Recension: Där Satan har sin tron, av Unni Lindell

.

Unni Lindell har tidigare skrivit en deckarserie med Cato Isaksen i huvudrollen. I den avslutande delen om honom, Honungsfällan, skrev författaren in Marian Dahle med syftet att hon skulle ta över huvudrollen från Cato Isaksen. Det här är den första delen med henne som huvudperson.

Marian Dahle får i uppdrag att tillsammans med en pensionerad psykolog återuppta cold casefallet med en sexårig flicka som försvann i Oslo för femton år sedan. Samtidigt sätts en brutal hämndplan i verket. Män blir kidnappade, torterade och mördade.

Vi kastas rakt in i den brutala verklighet som drabbar de kidnappade männen, och jag var väldigt tveksam till om jag skulle klara att läsa vidare om så grovt våld:

Kunskaper i anatomi var ingenting de behövde i jobbet, men under arbetet med tronen hade han sökt information i gamla tidskrifter. Ändtarmen utgjorde en del av matsmältningssystemet och var mellan tio och femton centimeter lång. Den gastrokoliska reflexen orsakade sammandragningar i magsäcken och tunntarmen. Han hade tillverkat metallföremålet ute i verkstaden, av en gammal stötfångare. Och läderbältet hade ett metallås, så att offret inte kunde ta sig loss.

Där Satan har sin tron är en psykologisk thriller inom genren Nordic Noir. Det är mörkt, grymt och oförskönat. Huvudpersonen, liksom flera av de andra karaktärerna i boken, slits av både fysiska och psykiska problem. Det här är raka motsatsen till feelgood-romaner, det är verkligen ingen trivsam läsning. Till och med språket är rakt, korthugget och befriat från känslor. Men man känner ändå, det kan jag intyga, en stor olust till både miljöer, personer och det som sker. Ganska symptomatiskt får Marian Dahle sitt arbetsrum i polishusets källare, som för att förstärka det mörka och skitiga. I början av boken stör jag mig väldigt mycket på Marian Dahle, som får uppdraget att lösa fallet med den försvunna sexåriga flickan, trots att hon mer eller mindre är ett vrak. Trevlig är hon inte heller, tvärtom.

Den här typen av råa deckare är helt ny för mig. Obehagskänslan kryper in under skinnet, men att inte läsa vidare är uteslutet. Det är alldeles för spännande. När upplösningen närmar sig ökar tempot och jag läser som om det är jag som är jagad. Slutet är oväntat, precis som det skall vara i en lyckad deckare. Från att i början av boken ha varit tveksam till att läsa vidare, kapitulerar jag någonstans mitt i. Ja, jag kommer att vilja läsa även nästa bok i serien om Marian Dahle.

.
Mitt betyg: 3/5

.
Antal sidor: 434
Serie: Marian Dahle (del 1)
Utgivningsdatum: 2017-04-11
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164205025
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Summering av Påskutmaningen 2017

Påsken är över för den här gången, och så är även Mias Påskutmaning.Väldigt roligt initiativ, Mia!

Påsken har för mig inneburit umgänge med familj, släkt och vänner, men jag hann i alla fall läsa drygt 2,5 böcker, varav en är en riktig tegelsten på över 600 sidor. Dessutom var de två böcker jag hann läsa ut fantastiskt bra. Den jag läser nu, Där Satan har sin tron, är ruggig och spännande. Jag vet inte om jag skulle klara att se den på film, med ödesmättad musik i bakgrunden som en extra effekt för smygande skräck. Recensionsdatum för den är först i morgon, så jag väntar med att skriva mer om den.

Problemet med får och getter har jag recenserat här. Antal sidor: 350
Häxan har jag recenserat här. Antal sidor: 607
Där Satan har sin tron. Antal lästa sidor: 312/434

Summa antal lästa sidor under påsken: 1269.

Tycker ni att det låter mycket? Fram till för ett år sedan hade jag tyckt att det var väldigt många sidor lästa under så kort tid. Men efter att jag upptäckt bokbloggarnas värld, där många hinner läsa tre böcker i veckan, inser jag att jag kommer att hamna långt ifrån den som vinner utmaningen, kanske halvvägs 🙂 Men jag är väldigt nöjd, det har varit en väldigt skön påskhelg som faktiskt känts lång. Kanske för att vi tagit det så lugnt.

Hur det har gått för alla andra kan du läsa här, hos Mias Bokhörna.

 

Recension: De mörkermärkta

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

I ett vårkallt Stockholm sker en serie mord som till en början inte verkar ha något samband. En sömnlös taxichaufför. En alkoholiserad före detta psykolog. En psykiskt sjuk  kvinna på ett behandlingshem. Tre människospillror förenade i sina olycksöden. När polisinspektör Iris Riverdal får fallen på sitt bord ställs hon inför en gåtfull mördare, en undflyende skepnad med dunkla metoder och okända motiv. Och bakom honom anas en ansiktslös ondska bortom alla begrepp. Gradvis går det upp för henne att morden har rottrådar långt tillbaka i tiden, trådar som också löper in i hennes eget liv. Samtidigt samlas en krets människor för att bekräfta det de redan anat. Det förflutnas skugga har kommit tillbaka för att förgöra dem, de mörkermärkta.
.

Så tyckte jag om boken

Jag, som är en ivrig förespråkare för trovärdighet i de böcker jag läser, blev först skeptisk när jag läste vad den här boken handlar om. En kriminalroman med övernaturliga inslag. Men jag gillar att utmana mig själv och började läsa. Sedan var jag fast. Det är enormt spännande och när jag hade läst halva boken var det omöjligt att släppa taget om den, jag måste läsa vidare för att få veta vad som skulle hända. Några gånger blev jag tveksam till de övernaturliga handlingar som inträffar i boken, men precis när det hände fångade författarna upp mig igen genom spänningsmomentet och det enorma drivet i berättelsen.

Språket är rakt och okomplicerat och passar boken bra. Författarna har dessutom en förmåga att skapa väldigt tydliga bilder av vad som sker i boken. Många avsnitt är riktigt obehagliga, och jag kommer på mig själv med att blunda med det ena ögat och ändå försöka läsa trots att jag kisar med det andra. Jag kommer att tänka på en svensk teveserie som sändes i början av 2000-talet; De drabbade. På samma sätt som i De mörkermärkta fanns det en mystisk kraft, personer med övernaturliga förmågor, en mörk och en ljus sida. En riktig rysarhistoria med inslag av fantasy. De mörkermärkta har potential för att bli en lika spännande teveserie som De drabbade.

De mörkermärkta är den första delen i en planerad trilogi, och jag ser fram emot att läsa de kommande delarna i serien. Jag vill veta mer om vad som hände i det förflutna och jag vill veta mer om det inre mörker som påverkar vissa utvalda personer i boken. Jag vill framförallt veta mer om huvudpersonen Iris Riverdahl och hur hon kommer att utvecklas i de kommande böckerna. Att det kommer att ske en spännande utveckling, inte minst hos Iris, är alldeles uppenbart. Det känns nästan övernaturligt bara det, att jag läser en sådan här bok, som vanligtvis inte skulle göra något större intryck på mig – och verkligen gillar den. Jag är positivt överraskad och imponerad av författarna som lyckades med det.

Mitt betyg: 4/5
.

Antal sidor: 407
Utgivningsdatum: 2017-03-29
Förlag: Piratförlaget
Formgivning: Niklas Lindblad
ISBN: 9789164204998
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Två överraskande och välkomna bokpaket

I dag blev jag glatt överraskad av två bokpaket, ett från Piratförlaget och ett från Lavender Lit. Efter det som hände i Stockholm i går, och hur orkeslös jag känner mig i dag, var det här extra välkomna överraskningar. När man själv är av den pyssliga sorten, som tycker om att slå in paket litet extra fint, är det dessutom roligt att själv få paket som ägnats litet extra omtanke ♥

Från Piratförlaget kom Där Satan har sin tron, av den norska och välkända författaren Unni Lindell. En spännande psykologisk thriller, som dessutom är den första boken med Marian Dahle i huvudrollen. Den blir perfekt att läsa under Påskekrim.
.

Från Lavender Lit kom den här spännande och fint inslagna boken; Min bästa väns fru. En relationsroman om skuld, skam, kärlek och åtrå. Författaren, Peo Bengtsson, skriver om antihjältar, sådana vi är utan försköningar. Det låter väldigt lovande tycker jag. Nästan litet ärligt franskt. Man kan ju inte bara läsa kriminalromaner under påsken, så jag kommer att variera läsningen under nästa vecka med den här relationsromanen också!

Recensioner kommer förstås i bloggen när det är är recensionsdagar, om 1-2 veckor.

Recension: Syndafloder, av Kristina Ohlsson


Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

En man hittas skjuten i bröstet, sittande i en fåtölj framför brasan. Märkligt nog bär han sin dotters vigselring på lillfingret. I en annan del av stan söker en begravningsentreprenör efter sin bror. En bror som han verkar vara ensam om att sakna och som han fruktar kan vara borta för alltid. Samtidigt kämpar en kvinna för att inte förlora kontrollen när hennes man blir mer och mer farlig. Tiden rinner snabbt undan och hon får allt svårare att skydda sig själv och sina barn. Fredrika Bergman och Alex Recht ser samband mellan de olika fallen och leds in i en cirkel av spår där gamla synder kommer tillbaka. Någon lämnar meddelanden till Alex, någon som vill ställa allt tillrätta. Men vem är den anonyme brevskrivaren och varför tycks gärningsmannen alltid ligga steget före?

 

Så tyckte jag om boken

Det här är den sjätte, fristående kriminalromanen om Fredrika Bergman och Alex Recht. För mig är det den första bok jag läser i den här serien, och den första bok jag läser av Kristina Ohlsson som hon skrivit för en vuxen målgrupp. Däremot har jag med våra barn läst samtliga spännings- och äventyrsböcker som hon skrivit för en yngre målgrupp. Det är lätt att förstå böckernas popularitet. Det är välskrivet och lätt att känna igen sig i karaktärerna som är som folk är mest, ganska vanliga med vanliga bekymmer och glädjeämnen.

Men till skillnad från exempelvis Glasbarnen blir jag förvånansvärt litet berörd av de hemska händelser som Syndafloder handlar om, både vad gäller de brott som sker och det som drabbar huvudpersonerna på det personliga planet. I Glasbarnen lyckades författaren skapa en betydligt större empati hos mig som läsare för Billie, huvudpersonen i boken, och mystiken och obehagskänslan var minst lika stor i Glasbarnen som i Syndafloder, trots att målgruppen för Glasbarnen är barn i åldern 9-12 år.

Av Syndafloder hade jag önskat mig mer spänning och en mindre förutsägbar handling. Jag tycker inte att motiven till brotten är trovärdiga, och jag ställer mig frågande till varför detaljer kring morden presenteras som ledtrådar, när de sedan inte får någon logiskt hållbar förklaring i slutet av boken. Det är dock trivsam läsning, mycket beroende på att tempot är långsamt och att författaren fokuserar på de delar av det polisiära utredningsarbetet som det är enkelt att förstå, till skillnad från många amerikanska kriminalromaner där jag ibland tappar bort mig i hierarkin och i avancerade tekniker som jag är för dåligt insatt i för att till fullo förstå.

Mitt betyg: 3/5
.

Antal sidor: 446
Serie: Fredrika Bergman (del 6)
Utgivningsdatum: 2017-02-27
Förlag: Piratförlaget
Formgivning: Niklas Lindblad
ISBN: 9789164205056
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Spännande nya deckare!

Det är väldigt roligt att lyfta på locket till brevlådan och se att det ligger ett bokpaket bland tidningar, brev och reklam. Extra roligt var det i dag, när boken dessutom låg fint omlindad med svart silkespapper i en silverfärgad bokpåse. Väldigt passande till boken som har titeln De mörkermärkta.

Intrigen låter lovande, så här står det på bokens baksida:

I ett vårkallt Stockholm sker en serie mord som till en början inte verkar ha något samband. En sömnlös taxichaufför. En alkoholiserad före detta psykolog. En psykiskt sjuk kvinna på ett behandlingshem. Tre människospillror förenade i sina olycksöden. När poliskommissarie Iris Riverdal får fallen på sitt bord ställs hon inför en gåtfull mördare, en undflyende skepnad med dunkla metoder och okända motiv. Och bakom honom anas en ansiktslös ondska bortom alla begrepp. Gradvis går det upp för henne att morden har rottrådar långt tillbaka i tiden, trådar som också löper in i hennes eget liv. Samtidigt samlas en krets människor för att bekräfta det de redan anat. Det förflutnas skugga har kommit tillbaka för att förgöra dem, de mörkermärkta.

Om två veckor ges De mörkermärkta ut. Min recension kommer den 4 april, så titta gärna in igen då om ni vill veta vad jag tyckte.
.

Jag har faktiskt inte läst en enda av Anna Janssons deckare om Maria Wern, trots att serien består av 18 böcker. Nu får jag chansen att läsa den senaste boken i serien. Även den här deckaren låter lovande, eller vad tycker ni?

Sensommarvärmen dröjer sig kvar på Gotland. Maria Wern är på fest hos sina nya grannar i Åminne när en explosionsartad brand utbryter i ett hus i närheten. Dådet sätts i samband med en serie inbrott i sommarstugeområdet. Morgonen därpå försvinner Tomas Hartmans dotter Sofi spårlöst från stranden i Åminne. På uppdrag av Region Gotland utredde hon konsekvenserna av oljeborrning på ön. Försvinnandet sker dagen innan resultatet ska presenteras. Både miljöaktivister och riskkapitalister i oljebranschen väntar ivrigt på hennes svar. Demonstrationerna mot oljeborrning drivs av Rasmus Flöjel, Sofis pojkvän under gymnasietiden. Allt fler ansluter sig till protesten. Tomas Hartman för en förtvivlad kamp mot tiden för att finna sin dotter. Han vet hur ängslig och sårbar hon egentligen är och hur hårt hon får kämpa mot sina egna demoner.

Min recension av Det du inte vet kommer den 27 mars!

Ha en fin kväll!

Recension: En bror att dö för, av Roslund & Thunberg

enbrorattdofor-inb-3d-1

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 388
Utgivningsdatum: 2017-01-11
Serie: Björndansen (del 2, fristående)
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164205001
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris, CDON med flera

 

Om innehållet, från förlagets hemsida

Leo torkar bort blodet i hallen. Han är fjorton år och städar upp efter sin pappa för sista gången. De är ensamma nu. Det är han som ska ta hand om sina yngre bröder medan pappa sitter i häktet och mamma ligger på sjukhus. Och han vet hur. Han ska maskera sig och begå sin första kupp. Flera år senare öppnas fängelsegrindarna och han släpps ut i frihet efter en serie extremt våldsamma bankrån. Och han har ett enda mål – han ska begå det perfekta brottet och ta tillbaka det som inte finns, pengarna som samhället glömde bort. Den här gången ska han inte blanda in sina bröder, inte lämna spår som leder tillbaka. Men plötsligt händer det som inte får hända. Misstaget som bjuder in kriminalkommissarie John Broncks och som ändrar spelreglerna – drar du in min bror, drar jag in din bror.

 

Så tyckte jag om boken

Jag visste ingenting om En bror att dö för, och hade inga större förväntningar när jag började läsa. Men boken är så bra. Det är välskrivet och spännande, framför allt på ett psykologiskt plan. Trots att jag inte hade läst första delen i serien fick jag snabbt klart för mig hur starka blodsbanden och lojaliteten är mellan bröderna Leo, Felix och Vincent, trots att de har så olika personligheter och vill så olika saker i sina liv. En traumatisk barndom har satt djupa spår i dem allihop, men istället för att splittras har banden mellan dem blivit ännu starkare.

Den äldste brodern och självskrivne ledaren Leo har allt klart för sig när han kommer ut från fängelset, många år efter att hans bröder frigivits och lyckats skapa sig fungerande liv efter den långa fängelsetiden. Han tänker utföra den perfekta kuppen och allt är redan minutiöst planerat, precis som när bröderna genomförde en hel serie av grova bankrån innan de åkte fast fjorton år tidigare. Nu behöver han hjälp av någon av sina yngre bröder, men båda gör vad de kan för att stå emot och undvika att återigen dras in i kriminalitet.

Det som gör den här boken extra spännande och intressant, är att den bygger på verkliga händelser. Under några år i början av 1990-talet genomförde tre bröder i åldrarna 16 – 26 år tillsammans med några vänner, sin pappa och flickvän rån och rånförsök vid minst tretton tillfällen. De kallades av kvällspressen för Militärligan, eftersom brotten präglades av en militär precision och organisation. Ett av rånen skedde mot banken i vårt lilla samhälle, Rimbo. Googla på Militärligan så får ni en uppfattning om den verklighet som ligger till grund för boken. En av bokens författare är dessutom den fjärde brodern, han som inte deltog vid rånen.

Ofta överträffar verkligheten dikten, men i det här fallet kan man i alla fall säga att dikten motsvarar verkligheten. Det är tragiskt att uppenbart smarta killar hamnar i så grov kriminalitet. I boken varvas berättelser från nutid och dåtid, och det gör att man kan ana sig till varför det gick som det gick. Man kan också förstå hur det kommer sig att så många kriminella har svårt att ta sig ur den kriminella banan, och faktiskt inte ens vill det mot bakgrund av personlighet, bakgrund och umgänge.

En bror att dö för kan läsas fristående, det gjorde jag. Men den gav mersmak, så nu måste jag absolut läsa första delen också.

.

Här är en länk till en dokumentär från P3 om just Militärligan.

 

Författarintervju med Fredrik Backman

Fredrik Backmans senaste bok Björnstad knockade mig totalt (läs recensionen här). Jag funderade mycket på dels vad det är som gör boken till en så stark läsupplevelse, dels betydelsen av grupptillhörighet, som jag tycker är central för handlingen. När jag fick möjlighet att intervjua Fredrik Backman var det de frågorna jag valde att fokusera på.

Det blev en väldigt personlig intervju om bland annat hur skrämmande det var att skriva den sortens historia som Björnstad är, om hur man i vissa grupper förlåter vinnare för att de skall fortsätta att ge gruppen framgång, och betydelsen av att vara man när man skriver om tystnadskulturen inom idrotten.

 

Foto: Linnéa Jonasson/Appendix Fotografi.
Foto: Linnéa Jonasson/Appendix Fotografi.

 

1. Det har gått väldigt bra för dig när du har skrivit med en humoristisk twist. Hur kom det sig att du vågade frångå ett förmodligen ganska säkert framgångskoncept, och valde att skriva en så allvarlig bok?

Alltså…för det första finns det en vitt spridd missuppfattning om att jag vet vad som är ett ”framgångskoncept”. Det gör jag inte. Jag har oerhörd liten koll på vad fasen jag håller på med. Men jag har förstått att min välsignelse varit att jag är rätt oorginell som person, jag har väldigt kommersiell smak, jag gillar ungefär samma böcker och tv-serier och musik som väldigt många andra. Så när jag försöker göra något som JAG tycker är bra så finns det goda chanser att andra kanske också gör det, om jag verkligen försöker ge varje idé absolut allt jag har. Så…ja…för att svara på din fråga: Det var inget problem för mig att ”frångå ett framgångskoncept”, för jag hade verkligen inget. Däremot är ju ”Björnstad” precis som du säger berättad på ett mycket allvarligare sätt än mina tidigare böcker, och det skrämde absolut skiten ur mig. Jag hade fruktansvärd ångest i långa perioder och enorma mindervärdeskomplex angående om jag skulle klara av att berätta den här sortens historia på ett sätt som folk orkade lyssna på. Men det är bra att bli rädd ibland. Det är nog nyttigt för mitt ego att försöka göra saker som jag verkligen inte känner att jag behärskar, alla som känner mig säger att jag haft det för lätt de senaste åren. Framför allt är ju det här nog det mest personliga jag har skrivit, det som berättar mest om mina allra sämsta sidor som idrottssupporter och människa. Väldigt mycket av de mest idiotiska sakerna folk säger i boken är ju saker som jag på ett eller annat sätt antingen sagt själv eller hört någon annan säga medan jag stått bredvid och hållit käften. I den mån boken är moraliserande så är det jag själv som är måltavlan. Det var givetvis inte skitkul alla gånger. Det är som att se sig själv i spegeln när man är fruktansvärt bakfull. Men jag tror att det var bra för mig, jag hoppas att det gjort mig lite mindre självupptagen. Och jag hoppas att det som kom ut på andra sidan är en historia som kanske betyder något för någon.
.

2. Böcker kan följa den klassiska modellen för hur man skapar en spännande och intressant historia, men det krävs något mer för att historierna skall få liv. Jag har försökt att komma underfund med vad det är som gör att din text är så fängslande. Hur mycket tänker du på hur du formulerar dig? Behöver du kämpa med att få till rätt känsla, eller kommer det naturligt? Kort sagt, vad är hemligheten?

Jag har inga hemligheter. Jag är helt ärligt ingen stor skrivtalang, jag har fruktansvärt mycket kvar att lära på det området. Jag tror att det syns rätt stor skillnad på hur jag skrev min första bok och hur jag skriver den här, jag har lärt mig rätt mycket på fyra år. Det betyder absolut inte att böckerna är bättre nu, för det är alltid subjektivt, men jag är bättre rent tekniskt. Det är som att spela gitarr: Oavsett hur bra du blir på att spela så kanske dina största hits fortfarande bara består av tre ackord, allt handlar ju om hur väl man spelar dem. Jag hoppas att jag kommer fortsätta bli bättre och lära mig mer. Men tillbaka till din fråga: Min strategi från allra första början har varit att jag måste jobba mycket hårdare än jag hade behövt göra om jag hade varit extremt begåvad. Jag skriver och läser hela tiden, jag har inte speciellt många vänner och i stort sett inga fritidsintressen förutom mina barn och att titta på sport. Så jag gör det här 6-8-10 timmar om dagen, beroende på hur mycket tid jag får av familjen. Jag skriver om varenda kapitel hundra gånger, och jag pratar extremt mycket om historieberättande och dramaturgi och text med människor som är smartare än jag. Och sen skriver jag något som jag verkligen KÄNNER något för, i versaler. Och det är ju svårt som fan. Det är sjukt påfrestande och det gör mig förstås helt omöjlig att leva med i perioder, jag befinner mig ju hela tiden inuti mitt eget huvud, mina barn ägnar mycket tid åt att knäppa hårt med fingrarna framför mitt ansikte och skrika ”MEN PAPPA LYSSNA DÅ!!!”. Jag har fruktansvärt dålig koncentrationsförmåga, det är därför jag nästan aldrig reser bort och nästan konsekvent sagt nej till att turnera med böckerna utomlands: Jag är otroligt olämplig som förälder, så jag försöker kompensera det genom att vara hemma hela tiden. Jag hoppas att alla ”PAPPA LYSSNA DÅ!!!” uppvägs av att jag faktiskt har tid att säga ”förlåt, jag lyssnar nu, berätta igen”. Och…ja…vart fasen var jag på väg med det här? Jag går hela vägen in i varje känsla, det är väl det jag försöker säga. Jag är alltid på max. Det är det enda sättet jag känner till att skriva på som verkligen kan tända en lampa i andra änden. Om inte jag känner allt jag skriver så kommer inte du känna någonting heller. Om inte karaktärerna i boken är riktiga människor för mig så kommer de aldrig bli det för någon annan. Det kan givetvis gå åt helvete ändå, du kanske lyfter boken och tänker ”nä, det här köper jag inte”. Den risken får man ta. Men om inte jag KÄNNER alltihop från början, om inte jag lever med den här historien och de här människorna tills jag bryter ihop, då har jag inte ens en chans. Jag försöker skriva varje bok så att jag, när jag får de första riktigt dåliga recensionerna, ändå ska känna: ”Okej. Men vet du vad? Jag gav den här historien allt jag hade. Jag gjorde mitt absolut bästa. Jag plöjde ner mig själv och brände ut mig själv för det här. Om du inte gillar det så var det i alla fall inte för att jag inte ansträngde mig.” Det är ju allt man kan ge sig själv, oavsett vad man sysslar med.
.

3. Du beskriver Björnstad och folket som bor där på ett väldigt varmt och trovärdigt sätt. Folket är robust och rejält, de kan stå ut med ett hårt klimat och de kan hantera ett gevär utan problem, men de vill inte sticka ut genom att prata för diskussionens skull och de vill inte sticka ut som förmer än någon annan. Hur tror du att rädslan för att hamna utanför gruppen uppfattas av människor på en mindre ort i förhållande till människor i en storstad? Hade boken kunnat utspela sig i en större stad och ändå varit lika trovärdig?

Ja, jag tror det. För det första tror jag att människor alltid skapar väldigt små samhällen inuti stora städer: Det här är vår lilla gata, vår lilla arbetsplats, vårt lilla kompisgäng, vårt lilla föräldramöte på vår lilla skola, och här finns det en massa oskrivna regler för att få passa in och bli accepterad. För det andra så tror jag att de allra flesta av oss tyvärr alltid är rädda för att gunga båten vi sitter i. Man vill inte vara obekväm. Jag intervjuade ganska många människor inom olika idrotter när jag jobbade med ”Björnstad”, spelare och ledare och domare och föräldrar. Och en återkommande grej som jag blev förvånad över var hur många som jättegärna delade med sig av skrämmande historier om maktmissbruk, systematisk mobbning, våld och sexuellt våld men som i nästa andetag sa: ”Men jag vill inte vara med i tacklistan. Du får inte berätta för någon i klubben att jag sagt det här”. Det är en väldigt skev lojalitet som uppstår där, och en rätt läskig tystnadskultur. Man tänker förmodligen dels att man vill skydda sig själv, men förmodligen också att man vill skydda sin klubb. Jag har skrämmande mycket av de där instinkterna i mig själv. Jag intervjuade ju även människor som hjälpte mig med de absolut svåraste delarna av historien, de som blivit utsatta för fruktansvärda oförlåtliga brott i den här typen av miljö och i den här typen av kultur. Och det fick mig att skämmas outhärdligt mycket, eftersom det blev så klart för mig hur mycket skuld jag själv har burit i olika typer av framgångshetsande miljöer där jag stått och dragit idiotiska skämt och accepterat andra som dragit ännu värre skämt. Och…jo…min erfarenhet av allt det där är nog att den här sortens slutna värld där vi förlåter vinnare för att de ska fortsätta ge oss framgång kan uppstå var som helst. Jag tror att den här kulturen där allting mäts i framgång, oavsett om det är inom idrotten eller affärsvärlden eller i ett kompisgäng i skolan eller vad det nu är, nästan alltid leder till ett förakt för svaghet och en aggressivitet mot allt som är annorlunda. Sexismen och homofobin följer väldigt lätt i spåren av det.
.
4. Grupptillhörigheten är ju väldigt central i din bok, den får betydelse på många olika sätt. Vissa, både barn och vuxna, sviker för att tillhöra gruppen. Andra begår allvarliga övergrepp, stärkta av grupptillhörigheten, övergrepp som de antagligen inte hade begått på egen hand, men som nu också omgivningen väljer att blunda för. Men det finns också de som har civilkurage, som vågar utmana gruppen för det de anser är rätt. Hur funderade du kring en sådan karaktär i boken, som vågade ställa sig utanför gruppen?

Jag försökte berätta något om vad som faktiskt krävs för att våga ställa sig upp och säga emot, när man vet att det kommer innebära att man får väldigt många av sina bästa vänner emot sig. Men framför allt försökte jag skriva det med öppna ögon inför vilket pris man faktiskt betalar. Det är ju inte så att civilkurage kommer gratis, det gör det aldrig, den som ställer sig upp får ta ofattbart mycket skit, det är så oändligt mycket lättare att sitta still och hålla käft. Det är därför det kallas ”kurage”.
.

5. Det som drabbar en av personerna i boken visar hur liten betydelse en vanlig tonåring kan ha när det ställs på sin spets, i förhållande till dels en omtyckt, idoliserad och central person för stadens stolthet och symbol, hockeyklubben, dels för stadens ekonomi och framtid. Brottet i sig är fruktansvärt, att offret efteråt dessutom möts av ett sådant massivt hat, det är nästan mer än man klarar av. Trots att jag självklart insåg att det enda rätta var att göra en polisanmälan, vacklade jag bitvis och hoppades att det skulle finnas något annat sätt att lösa det på, ett sätt som inte skulle göra brottsoffret ännu mer skada. Hur funderade du kring hur familjen som drabbats skulle agera? Hämtade du inspiration någonstans ifrån, till exempel från verkliga fall?

Jag pratade med många smarta människor, det är ju det man gör när man inte vet vad fasen man håller på med. Och några av de här personerna hade gått igenom saker som man aldrig hämtar sig ifrån. Det sparkade luften ur mig. Det är sin sak att läsa om något, en helt annan att se någon i ögonen. Jag fick skämmas mycket, konfrontera mig själv en hel del, för många av historierna handlar ju om att det man utsätts för är lika fruktansvärt som att sedan inte bli trodd. Att alla försökte sopa det under mattan. Och jag är ju en del av det, både de gånger jag själv suttit i omklädningsrum utan att säga ifrån och de gånger då jag köpt kepsar och tröjor och matchbiljetter för att heja på ett lag som inte heller säger ifrån. Det finns en stor kollektiv skuld när man är en del av en kultur som alltid har som instinkt att hålla tyst om stor ondska för att skydda sina gemensamma intressen, jag har själv varit en del av många sådana kulturer, jag är det fortfarande. Nu senast förra säsongen när mitt favoritlag i amerikansk fotboll, Dallas Cowboys, värvade en spelare som tidigare dömts för vapenbrott och misshandel av sin flickvän. Det sabbade min kärlek till det laget en hel del, även om spelaren nu inte längre är kvar. Samtidigt var jag tvungen att konfrontera mig själv med frågan: ”Vill jag inte egentligen innerst inne bara kunna ignorera allt han gör utanför planen, och inbilla mig att sporten är ett helt separat universum där jag får älska honom ändå, bara beundra honom helt okritiskt som idrottsman?”. Och svaret är ju att jo, det vill jag, innerst inne. Det hade varit enklare. Och det är vidrigt. Det är en instinkt jag hela tiden måste kämpa emot, för jag är besatt av idrott, den är min verklighetsflykt, jag älskar den så mycket. Så jag måste hela tiden se mig själv i spegeln och diskutera de här gränserna. Och…ja…jag tappade bort mig nu. Ska vi gå tillbaka till din FRÅGA kanske? Okej…då…ja…jag funderade på och diskuterade de här frågorna extremt mycket med väldigt många personer. Och jag hoppas väl att just det faktum att jag ägnade mig åt självrannsakan medan jag skrev det här gör att allt inte blir svart och vitt. Att man kan förstå motiven även när man föraktar reaktionen hos personerna i historien. Jag hoppas att man ser att onda handlingar inte alltid begås av onda människor, och det är ju det som gör det så jävla svårt: Att vi inte alltid känner igen onda människor på långt håll. Att ibland pratar de och skrattar och ser ut som du och jag. Och ibland är det du och jag som är de onda.
.

6. Genom olika personer i boken lyfter du fram skilda sätt att se på det som hänt. Till exempel frågan om det som händer är enbart den enskilde personens ansvar, eller vilket ansvar hockeyklubben har för den anda den fostrar sina spelare i. I ditt researcharbete har du umgåtts en del med hockeyspelare, ledare, domare och föräldrar till hockeyspelande ungdomar. Har du fått några reaktioner från dem på hur de ser på saken?

Gud ja. Jag hade aldrig kunnat skriva det här utan alla historier jag fick berättat för mig och alla tankar och analyser som människor delade med sig av. Och det finns givetvis extrema skillnader i hur man resonerar där: En del tycker att idrott bara ska vara idrott, helt separerat från resten av samhället. En del tycker att man bara ”letar problem” om man vill prata om det dåliga istället för allt det bra. Men ganska många är extremt nyanserade, de ser både det ljusa och det mörka, och de öppnar hela tiden upp för diskussion på alla nivåer. Och det är ju enda vägen framåt. Och…det här är nog en rätt viktig poäng: Givetvis har en del människor längs vägen fått höra att jag går runt och ställer frågor och blivit förbannade på mig och tyckt att jag ska hålla käft och skriva om andra saker. De människorna har nästan uteslutande varit män. De har förstås aldrig gått över gränsen, jag har kunnat ha sansade diskussioner med dem, de har aldrig hotat mig eller blivit aggressiva. Men jag har tänkt många gånger: ”Hade de reagerat annorlunda om jag var kvinna?” Och svaret på det är nog ja. Jag tror att jag hade blivit hotad med både våld och sexuellt våld om jag hade varit kvinna och skrivit en bok om tystnadskulturen inom idrotten. Och då blev jag ju tvungen att fråga mig själv: ”Hade jag vågat skriva det här om jag hade varit kvinna?”. Och svaret på det är nej. Det var en jävla jobbig sak att erkänna för mig själv. Större än så är jag inte. Och det är kanske egentligen den viktigaste poängen med allt arbete jag la ner på det här. Jag hoppas att jag lärde mig mycket av det, att jag fortsätter lära mig, och att det på sikt gör mig till en lite mindre självupptagen privilegierad skitstövel.
.

7. Till sist vill jag tacka för en fantastisk läsupplevelse, och självklart undrar jag när vi kan se fram mot andra säsongen av Björnstad?

Nästa år, men jag vet inte exakt när. Jag jobbar med den just nu. Förmodligen är den färdig att ges ut i slutet av sommaren/början av hösten.

 

 

 

 

Recension: Björnstad, av Fredrik Backman

Recensionsexemplar från Piratförlaget - stort tack!
Recensionsexemplar från Piratförlaget – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 470
Serie: Björnstad (del 1)
Utgivningsdatum: 2016-09-16
Förlag: Piratförlaget
Omslagsformgivning:
ISBN: 9789164204967
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad? Bara allt. Den betyder bara allt. Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång. Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.


Så tyckte jag om boken

”Sent en kväll i slutet av mars tog en tonåring ett dubbelpipigt hagelgevär i handen, gick rakt ut i skogen, satte vapnet mot en människans panna och tryckte av. Det här är historierna om hur vi hamnade där.”

Så börjar Björnstad, och det sätter nivån för hela boken. Ja, hjälp, vilken fantastisk bok. Kanske årets bästa. Nästan 500 sidor om ett samhälle där ishockey dominerar livet för alla som bor där, vare sig de vill eller inte. Om hur ett gäng sjuttonåriga hockeyspelande killar drillats i att de är vinnare, odödliga. Att de är stadens stolthet. Hockeyklubben är det gemensamma navet i bygden, det som står för lojalitet och gemenskap. När sjuttonåringarna går vidare till semifinal i juniorlandslagsserien, skapar de förhoppningar om att politikerna i regionen skall investera i ett hockeygymnasium på orten, locka de stora talangerna och därmed också de stora sponsorerna till sig. Kanske få kommunen att bygga en ny ishall, och ett köpcentrum som skulle ge fler arbetstillfällen och stoppa utflyttningen från orten.

Det här är också en bok om småstadsmentalitet, där tystnad och skam går sida vid sida. Där folk är fåordiga och där rädslan för vad andra skall tycka alltid är närvarande. Där man säger sig hålla ihop av lojalitet till klubben, och hur en sådan lojalitet även kan ta sig fruktansvärda uttryck. Det är också en bok om svek och om utanförskap, men även om civilkurage och om hur långt föräldrar kan vara beredda att gå för att skydda sina barn.

Boken knockade mig totalt. Halvvägs in i boken läser jag med tårar i ögonen mest hela tiden fram till sista sidan. Jag skrattar högt, blir rörd och berörd, frustrerad och förbannad om vartannat. Det är så trovärdigt berättat. Det här skulle kunna hända, och det händer. Författaren vrider och vänder på perspektiven och jag får ibland svårt att hålla fast vid min ståndpunkt, den jag vet är den enda rätta. Jag vacklar och undrar om det inte hade funnits något annat sätt, något som hade gjort mindre skada för dem som redan drabbats så hårt, och jag skäms över hur jag tänker. Men det är också en av bokens stora förtjänster, de starka personbeskrivningarna. De är så insiktsfullt och lyhört skildrade. Som läsare förstår man de olika personerna, deras handlingar och värderingar, ur just deras synvinkel. Författaren lyckas förmedla precis rätt tonläge, så att jag också känner det de olika karaktärerna känner.

Det här är första delen i en serie, där nästa del är planerad till år 2017. Jag saknar redan alla karaktärerna från Björnstad och längtar efter att läsa fortsättningen.

 

Böcker att läsa och recensera i september

september

Det är en fantastisk bokhöst med så många spännande böcker som jag får möjlighet att läsa! Det här är några av dem som hittills skickats från förlagen och som jag skall recensera den här månaden. Fler är på väg, bland annat två deckare och en ungdomsbok. I dag fick jag dessutom en bok i digital version – Jan Guillous nya bok Äkta amerikanska jeans. Det blir första gången jag läser en digital bok, vi får se hur jag gillar det.

Om ni undrar varför jag inte hör av mig och inte svarar i telefonen under september, så förstår ni varför… 😉