Emma Hamberg – Just nu

Mitt foto som bakgrund, från en resa i Frankrike. Fler foton från våra resor i Frankrike finns i min reseblogg: https://hellofromabroad.com/

Man får liksom inte nog av Emma Hambergs livsglädje, man vill bara ha mer. Så, efter att ha läst hennes senaste roman, Je m’appelle Agneta, om en snart femtioårig kvinna som ledsnar på att vara bakgrundsfigur till man, barn och kollegor, och gör något helt oväntat, åtminstone för omgivningen, och reser till Provence för att bli au pair, men hamnar i ett kloster med en färgstark gammal man, var jag väldigt nyfiken på hennes kokbok som kom ut under våren.

På väg till ett boksamtal om fransk litteratur, satt hon ju där och signerade sina böcker! Och här signerar hon den jag köpte :)

Och visst är boken ett lyckopiller! Ett lyckopiller i blått, vitt och rött, som Frankrikes färger. För Emma har, precis som jag, totalt anammat den franska inställningen till livet; Joie de vivre; att bejaka det allra bästa i livet och njuta av allt, så mycket man kan!

Boken innehåller ungefär hundra recept, och utöver det små berättelser ur livet, bland annat hur Emma fick idén om Agneta som hamnar i ett gammalt kloster i Provence och återfinner livsglädjen, men också otroligt vackra illustrationer och fotografier. Hon berättar hur viktigt det är för fransmän att alltid, alltid hälsa! Som lantis hälsar jag alltid, jag känner ju ofta igen dem jag möter och det skulle kännas arrogant att inte hälsa, även om jag inte känner dem så väl att jag ens vet vad de heter. Jag hälsar på personalen i kassan, på människor jag möter på vägen, och på personal i klädbutiker. När jag sedan kommer till större städer och även utomlands fortsätter jag att hälsa, och jag har alltid sagt till våra tjejer sedan de var små att alltid säga hej och visa respekt för exempelvis butikspersonal. Nu förstår jag att det varit en dörröppnare för oss, och att det nog är därför vi alltid blivit så väl bemötta i Frankrike. Folk kommer fram och vill bära tunga väskor, frågar om vi behöver hjälp att hitta vägen och är genomtrevliga.

Bokens titel, Au pif, betyder att ta vad man har hemma och laga till något av det, litet på en höft. Jag har valt ut flera rätter som jag skall testa, bland annat skall jag prova att laga rårakor på franskt vis, utan fläsk och lingonsylt, men med persilja och vitlök. Och jag måste testa pilgrimsmusslor med rabarber, det har jag ju precis fryst in, med lök och selleri. Visst låter det gott! Och plötsligt blev jag sugen på inlagda päron med grädde och hasselnötter. Och karamelliserad pärontarte, ur boken om Agneta. Jag brukar säga till våra vänner och bekanta att jag borde hissa upp en rödvitrutig duk i flaggstången när jag bakat eller lagat mat, så att alla som passerar oss vet att de är välkomna in på mat och fika. Jag återkommer om hur det går!

Efter att ha läst Au Pif! tror jag att jag har upplevt vad det innebär att skrocka, för det har jag gjort mest hela tiden! Djupt nedifrån bröstet kommer skrattet, sannolikt från hjärtat.