Så in i norden lycklig!

Så märklig, men helt oslagbart fantastisk känsla att vara tillbaka i den här miljön. Det känns som det var en livstid sedan jag stängde dörren hit när jag ville fokusera på att vara mamma till Jackie och Bella. Fjorton år senare är jag välkommen tillbaka, jag tror knappt det är sant…

Jag får möjlighet att skriva klart och disputera på min avhandling på Uppsala universitet, sannolikt först nästa vår eftersom det är en lång process, men allt ordnar sig så bra. Långt bättre än jag vågat hoppas på.

Åren med barnen har utan minsta tvekan varit de allra bästa i mitt liv. Jag har inte saknat universitetet en sekund. Det trodde jag inte att jag gjorde nu heller, men när barnen faktiskt inte är barn längre utan ganska självständiga ungdomar, och jag kom tillbaka som den jag var en gång i tiden, som bara jag, med möjlighet att fokusera helhjärtat på mitt arbete igen, då kändes det helt rätt.

Jag hade Hogwarts mitt framför ögonen, men såg det inte. Nu gör jag det och kan uppskatta de här fina, gamla byggnaderna mer än jag gjorde då. I sal X under klockan har jag suttit på många föreläsningar på juristlinjen, och sedan höll jag själv i seminarier här i universitetshuset.

När Bella kom avslutade jag alla seminarier jag höll i och lade avhandlingen på hyllan för att helhjärtat kunna vara den mamma jag ville vara till dem. Det var ett helt nytt liv, och jag har älskat varenda sekund. Att vara mamma passar mig bättre än något annat. Men Bella och Jackie växer upp. Den här veckan arbetar Bella på ett hotell i Uppsala som praoelev. Kan det bli mer tydligt att de inte behöver mig lika mycket längre. Jag behöver en ny utmaning för att trivas.

Här satt jag i går och fick ett samtal som jag tror kommer att förändra mitt liv ganska mycket framöver. Nu tänker jag vara hundra procent lycklig över hur allt utvecklat sig och inte oroa mig för allt som jag skulle kunna oroa mig för. Jag skall göra mitt allra bästa för att skriva en så bra avhandling att jag lever upp till förväntningarna på mig och förhoppningsvis kan ge litet tillbaka till dem som inte gav upp om mig, utan välkomnade mig tillbaka efter fjorton år. Överraskad, oändligt tacksam, litet stolt och så in i norden lycklig!