Barnen brukar alltid vilja äta sin frukost vid TVn. Men i morse plockade jag fram några ljus och en skifferplatta, och så den fina stenen som jag fått av Karin
Så mysigt med det fladdrande ljuset och doften av stearin… Barnen valde enkelt frukost till skenet av levande ljus istället för vid TVn..!
Jag blev riktigt sugen på att höstfixa hemma. Styla ljusbrickan litet med band och kvistar, och kanske redan nu vinterdekorera krukorna vid entrén.
Tack snälla ni som peppat här, på facebook och irl när humöret sjönk och tvivlet steg. Jag värdesätter det väldigt mycket ♥
Att bo på landet är ingen enkel sak. Inte för mig i alla fall. Det krävs en hel del kämparanda. Det är inte bara älgar, vildsvin, grävlingar, möss, ormar (minns ni ormen som tog sig in i huset förra sommaren…) och olika kryp man måste hantera.
Sedan vi flyttade hit har ett vattenlås frusit sönder och skapat läckage, elcentralen till vattenpumpen brann sönder mitt i vintern och samtidigt frös vattnet. Vi har haft stopp i avloppet med översvämning i hela hallen. Jag har mötts av en drunknad mus i toaletten. I stallet bär jag ofta ut en envis padda som bestämt sig för att bo i torven i hästarnas box. När jag hade hästar tidigare, och ingen stallkatt, sprang ett tiotal möss kors och tvärs på väggarna i foderrummet i stallet. Jag har burit ut en gigantisk råtta som inte ens fick plats på en spade. Katterna hade lyckats bita den i nacken, men sedan lämnat den i höet. Och så alla dessa sniglar. Är man mörkrädd skall man inte heller bo på landet, för här är det verkligen kolsvart ute på kvällarna och nätterna.
Men man blir härdad och tuffare med tiden, så är det faktiskt. Och titta bara på solnedgången jag fotade i kväll från vår balkong, ut över magasinet och ängarna. Det är ju magiskt… Plötsligt är allt glömt och förlåtet. Tills nästa råtta dyker upp…
Ibland undrar jag varför jag bor på landet… I dag är en sådan dag.
Jag såg tecknen men brydde mig inte om dem. Pellets på utsidan av påsen… Ni förstår ju direkt vad det var frågan om, men jag böjde mig över påsen och öppnade den utan vidare. Ur påsen flög det en brun luddig kropp över en meter upp i luften mot mig..! Mitt skrik måste ha hörts över hela bygden. Jag är glad att den inte hamnade på mig! Jag har sett möss springa på väggarna i stallet, men att de hade sådan kraft och spänst att kunna hoppa så där, det visste jag inte. I dag måste jag köpa fodertunnor, och så måste jag verkligen skaffa mig en stallkatt som håller mössen borta. Den andra foderpåsen var halvöppen, och så lämnar jag dem aldrig. Då insåg jag i alla fall innan jag öppnade den vad det var frågan om och öppnade påsen med en spade. Även där minst en mus eller råtta, jag stannade inte för att titta efter men hörde prasslet när den hoppade ur påsen. In på vinden kommer de också. Jag har blivit van att höra dem springa ovanför huvudet när jag sitter och arbetar.
Förutom möss och råttor finns ju älgarna. Jag har blivit attackerad av en ilsken älgko och efter det är jag rädd för dem. De verkar inte vara rädda för mig däremot, för jag möter dem hela tiden. Jag är rädd för vildsvinen som det vimlar av i skogen numera. I huset trivs husspindlarna, ni vet de där stora med kraftiga ben. Och i år har dessutom mördarsniglarna hittat till oss. En kväll när jag halvt i mörkret skulle fylla på B-vitamin i hästarnas foder, satt det en mördarsnigel på flaskan. Jag är glad att jag hann se den i tid… Mördarsniglar är riktigt äckliga i sig själva, men det värsta är att man måste göra sig av med dem på något sätt, och alla alternativa tillvägagångssätt är motbjudande.
Det låter kanske som bagateller, men för mig är det inte det. Jag kanske inte är av den rätta sorten för att klara att bo på landet..?
