Slutet, av Mats Strandberg

Jag har just läst ut årets kanske starkaste roman. Den har påverkat mig på så många olika sätt, fått mig att fundera och framför allt att känna så otroligt mycket. Många gånger har ångesten nästan krampat i bröstet, men lika ofta har jag helt oväntat känt mig så befriande lycklig när jag har läst om den här allra sista sommaren som skildras i romanen.

Katastroffilmer som skildrar jordens undergång, eller i alla fall nära nog undergång, har alltid fängslat mig. Samma sak gäller olika religioners syn på apokalypsen. Temat både fascinerar och skrämmer. När jag läste om Mats Strandbergs senaste roman var jag ändå litet tveksam till om den skulle passa mig. Jag tycker inte om olyckliga slut, och redan titeln på boken avslöjar att det inte kommer någon ny Bruce Willis som kan rädda jorden i sista sekunden. Allt kommer verkligen att ta slut.

Sjuttonåriga Simon, Lucinda och deras familjer och vänner kommer inte att få uppleva någon mer sommar. Simons gudbarn kommer inte hinna födas och Simon och hans vänner kommer inte gå ut gymnasiet. Lucinda kommer inte att dö en långdragen och plågsam död på grund av sin cancersjukdom, eftersom den enorma kometen kommer att träffa jorden och utplåna allt liv innan dess. Plötsligt är alla dödsdömda.

Den här berättelsen handlar om de sista veckorna innan jorden går under. Det är högsommar i en ganska vanlig medelstor stad, med ganska vanliga människor som lever vanliga liv. I centrum för berättelsen står Simon och Lucinda som, precis som alla andra människor på jorden, tvingas hantera ångesten över att allt snart kommer att vara slut och bestämma sig för hur de vill leva sin sista tid på jorden. Kapitlen räknar ned tiden mot undergången, från det att det är fyra veckor och fem dagar kvar. Obehaget kryper under huden och blir större och större ju närmare slutet kommer.

Vi lever alla med vetskapen att vi någon gång kommer att dö. Men i boken ställs allt på sin spets när alla får veta exakt vilken dag och vilket klockslag som himlen kommer att bli alldeles vit, haven förångas och allt liv utplånas i en enorm hetta när kometen Foxworth kolliderar med jorden. Många ställer sig frågor om vad som egentligen är viktigt och med vem man vill vara den sista tiden på jorden, vilket får konsekvenser på olika sätt för personerna i berättelsen. Många ungdomar i boken väljer att döva sig med fester, alkohol och droger och ett utsvävande sexliv. Andra förnekar katastrofen och lever som vanligt, som om allt är en konspiration och det i själva verket finns en morgondag.

Under den här omvälvande tiden blir en älskad person mördad och Simon pekas ut som den skyldige. Rättsväsendet fungerar inte som förut när alla vet att det inte finns tid för någon brottsutredning, någon dom eller något straff. Men för Simon och Lucinda är det viktigt att få veta vem som gjorde det, och eftersökningarna av den skyldige blir ett sätt att hålla sig fast i något konkret i väntan på slutet.

Det blir extra starkt att läsa om hur ungdomar som knappt hunnit påbörja sina liv, nu tvingas inse att de aldrig kommer att få uppleva någon framtid. Drömmar kommer inte hinna förverkligas. Boken har fått mig att vrida och vända på både smått och stort, inte minst vad gäller klimatfrågan som är ett verkligt hot mot vår planet, vår överlevnad och vår framtid.  Det är smärtsam läsning, men samtidigt så fantastiskt finstämt. Trots att mänskligheten är helt utan hopp, är kärleken och omtanken mellan människorna när det verkligen gäller, det som framförallt genomsyrar berättelsen. Och det utan att det blir det allra minsta sentimentalt. Det här kan mycket väl vara årets starkaste roman.

Mats Strandberg har tidigare skrivit Engelsforstrilogin (Cirkeln, Eld, Nyckeln) för ungdomar tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Han har även skrivit för barn (Monstret i natten, Monstret på cirkusen och Monstret och människorna) och för vuxna (Färjan och Hemmet).

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 512
Utgivningsdatum: 2018-10-05
Läsålder: Unga vuxna/crossover
Förlag: Rabén & Sjögren
Formgivning: Anders Timrén
ISBN: 9789129703498
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Tio över ett, av Ann-Helén Laestadius

När jag först hörde talas om att Kiruna skulle flyttas hade jag svårt att ta till mig det. Självklart måste LKAB istället upphöra med att bryta järnmalmen i gruvan under Kiruna, så att det inte skapas fler sprickor och slukhål i marken och så att människorna kan leva vidare i sin stad. Men så enkelt är det förstås inte. LKAB sysselsätter enormt många i både staden och utanför, och skapar stora vinster. Men ändå, att riva allt i en hel stad, utom vissa utvalda kulturbyggnader, och bygga upp en ny stad tre kilometer österut, den tanken är svår att förstå vidden av.

Maja, som är huvudperson i den här boken, har också svårt att förstå och att acceptera det som sker med hennes stad, med hennes liv. Den påtvingade förändringen då familjens hus skall rivas och de skall flytta till en nybyggd lägenhet skrämmer och oroar.

Sprängningarna som sker varje natt ger henne panikångest. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att staden inte kan rasa. Hon känner ju hur det mullrar och skakar när de spränger, tänk om den ändå rasar? Under sin säng har Maja i hemlighet ställt en väska packad med kläder till sig och till sina föräldrar och sin lillasyster, om det värsta skulle inträffa och de måste fly från sitt hus. Varje natt har hon larmet ställt på tio över ett, för att vara vaken och redo att varna familjen om det blir nödvändigt efter nattens sprängning.

Jag ville läsa Tio över ett för att få ett inifrånperspektiv på flytten av Kiruna. Jag ville veta hur den som bor i staden upplever det som sker. Och det fick jag. Majas rädsla över de förändringar som sker är enormt trovärdigt skildrade. Flytten av staden, pappans arbete mer än en kilometer ned under jorden, sprängningarna och så bästa vännen som måste flytta med sin mamma till en annan stad och inte kommer att gå i samma skola som Maja.

Berättelsen rymmer teman som är ganska vanliga i böcker för tonåringar och unga vuxna. Vänskap och konkurrens, kärlek och avundsjuka, föräldrar som inte förstår hur dåligt Maja faktiskt mår och som står hjälplösa när hon faller samman. Men i berättelsen väver författaren också skickligt in olika aspekter av flytten av Kiruna. Som en motpol till Maja står till exempel Majas mormor, som är kommunfullmäktiges ordförande och därmed för beslutet om att flytta Kiruna. Många föräldrar till Majas klasskompisar arbetar i gruvan och är också för flytten, eftersom LKAB är deras arbetsgivare.

Det här är en välskriven berättelse som trots ett tungt ämne ändå har en hoppfull grundton. Jag tycker väldigt mycket om hur trovärdigt och inkännande författaren skildrar Majas utveckling mot att fullkomligt falla samman av ångesten som tyngt henne så länge, och vidare mot läkning och att om inte gilla så i alla fall kunna acceptera gruvan.

Boken Tio över ett tilldelades Augustpriset för Årets bästa barn- och ungdomsbok för två år sedan. Ann-Helén Laestadius är en av de författare som kommer till Sigtuna litteraturfestival den 5 maj 2018, missa inte det!


Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 261
Utgivningsdatum: 2016-05-30
Läsålder: 12-15 år
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129698985
Finns att beställa hos bland andra CDON, Bokus och Adlibris