True Wonder

I går kväll bestämde jag mig för att scraplifta Morfen, som jag tycker har en så härligt lekfull och färgglad stil. Det hon scrappar känns spontant och rakt på. Ofta använder hon många foton, och det är något som imponerar på mig. Det är svårt att få till det med många foton utan att sidan blir rörig.

.

Så här blev min layout. Jag har liftat morfens remsor med de ritade linjerna, det stora fotot med de små runt och kombinerat färgfoton med foton i sepiaton (morfen valde dock svartvitt). Jag har rivit i papperet på ungefär samma ställen och jag har placerat rubriken som hon.

.

Jag tyckte själv att det passade så bra med chipboardtexten ”Wonder”, eftersom Ida har liknande typsnitt på sin tröja, och orden dessutom bildar ”True Wonder” tillsammans!

.

 

Och så här ser morfens layout ut, den jag scrapliftade.

Nå, vad tycker ni, har jag skött mig som morfens lärjunge? Kan man se att jag liftat henne?

 

Mindmapping

Jag hoppade på dagens skiss i SWE-bloggen och tänkte att jag skulle scrappa ganska clean & simple. Jag hade väldigt mycket arbete i huvudet, uppenbarligen…

Som bas en vit cardstock, en mask i form av ådringarna på ett träd, blå och brun mist. Sedan började jag fundera, och skriva. När texten var klar placerade jag ut några få dekorationer för att knyta ihop texterna. Och är det mindmapping så är det, alltså rev jag ut en anteckning jag rafsat ned på ett kuvert när idén plötsligt dök upp, och placerade på LOn..!

En rörig layout, men den visar ändå rätt så bra hur tankarna fladdrar omkring när man är inne i en tankeprocess.

 

Därför redigerar jag nästan aldrig mina bilder

Det här fotot på Isabella, när hon snart skulle fylla ett år, är inget mästerverk precis.  Det rosa och röda mot det gröna… iihh… Men skulle jag scrappa det skulle det få vara precis så här. Färgerna på kläderna påminner mig om hur vi de första åren köpte i princip alla barnkläderna på blocket. ”Klädpaket stl 74/80” med allt man kunde tänkas behöva för 3-400 kronor. Perfekt på alla sätt och vis.

Och jag skulle inte beskära fotot heller. Hästtransporten till vänster på fotot ger mig massor med positiva associationer. Tiden räckte verkligen till allting! Isabella och jag hade all tid i världen tillsammans varje dag. Inte den minsta stress. Och ändå hade jag hästar och kunde fortsätta att träna mitt arabsto, och till och med tävla några femmilsritter.

Tur man har alla foton som påminner om hur det var. Det här fotot är taget för sex år sedan, men det känns som ett annat liv.