)
  9. Färgglad festpaj (757 visningar)
  10. Träningsdagbok (674 visningar)

.

mellanmc3a5l-2

Ser man till de senaste tre månaderna, då jag kom igång med recensionerna, är det de som dominerar:

  1. Författarintervju med Fredrik Backman (1976 visningar)
  2. Recension av Björnstad, av Fredrik Backman (1212 visningar)
  3. Recension av Kaninjägaren, av Kepler (928 visningar)
  4. Tjälknöl av vildsvin (359 visningar)
  5. Recension av Simma med de drunknade, av Lars Mytting (337 visningar)
  6. Recenserade böcker (330 visningar)
  7. Recension av Den gröna vägen, av Anne Enright (328 visningar)
  8. Recension av De oroliga, av Linn Ullmann (304 visningar)
  9. Intervju med Sigrid Nikka, nominerad till Lilla Augustpriset (290 visningar)
  10. Recension av Mamma är bara lite trött, av Sara Beischer (286 visningar)

 

mamma-c3a4r-bara

Recensioner och recept är det som flest har velat läsa här i bloggen. Ganska kul att recensioner hamnar i topp, med tanke på att jag började skriva recensioner så sent som i augusti- september. Jag har inte riktigt förstått hur många som läser recensionerna, och inte heller hur många som klickar in på mina inlägg med recept. Nu skall jag fundera över hur jag skall göra med Instagram och bloggen under kommande år.

 

atbar

Intervju med Gabriel Zetterström, nominerad till Lilla Augustpriset

Gabriel Zetterström, som har skrivit bidraget Jag är 20 år och har OCD, tycker att det är viktigt att det tabubelagda ämnet psykisk ohälsa tas upp.

– En titel jag funderade på till min text är ”Det snurrar i min skalle”, det tror jag är något många kan känna igen sig i – när hjärnan går på högvarv kring saker som är intressanta, jobbiga, känslosamma. Jag ville se hur det blev när man följde tankegångarna tydligt i en flödesskriven text.

 

Foto: privat
Foto: privat

Juryns motivering: Jag är 20 år och har OCD är en våldsamt underhållande hälsning från en hjärna där tankeverksamheten går på högvarv. Författaren tar oss från det amerikanska presidentvalet till Systembolaget till fotbolls-VM i Brasilien, via olycklig kärlek, Tinder och Margareta Winbergs bortkomna namne. Är tankeströmmen bara ett sätt att stänga ute andra, jobbigare tankar? Kanske, kanske inte. Hur som helst har vi här att göra med en författare som förmår skapa kreativ ordning i galenskapen. 

 

Grattis till den fina nomineringen till Lilla Augustpriset! Hur fick du inspiration till just den här texten?
Jag har alltid varit väldigt fascinerad av psykisk ohälsa och tycker det är viktigt att det tabubelagda ämnet tas upp. Jag har läst en del om folk som berättat om sina erfarenheter, bland annat av just ocd, och blev inspirerad. En titel jag funderade på till min text är ” Det snurrar i min skalle”, det tror jag är något många kan känna igen sig i – när hjärnan går på högvarv kring saker som är intressanta, jobbiga, känslosamma. Jag ville se hur det blev när man följde tankegångarna tydligt i en flödesskriven text.
 .
Om du kunde önska, vad skulle du vilja att vi känner efter att ha läst din text?
Förhoppningen med min text är, lite i enlighet med min motivering, att man ska komma in i en annan persons hjärna och hänga med i tankegångarna. Kanske lämnar man texten med en större förståelse för hur tvångsmässighet och koncentrationssvårigheter kan yttra sig. Koncentrationssvårigheter diskuteras väldigt ofta numera, vilket är jättebra, även om det finns en fara att adhd blir en trend snarare än en diagnos. Men vi diskuterar sällan på vilka sätt det kan snurra i någons huvud, på vilket sätt psykisk ohälsa faktiskt påverkar personen som lider av det.
 .
Varifrån kommer ditt intresse för eget skrivande?
Jag har skrivit sedan jag var liten och alltid haft en väldigt livlig fantasi, hittat på historier som jag har skrivit ner eller berättat, ofta för mina småsyskon. Min mamma är journalist och konstkritiker, hon har inspirerat och uppmuntrat mig otroligt mycket, så jag har skrivandet hemifrån och det har odlats av såväl min familj som svensklärare genom skolåren.
 .
Hur inspirerades du till att skicka in din text till tävlingen om Lilla Augustpriset?
Mamma tipsade mig om tävlingen bara någon vecka före deadline! Det var sista chansen att skicka in eftersom jag är 20, så det var lite nu-eller-aldrig.
 .
Har du några litterära förebilder, som allmänna inspiratörer eller mer konkret vad gäller till exempel berättartekniker, miljöbeskrivningar eller något annat?
Jag har perioder då jag läser böcker, men precis som huvudpersonen i min berättelse kan jag ha svårt att komma in i en bok, svårt att koncentrera mig. Men när jag väl gör det så kan det gå snabbt. Pär Lagerkvist gjorde starkt intryck på mig med Gäst hos verkligheten när jag var 14, precis som Klas Östergrens levande fantasieggande språk i Gentlemen. Jag inspireras även av författare som använder ett enkelt, sjungande språk, som Patrick Modiano. Min svensklärare i gymnasiet påpekade alltid att man i skrivandet inte skulle ”skjuta med hagel”, alltså undvika att sväva iväg för mycket i sina formuleringar.
.
Men sedan läser jag en hel del reportage. Jag skriver fotbollstexter för SvenskaFans och en egen blogg jag har om Afrika, och då tittar jag mycket på fotbollsmagasinet Offside och deras sätt att bygga upp en historia. Jag är också otroligt musikintresserad och tar till mig låttexter lika mycket som böcker, för mig är Håkan Hellström, Joakim Thåström, Veronica Maggio och Erik Lundin poeter i lika hög grad som mer klassiska diktare.
 .
Har du något råd till andra som drömmer om att bli nominerade till Lilla Augustpriset?
Titta inte för mycket på vad andra nominerade har skrivit! Jag känner väl att min text och även flera av de andra bidragen skiljer sig åt på så många olika sätt, det verkar inte finnas någon speciell mall för det perfekta ”Augustprisbidraget”. När jag gick i fyran intervjuade jag KP:s dåvarande chefredaktör Ola Lindholm. Hans råd till mig för att skriva en bra text var att man måste tycka att det man skriver om är roligt. Det är någonting jag omedvetet lever efter – tycker jag inte mitt ämne är intressant, blir det sällan speciellt bra.
 .
Kommer vi att få möjlighet att läsa något mer av dig framöver, och i så fall vad?
Är ni intresserade av fotboll kan ni läsa alla typer av texter, artiklar, längre dokument, på SvenskaFans Chelseasida där jag har en egen spalt. Jag har också en blogg om Afrika, waveyourflag.se. Men jag drömmer om att fortsätta skriva framöver, och jag har massa anteckningar i mobilen på olika projektidéer, så förhoppningsvis kommer folk fortsätta läsa det jag skriver.
 .
Till sist vill jag tacka för en läsupplevelse präglad av humor med en allvarlig underton och för att du tog dig tid att svara på mina frågor.

.

Här kan du läsa de sex texterna och rösta på ditt favoritbidrag fram till och med den 21 november!

 

Intervju med Sanna Fagerström, nominerad till Lilla Augustpriset

– Skriv så mycket det bara går, även när du inte har lust!

Det tipsar Sanna Fagerström om, Sanna som har skrivit bidraget Nedräkning. Det är ett tips som hon själv följer. Skriver man tillräckligt mycket är chansen större att åtminstone en del blir riktigt bra.

Foto: privat
Foto: privat

Juryns motivering: I novellen Nedräkning kliver vi in i ett märkligt universum där det råder ständigt mörker. Ungdomarna Kim och Sebastian räknar timmar, minuter och sekunder tills … ja, vad som ska hända med dem vet de inte, men att det är något hemskt framgår med all önskvärd tydlighet. Brott är begångna och straff ska utmätas, när tiden väl tickat klart. Berättelsens täta språk och drivna framåtrörelse föser läsaren obevekligt mot undergången.  

 

Grattis till den fina nomineringen till Lilla Augustpriset! Hur fick du inspiration till just den här texten?
Jag blev inne i att läsa texter på internet som alla handlade runt att man har en klocka fastnålad på handleden sedan födseln, som räknar ner tills den dag man möter sin själsfrände. Sedan när jag bestämde mig för att skriva den här texten, som från början var en novell jag skickade in till en skoltävling, satte jag mig ner och tänkte på det här med att ha en fastsatt tid, och hur det skulle vara om något mindre behagligt hände när klockan slog noll. Resten av historien växte fram allt eftersom, det är så de brukar göra för mig. Jag börjar sällan skriva något för att jag har en idé från början, utan det är snarare så att jag sätter mig ner och tvingar mig själv att skriva ner ord tills det möjligtvis utvecklas till något som kan fungera.

Om du kunde önska, vad skulle du vilja att vi känner efter att ha läst din text?
Jag vet inte om jag önskar någon speciell känsla, förutom att jag vill att du som läsare har skapat egna tankar och idéer angående texten. Min historia är rätt så öppen, med mycket rum för tolkning, och jag tycker det är jätteroligt att se hur stor skillnad det kan vara på olika personers syn på vad som faktiskt händer under historiens gång och vad som skulle kunna hända efteråt.


Varifrån kommer ditt intresse för eget skrivande?

Det är bara något jag alltid har gjort, egentligen. I flera år har skrivandet varit ett sätt för mig att få fram orden, då jag aldrig riktigt vet vad jag ska säga när jag pratar högt. Jag har även alltid varit smått fascinerad över hur stor kraft det kan ligga bakom ord och bakom en text, och jag gillar väl på något sätt att se hur mycket det kan påverka människor.


Hur inspirerades du till att skicka in din text till tävlingen om Lilla Augustpriset?

Min text var ju då som sagt menad till en skrivtävling i skolan, och i somras kom min pappa och sa till mig att jag även borde skicka in den till Lilla Augustpriset, bara för att det var en rolig grej. Så jag tänkte att varför inte?


Har du några litterära förebilder, som allmänna inspiratörer eller mer konkret vad gäller till exempel berättartekniker, miljöbeskrivningar eller något annat?

Jag vet inte om jag har några specifika förebilder, utan jag inspireras och ser upp till många olika litterära personer. Jag läser väldigt mycket, från många genrer och författare, och nästan alla har något som jag senare tar med mig till mitt eget skrivande. Det kan vara allt ifrån vackra miljöbeskrivningar, till snabbflytande dialog, till rolig humor.


Har du något råd till andra som drömmer om att bli nominerade till Lilla Augustpriset?

Något som säkert alla säger, men skriv så mycket det bara går, även när du inte har lust! 90 procent av det jag skriver är egentligen hur dåligt som helst, men jag skriver tillräckligt mycket för att de tio procenten som faktiskt blir någorlunda bra, ändå är rätt så många ord.


Kommer vi att få möjlighet att läsa något mer av dig framöver, och i så fall vad?
Det hoppas jag. En dröm för mig är att bli en riktig författare någon dag, vi får se hur bra det går.

 

Till sist vill jag tacka för en spännande läsupplevelse och för att du tog dig tid att svara på mina frågor.

 

Här kan du läsa de sex texterna och rösta på ditt favoritbidrag fram till och med den 21 november!

Intervju med Sigrid Nikka, nominerad till Lilla Augustpriset

– Tillåt dig själv att vara sådär riktigt nördig, passionerad och entusiastisk över det du brinner för. Jag hoppas och tror att det syns i allt man skriver.

Det rådet ger Sigrid Nikka, som skrivit bidraget ”Då rallarrosen blommar”.

sigridnikka_foto_privat
Juryns motivering: Då rallarrosen blommar är en finstämd berättelse som lågmält och trovärdigt låter oss följa en kvinnas oväntade uppbrott under en svunnen tid. Där finns också kärleken till Tom kantad av oro och vånda i en vardag där tidens gång är påtaglig. En välskriven text med vacker gestaltning, rytmiskt språk och omvälvande känslor.

 

 

Grattis till den fina nomineringen till Lilla Augustpriset! Hur fick du inspiration till just den här texten?

Bakgrunden till novellen är att jag gick skrivande som mitt individuella val i tvåan på gymnasiet och vår sista uppgift var att skriva en novell eller ett manus inspirerat av en dikt. Jag valde en av Eeva Kilpis dikter och jag visste så fort jag hörde den att det var rätt. Något klickade bara:

”Säg till om jag stör,

Sa han när han steg in.

Så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,

Svarade jag,

Du rubbar hela min existens.

Välkommen.”

Det var verkligen rätt text på rätt plats vid rätt tillfälle och den kändes bara så träffande. Det kändes självklart att det var den jag ville jobba med. I novellen utgör diktens rader nästan all dialog och de känslor och tankar jag fick ifrån dikten är de jag vill förmedla i novellen.

För mig var det något så stort i diktens jags svar, ”Du inte bara stör, du rubbar hela min existens. Välkommen”. Jag kände igen mig i det. Sen föll alla bitar av inspirationskällor på plats av hennes namn som klingade så vackert finskt. Min mamma växte upp i Tornedalen och varje sommar har vi åkt upp till hennes barndomsby, Hedenäset. För mig är det där novellen utspelar sig, det är Torneälven som ständigt rinner längs en sida, det är älvvägen som går rakt igenom byn och det är rallarrosen som växer på alla fält och runt huset min mamma växte upp i. Valet av tidsperioden är också påverkad av Hedenäset, nästan alla släktingar därifrån har gått bort antingen innan jag föddes eller när jag var väldigt liten men jag har fått höra så många historier om dem att de både känns så nära och så långt borta, men när jag är där känns den tiden jag missade och de människor jag aldrig fick träffa så nära. Jag ville på något sätt skriva novellen som en hyllning till allt och alla som är och har varit där, miljön, människorna, själva rymden, även om händelserna och karaktärerna i novellen är helt fiktiva.

Utöver det har platsen haft ännu mer av en betydelse för mig och det försökte jag gestalta i novellen genom hur tid är ett centralt tema. I byn har tiden för mig, precis som för Elina, alltid stått still. Det har varit som en helt orörd del av universum, mitt smultronställe, den vackraste platsen på jorden, en plats som alltid har varit där för mig. En by som tiden glömde, på det mest positiva sättet. Alla minnen, alla historier och all rymd, alla människor finns på något sätt kvar. Det gav mig som en koppling till de människor jag aldrig fått träffa. Men det var också en fristad, en trygghet för mig. Jag kände aldrig att jag hade en plats – förutom med min familj – där jag hörde hemma under min tid i grundskolan, men så fort jag kom till Hedenäset så kändes allt så rätt. Det var en plats att komma till där jag alltid kände mig trygg, alltid välkommen. Det var som att komma hem.

Och jag har samma kärlek till platsen idag men det var bara för något år sedan jag insåg att tiden inte längre stod still och att det var något fantastiskt. I slutet av grundskolan och under gymnasiet kom så många människor och så många sammanhang in i mitt liv som fick mig att bara inse: ”Åh. Så det var här jag skulle vara hela tiden”. Så plötsligt var det inte bara med min familj och i Hedenäset jag kände mig hemma utan det fanns på flera ställen. Så många människor kom in och rubbade min existens så grundligt och det var så välkommet. De ändrade mitt liv till något så ofantligt mycket bättre och gladare. Det är alla de känslorna, den kärleken och den gemenskapen som inspirerade mig och som jag ville förmedla.

 

Om du kunde önska, vad skulle du vilja att vi känner efter att ha läst din text?

Styrka, värme och glädje. Samma känslor som jag kan känna idag, som jag tänker mig att Elina känner i novellen. Känslan av att ha kommit hem, av att världen har ändrats men till det bättre och av att ha hittat rätt och att vara omgiven av fantastiskt mycket kärlek.


Varifrån kommer ditt intresse för eget skrivande?

Det börjar tidigt. Någonstans börjar ju det i att jag alltid har läst oerhört mycket, jag minns när jag för första gången läste Harry Potter, det var nog första steget på den nördiga väg jag vandrat sen dess. Jag älskade att skriva i skolan, men att skriva på egen hand började nog när jag hittade kpwebben.se någon gång i tioårsåldern. Jag tror hemsidan finns kvar, men inte på det sätt som när jag var där. Då fanns det olika forum man kunde prata i och jag, som letade efter tillhörighet och likasinnade drogs till det. Massor av människor la upp noveller och kanske ännu fler höll på med forumrollspel, en typ av rollspel där man skriver en karaktär och sedan skriver korta stycken eller ”noveller” på några rader om karaktären och sedan får ett likadant stycke tillbaka från en annans karaktärs perspektiv. Det är som att skriva en bok tillsammans men där man inte har någon aning om vad som ska hända utan bara vilka karaktärer som är med i historien, man skapar händelser tillsammans och låter karaktärerna reagera på vad som händer och interagera med varandra. Många där blev som mina första förebilder och idoler och jag ville så gärna bli lika duktig på att skriva som jag tyckte att alla så där riktigt duktiga där var. Det var som min första motivation och forumrollspelet fortsatte även efter att kamratposten la ner forumdelen av kpwebben, än idag kan gamla forumrollspel uppdateras. Rollspel och mitt skrivande hör som ihop, under sista året av grundskolan och första ring på gymnasiet hittade jag en rollspelsförening i den lokala församlingen och sedan dess har det bara blivit mer och mer. Jag håller både på med bordsrollspel och lajv och där har jag fått skriva massor och fått så mycket motivation. Texter som ska förklara hur andra fiktiva världar ser ut, noveller för att skapa stämning, mängder och ännu mer mängder av karaktärer, det har varit en sådan möjlighet att utvecklas och att dessutom – bokstavligen – få se allt komma till liv.


Hur inspirerades du till att skicka in din text till tävlingen om Lilla Augustpriset?

Det har jag att tacka min lärare i skrivande för. Jag hade hört om priset förut men aldrig skickat in, men när jag lämnade in novellen till min lärare fick jag så stark och fin respons från henne och hon sa att jag verkligen skulle skicka in den. Kombinationen av att det var kursens sista uppgift där jag fått dra nytta av allt jag hade lärt mig, att novellen var så personlig och all hennes uppmuntran gjorde att det kändes så rätt att lämna i den.

 

Har du några litterära förebilder, som allmänna inspiratörer eller mer konkret vad gäller till exempel berättartekniker, miljöbeskrivningar eller något annat?

Nu kommer jag garanterat glömma en massa och ångra mig! Men Jens Lapidus är en, jag fascineras av sättet han arbetar med språket, korta meningar som blir så effektfullt och jag har ofta försökt efterhärma det. John Steinbeck var en av de första klassiska författarna jag läste och jag har ofta sagt att han har varit en inspirationskälla, jag tror att det är något i själva historierna, karaktärerna och den stämning han skapar. Han kan få karaktärernas värld att kännas så stor och viktig och framkalla en sådan personlig anknytning och medkänsla för karaktärerna han berättar om. Kristian Gidlunds I kroppen min, resan mot livets slut och alltings början och Vibeke Olssons serie om ”Sågverskungen” är nog de böcker jag gråtit mest till och de känslorna som de lyckas förmedla har jag sett oerhört mycket upp till, hur enormt starka de är. Det är som samma sak jag vill kunna göra, att med ett förhållandevis enkelt men allvarligt och känslosamt språk kunna framkalla samma känslor som jag bär på hos andra. Harper Lee med To kill a mockingbird är en annan inspirationskälla, jag tror tack vare bokens patos och känsla för rättvisa och rätt, Agatha Christie ytterligare en för jag kan inte låta bli att nämna henne och hur otroligt bra hon skapar stämning och nyfikenhet. Just för denna text, och nog mitt skrivande överhuvudtaget egentligen, har Kerstin Johansson i Backes Som om jag inte fanns också varit viktig och det är en av de första böcker jag verkligen minns att jag har läst. Den skildrade Tornedalen och allra mest minns jag hur hon beskrev dess myrar, som än idag känns lite skrämmande. Även om jag inte kan komma ihåg handlingen i detalj så minns jag att den påverkade mig starkt, huvudpersonen Elians fantasier och tankar och hennes utanförskap gjorde intryck på mig när jag läste den som barn. Huvudpersonen i min novell fick samma namn som en liten nick.


Har du något råd till andra som drömmer om att bli nominerade till Lilla Augustpriset?

Skriv, skriv, skriv och läs, skriv, läs, skriv. Det låter jätteklyschigt men det är nog det bästa råd jag kan ge. Bara fortsätt och skriv om allt som går att skriva om, på alla sätt och i alla sammanhang du kan hitta. Och tillåt dig själv att vara nördig, i ordets mest underbara betydelse. Tillåt dig själv att vara sådär riktigt nördig, passionerad och entusiastisk över det du brinner för. Jag hoppas och tror att det syns i allt man skriver. Läs allt är ytterligare en sak, en tanke som jag har haft med mig sen jag var liten och som jag fick av min mamma. Läs allt, romaner, krönikor, dikter, tidningar, bloggar och noveller i alla genrer, sci-fi, romantik, historia, övernaturligt, skräck, klassiker, deckare och vardagsrealism från alla tider, modernt som klassiskt. Läs allt och läs hela tiden och låt dig inspireras av alla olika stilar, teman och karaktärer. Att skriva bygger på att läsa och att hitta sin egen still bygger på att inspireras av andra.


Kommer vi att få möjlighet att läsa något mer av dig framöver, och i så fall vad?

Det hoppas jag verkligen! Jag skriver just nu i en lokaltidning, Vellingeposten, och på både den journalistiska sidan och den mer skönlitterära hoppas jag att precis som idag alltid kunna ha skrivandet som ett ständigt sidoprojekt, och någon dag kanske som något mer. Jag älskar att skriva, det är det jag vill göra. Min dröm är att någon gång kunna få något skönlitterärt, en novellsamling eller en roman, publicerad. Men utöver det så kommer jag när jag har tid (och också när jag inte egentligen har det) alltid att skriva i samband med världens bästa rollspelsförening – Fenixflamman. Så länge det finns bordsrollspel att spela och lajv som behöver skrivas så kommer jag aldrig någonsin sakna varken skönlitterära möjligheter eller inspiration, motivation och utmaningar.


Till sist vill jag tacka för en fin läsupplevelse och
för att du tog dig tid att svara på mina frågor.

 

Här kan du läsa de sex texterna och rösta på ditt favoritbidrag fram till och med den 21 november!

Författarintervju med Fredrik Backman

Fredrik Backmans senaste bok Björnstad knockade mig totalt (läs recensionen här). Jag funderade mycket på dels vad det är som gör boken till en så stark läsupplevelse, dels betydelsen av grupptillhörighet, som jag tycker är central för handlingen. När jag fick möjlighet att intervjua Fredrik Backman var det de frågorna jag valde att fokusera på.

Det blev en väldigt personlig intervju om bland annat hur skrämmande det var att skriva den sortens historia som Björnstad är, om hur man i vissa grupper förlåter vinnare för att de skall fortsätta att ge gruppen framgång, och betydelsen av att vara man när man skriver om tystnadskulturen inom idrotten.

 

Foto: Linnéa Jonasson/Appendix Fotografi.
Foto: Linnéa Jonasson/Appendix Fotografi.

 

1. Det har gått väldigt bra för dig när du har skrivit med en humoristisk twist. Hur kom det sig att du vågade frångå ett förmodligen ganska säkert framgångskoncept, och valde att skriva en så allvarlig bok?

Alltså…för det första finns det en vitt spridd missuppfattning om att jag vet vad som är ett ”framgångskoncept”. Det gör jag inte. Jag har oerhörd liten koll på vad fasen jag håller på med. Men jag har förstått att min välsignelse varit att jag är rätt oorginell som person, jag har väldigt kommersiell smak, jag gillar ungefär samma böcker och tv-serier och musik som väldigt många andra. Så när jag försöker göra något som JAG tycker är bra så finns det goda chanser att andra kanske också gör det, om jag verkligen försöker ge varje idé absolut allt jag har. Så…ja…för att svara på din fråga: Det var inget problem för mig att ”frångå ett framgångskoncept”, för jag hade verkligen inget. Däremot är ju ”Björnstad” precis som du säger berättad på ett mycket allvarligare sätt än mina tidigare böcker, och det skrämde absolut skiten ur mig. Jag hade fruktansvärd ångest i långa perioder och enorma mindervärdeskomplex angående om jag skulle klara av att berätta den här sortens historia på ett sätt som folk orkade lyssna på. Men det är bra att bli rädd ibland. Det är nog nyttigt för mitt ego att försöka göra saker som jag verkligen inte känner att jag behärskar, alla som känner mig säger att jag haft det för lätt de senaste åren. Framför allt är ju det här nog det mest personliga jag har skrivit, det som berättar mest om mina allra sämsta sidor som idrottssupporter och människa. Väldigt mycket av de mest idiotiska sakerna folk säger i boken är ju saker som jag på ett eller annat sätt antingen sagt själv eller hört någon annan säga medan jag stått bredvid och hållit käften. I den mån boken är moraliserande så är det jag själv som är måltavlan. Det var givetvis inte skitkul alla gånger. Det är som att se sig själv i spegeln när man är fruktansvärt bakfull. Men jag tror att det var bra för mig, jag hoppas att det gjort mig lite mindre självupptagen. Och jag hoppas att det som kom ut på andra sidan är en historia som kanske betyder något för någon.
.

2. Böcker kan följa den klassiska modellen för hur man skapar en spännande och intressant historia, men det krävs något mer för att historierna skall få liv. Jag har försökt att komma underfund med vad det är som gör att din text är så fängslande. Hur mycket tänker du på hur du formulerar dig? Behöver du kämpa med att få till rätt känsla, eller kommer det naturligt? Kort sagt, vad är hemligheten?

Jag har inga hemligheter. Jag är helt ärligt ingen stor skrivtalang, jag har fruktansvärt mycket kvar att lära på det området. Jag tror att det syns rätt stor skillnad på hur jag skrev min första bok och hur jag skriver den här, jag har lärt mig rätt mycket på fyra år. Det betyder absolut inte att böckerna är bättre nu, för det är alltid subjektivt, men jag är bättre rent tekniskt. Det är som att spela gitarr: Oavsett hur bra du blir på att spela så kanske dina största hits fortfarande bara består av tre ackord, allt handlar ju om hur väl man spelar dem. Jag hoppas att jag kommer fortsätta bli bättre och lära mig mer. Men tillbaka till din fråga: Min strategi från allra första början har varit att jag måste jobba mycket hårdare än jag hade behövt göra om jag hade varit extremt begåvad. Jag skriver och läser hela tiden, jag har inte speciellt många vänner och i stort sett inga fritidsintressen förutom mina barn och att titta på sport. Så jag gör det här 6-8-10 timmar om dagen, beroende på hur mycket tid jag får av familjen. Jag skriver om varenda kapitel hundra gånger, och jag pratar extremt mycket om historieberättande och dramaturgi och text med människor som är smartare än jag. Och sen skriver jag något som jag verkligen KÄNNER något för, i versaler. Och det är ju svårt som fan. Det är sjukt påfrestande och det gör mig förstås helt omöjlig att leva med i perioder, jag befinner mig ju hela tiden inuti mitt eget huvud, mina barn ägnar mycket tid åt att knäppa hårt med fingrarna framför mitt ansikte och skrika ”MEN PAPPA LYSSNA DÅ!!!”. Jag har fruktansvärt dålig koncentrationsförmåga, det är därför jag nästan aldrig reser bort och nästan konsekvent sagt nej till att turnera med böckerna utomlands: Jag är otroligt olämplig som förälder, så jag försöker kompensera det genom att vara hemma hela tiden. Jag hoppas att alla ”PAPPA LYSSNA DÅ!!!” uppvägs av att jag faktiskt har tid att säga ”förlåt, jag lyssnar nu, berätta igen”. Och…ja…vart fasen var jag på väg med det här? Jag går hela vägen in i varje känsla, det är väl det jag försöker säga. Jag är alltid på max. Det är det enda sättet jag känner till att skriva på som verkligen kan tända en lampa i andra änden. Om inte jag känner allt jag skriver så kommer inte du känna någonting heller. Om inte karaktärerna i boken är riktiga människor för mig så kommer de aldrig bli det för någon annan. Det kan givetvis gå åt helvete ändå, du kanske lyfter boken och tänker ”nä, det här köper jag inte”. Den risken får man ta. Men om inte jag KÄNNER alltihop från början, om inte jag lever med den här historien och de här människorna tills jag bryter ihop, då har jag inte ens en chans. Jag försöker skriva varje bok så att jag, när jag får de första riktigt dåliga recensionerna, ändå ska känna: ”Okej. Men vet du vad? Jag gav den här historien allt jag hade. Jag gjorde mitt absolut bästa. Jag plöjde ner mig själv och brände ut mig själv för det här. Om du inte gillar det så var det i alla fall inte för att jag inte ansträngde mig.” Det är ju allt man kan ge sig själv, oavsett vad man sysslar med.
.

3. Du beskriver Björnstad och folket som bor där på ett väldigt varmt och trovärdigt sätt. Folket är robust och rejält, de kan stå ut med ett hårt klimat och de kan hantera ett gevär utan problem, men de vill inte sticka ut genom att prata för diskussionens skull och de vill inte sticka ut som förmer än någon annan. Hur tror du att rädslan för att hamna utanför gruppen uppfattas av människor på en mindre ort i förhållande till människor i en storstad? Hade boken kunnat utspela sig i en större stad och ändå varit lika trovärdig?

Ja, jag tror det. För det första tror jag att människor alltid skapar väldigt små samhällen inuti stora städer: Det här är vår lilla gata, vår lilla arbetsplats, vårt lilla kompisgäng, vårt lilla föräldramöte på vår lilla skola, och här finns det en massa oskrivna regler för att få passa in och bli accepterad. För det andra så tror jag att de allra flesta av oss tyvärr alltid är rädda för att gunga båten vi sitter i. Man vill inte vara obekväm. Jag intervjuade ganska många människor inom olika idrotter när jag jobbade med ”Björnstad”, spelare och ledare och domare och föräldrar. Och en återkommande grej som jag blev förvånad över var hur många som jättegärna delade med sig av skrämmande historier om maktmissbruk, systematisk mobbning, våld och sexuellt våld men som i nästa andetag sa: ”Men jag vill inte vara med i tacklistan. Du får inte berätta för någon i klubben att jag sagt det här”. Det är en väldigt skev lojalitet som uppstår där, och en rätt läskig tystnadskultur. Man tänker förmodligen dels att man vill skydda sig själv, men förmodligen också att man vill skydda sin klubb. Jag har skrämmande mycket av de där instinkterna i mig själv. Jag intervjuade ju även människor som hjälpte mig med de absolut svåraste delarna av historien, de som blivit utsatta för fruktansvärda oförlåtliga brott i den här typen av miljö och i den här typen av kultur. Och det fick mig att skämmas outhärdligt mycket, eftersom det blev så klart för mig hur mycket skuld jag själv har burit i olika typer av framgångshetsande miljöer där jag stått och dragit idiotiska skämt och accepterat andra som dragit ännu värre skämt. Och…jo…min erfarenhet av allt det där är nog att den här sortens slutna värld där vi förlåter vinnare för att de ska fortsätta ge oss framgång kan uppstå var som helst. Jag tror att den här kulturen där allting mäts i framgång, oavsett om det är inom idrotten eller affärsvärlden eller i ett kompisgäng i skolan eller vad det nu är, nästan alltid leder till ett förakt för svaghet och en aggressivitet mot allt som är annorlunda. Sexismen och homofobin följer väldigt lätt i spåren av det.
.
4. Grupptillhörigheten är ju väldigt central i din bok, den får betydelse på många olika sätt. Vissa, både barn och vuxna, sviker för att tillhöra gruppen. Andra begår allvarliga övergrepp, stärkta av grupptillhörigheten, övergrepp som de antagligen inte hade begått på egen hand, men som nu också omgivningen väljer att blunda för. Men det finns också de som har civilkurage, som vågar utmana gruppen för det de anser är rätt. Hur funderade du kring en sådan karaktär i boken, som vågade ställa sig utanför gruppen?

Jag försökte berätta något om vad som faktiskt krävs för att våga ställa sig upp och säga emot, när man vet att det kommer innebära att man får väldigt många av sina bästa vänner emot sig. Men framför allt försökte jag skriva det med öppna ögon inför vilket pris man faktiskt betalar. Det är ju inte så att civilkurage kommer gratis, det gör det aldrig, den som ställer sig upp får ta ofattbart mycket skit, det är så oändligt mycket lättare att sitta still och hålla käft. Det är därför det kallas ”kurage”.
.

5. Det som drabbar en av personerna i boken visar hur liten betydelse en vanlig tonåring kan ha när det ställs på sin spets, i förhållande till dels en omtyckt, idoliserad och central person för stadens stolthet och symbol, hockeyklubben, dels för stadens ekonomi och framtid. Brottet i sig är fruktansvärt, att offret efteråt dessutom möts av ett sådant massivt hat, det är nästan mer än man klarar av. Trots att jag självklart insåg att det enda rätta var att göra en polisanmälan, vacklade jag bitvis och hoppades att det skulle finnas något annat sätt att lösa det på, ett sätt som inte skulle göra brottsoffret ännu mer skada. Hur funderade du kring hur familjen som drabbats skulle agera? Hämtade du inspiration någonstans ifrån, till exempel från verkliga fall?

Jag pratade med många smarta människor, det är ju det man gör när man inte vet vad fasen man håller på med. Och några av de här personerna hade gått igenom saker som man aldrig hämtar sig ifrån. Det sparkade luften ur mig. Det är sin sak att läsa om något, en helt annan att se någon i ögonen. Jag fick skämmas mycket, konfrontera mig själv en hel del, för många av historierna handlar ju om att det man utsätts för är lika fruktansvärt som att sedan inte bli trodd. Att alla försökte sopa det under mattan. Och jag är ju en del av det, både de gånger jag själv suttit i omklädningsrum utan att säga ifrån och de gånger då jag köpt kepsar och tröjor och matchbiljetter för att heja på ett lag som inte heller säger ifrån. Det finns en stor kollektiv skuld när man är en del av en kultur som alltid har som instinkt att hålla tyst om stor ondska för att skydda sina gemensamma intressen, jag har själv varit en del av många sådana kulturer, jag är det fortfarande. Nu senast förra säsongen när mitt favoritlag i amerikansk fotboll, Dallas Cowboys, värvade en spelare som tidigare dömts för vapenbrott och misshandel av sin flickvän. Det sabbade min kärlek till det laget en hel del, även om spelaren nu inte längre är kvar. Samtidigt var jag tvungen att konfrontera mig själv med frågan: ”Vill jag inte egentligen innerst inne bara kunna ignorera allt han gör utanför planen, och inbilla mig att sporten är ett helt separat universum där jag får älska honom ändå, bara beundra honom helt okritiskt som idrottsman?”. Och svaret är ju att jo, det vill jag, innerst inne. Det hade varit enklare. Och det är vidrigt. Det är en instinkt jag hela tiden måste kämpa emot, för jag är besatt av idrott, den är min verklighetsflykt, jag älskar den så mycket. Så jag måste hela tiden se mig själv i spegeln och diskutera de här gränserna. Och…ja…jag tappade bort mig nu. Ska vi gå tillbaka till din FRÅGA kanske? Okej…då…ja…jag funderade på och diskuterade de här frågorna extremt mycket med väldigt många personer. Och jag hoppas väl att just det faktum att jag ägnade mig åt självrannsakan medan jag skrev det här gör att allt inte blir svart och vitt. Att man kan förstå motiven även när man föraktar reaktionen hos personerna i historien. Jag hoppas att man ser att onda handlingar inte alltid begås av onda människor, och det är ju det som gör det så jävla svårt: Att vi inte alltid känner igen onda människor på långt håll. Att ibland pratar de och skrattar och ser ut som du och jag. Och ibland är det du och jag som är de onda.
.

6. Genom olika personer i boken lyfter du fram skilda sätt att se på det som hänt. Till exempel frågan om det som händer är enbart den enskilde personens ansvar, eller vilket ansvar hockeyklubben har för den anda den fostrar sina spelare i. I ditt researcharbete har du umgåtts en del med hockeyspelare, ledare, domare och föräldrar till hockeyspelande ungdomar. Har du fått några reaktioner från dem på hur de ser på saken?

Gud ja. Jag hade aldrig kunnat skriva det här utan alla historier jag fick berättat för mig och alla tankar och analyser som människor delade med sig av. Och det finns givetvis extrema skillnader i hur man resonerar där: En del tycker att idrott bara ska vara idrott, helt separerat från resten av samhället. En del tycker att man bara ”letar problem” om man vill prata om det dåliga istället för allt det bra. Men ganska många är extremt nyanserade, de ser både det ljusa och det mörka, och de öppnar hela tiden upp för diskussion på alla nivåer. Och det är ju enda vägen framåt. Och…det här är nog en rätt viktig poäng: Givetvis har en del människor längs vägen fått höra att jag går runt och ställer frågor och blivit förbannade på mig och tyckt att jag ska hålla käft och skriva om andra saker. De människorna har nästan uteslutande varit män. De har förstås aldrig gått över gränsen, jag har kunnat ha sansade diskussioner med dem, de har aldrig hotat mig eller blivit aggressiva. Men jag har tänkt många gånger: ”Hade de reagerat annorlunda om jag var kvinna?” Och svaret på det är nog ja. Jag tror att jag hade blivit hotad med både våld och sexuellt våld om jag hade varit kvinna och skrivit en bok om tystnadskulturen inom idrotten. Och då blev jag ju tvungen att fråga mig själv: ”Hade jag vågat skriva det här om jag hade varit kvinna?”. Och svaret på det är nej. Det var en jävla jobbig sak att erkänna för mig själv. Större än så är jag inte. Och det är kanske egentligen den viktigaste poängen med allt arbete jag la ner på det här. Jag hoppas att jag lärde mig mycket av det, att jag fortsätter lära mig, och att det på sikt gör mig till en lite mindre självupptagen privilegierad skitstövel.
.

7. Till sist vill jag tacka för en fantastisk läsupplevelse, och självklart undrar jag när vi kan se fram mot andra säsongen av Björnstad?

Nästa år, men jag vet inte exakt när. Jag jobbar med den just nu. Förmodligen är den färdig att ges ut i slutet av sommaren/början av hösten.