Veckans bästa 11 – 17 maj

I en tid då precis allt präglas och påverkas av coronaviruset, har jag bestämt mig för att varje söndagskväll skriva ett inlägg med det jag upplevt som veckans bästa. Det kan vara små eller stora saker. Det blir ett sätt att under veckan lägga märke till allt som faktiskt är positivt också. Vad sägs om det?

Här är veckans sammanfattning av det bästa som hänt!

Den här veckan har det varit svårare att fokusera på det som är positivt. Men det är ju under sådana perioder som man måste försöka göra det, för att orka hålla ut och kämpa vidare.

Det här besöket började i alla fall positivt. Jag tycker om Uppsala, det är mysigt med många vackra byggnader och parker. Det här är juridiska biblioteket.

På väg förbi slottet och vidare till Carolina Rediviva fick jag ett telefonsamtal som gjorde mig både arg och besviken. Det handlade om några i min närhet som stått och pratat helt öppet framför mig om den hund som bet Shelly förra veckan. De tyckte att den hunden var så snäll och väluppfostrad och en av dem ville ha en sådan hund. Jag trodde knappt det var sant, att de pratade så inför mig efter att Shelly blivit biten. Nu hårdrar jag det, men det är ju liknande beteende som att inför ett våldtäktsoffer stå och prata gott om våldtäktsmannen. Vem gör något sådant?

Och vad var positivt med att de förringade att Shelly blivit biten, och dessutom lyfte fram hunden som bet henne som en både snäll och väluppfostrad hund? Ja, kanske att jag nu vet hur de här personerna fungerar under sin fasad. Men som jag sade, det blir svårare den här veckan att hitta ljusglimtarna.

Här är en bild på Uppsala domkyrka som renoveras. BP brukar gilla bilder med byggkranar, så den här tog jag för hennes skull. Ganska häftigt med byggkranen vid tornet, man får en känsla för hur högt det är.

Arbetsplatsen igen. Den återkommer ju varje vecka om allt fungerar som det skall. Det är så här det ser ut där jag sitter och läser och antecknar. Snart dags att flytta in till det som egentligen är mitt arbetsrum, där jag har min dator.

Längst bort vid fönstret brukar jag sitta. I framkant ligger böcker jag skall sortera in i bokhyllorna. Men jag har en ny idé om hur det skall gå till, och än så länge har jag inte hunnit med det. Tills dess får de ligga här i sina travar. Nu i coronatider använder vi ändå inte det stora bordet i vardagsrummet.

Plantorna är chili, tomat och paprika. Jag vågar inte plantera ut dem än, det är så kallt på nätterna fortfarande. Men spännande sedan, att se dem växa. Förhoppningsvis. Jag har som sagt inga gröna fingrar. Jag glömmer bort att vattna.

Boktravarna på skänken och den närmast min plats innehåller arbetsrelaterade böcker. De övriga är böcker för nöjesläsning.

Och här är den främsta anledningen till att veckan har varit extra jobbig. Som ni vet har Leiftra varit halt till och från under en lång tid. Veterinärerna har inte hittat felet. I torsdags kom en ambulerande veterinär och gjorde den proffsigaste hältutredning jag varit med om. Hon arbetade som både veterinärer och läkare borde arbeta, det vill säga genom att analysera historiken och jämföra med hur det ser ut och fungerar i dag.

Veterinären tittade på hur Leiftra rörde sig på rakt spår och på böjt spår. Och så gjorde hon ett test, där hon placerade Leiftras hovar på tån, som på bilden. Hästar som fungerar som de skall, flyttar själv hoven så att de står på sulan. Det gjorde inte Leiftra. Hon stod kvar så här.

Veterinären och assistenten (som för övrigt såg ut som en kopia av skådespelerskan Julia Ragnarsson, som spelar Olivia Rönning i Springfloden) undersökte Leiftras bäcken och hennes senor på bakbenen med ultraljud.

Leiftra har en degenererad disk och dessutom en nervskada som gör att hon inte har kontroll på sina bakben. Hjärnans signaler till bakdelen fungerar inte som de skall. Det låter otroligt märkligt, men det är för mycket som ger stöd för det, så jag måste väl acceptera faktum.

Så mycket för symbolik, alltså. Leiftra som föddes med en stjärna som faktiskt ser ut som en stjärna. Titta själva på bilden här ovanför. Jämför sedan med hur stjärnor brukar se ut på hästar. Inte i närheten av Leiftras tydliga stjärnform. Men hennes stjärna ser faktiskt också ut som en meteorit i fritt fall.

Leiftra föddes hos mig för sju år sedan. Vi har upplevt så mycket tillsammans.

Veterinären gav mig två alternativ. Antingen låta avliva henne direkt, eller träna henne från marken och hoppas att hon blir bättre. Oddsen var inte goda för att hon skall bli bättre. Just nu känns det som om valet står mellan att rycka av plåstret långsamt eller snabbt. Det här är nog det värsta beslut jag tvingats fatta… Leiftra är ju inte synbart sjuk, hon är bara inte ridbar.

Jag har läst allt jag kunnat hitta på nätet och orsaken skulle kunna vara att hon fick stor blodmask förra året. Den kan skada nervsystemet. Det kan också bero på höet hon äter, att hennes kropp reagerat mot det och skapat en infektion. Eller också kan det vara genetiskt. Man vet helt enkelt inte vad en sådan här skada beror på.

Jag har väldigt mycket hö hemma. Och jag tänker inte försöka leta efter en ny häst just nu, det orkar jag bara inte. Jag tror inte att jag skulle kunna acceptera någon efter Leiftra. Jag funderar just nu på om jag skall försöka litet till. Hon har inte ont, så jag kan ta promenader med henne och träna från marken för att bygga upp hennes muskler. Å andra sidan tål hon inte gräs heller, och en häst med motsvarigheten till diabetes tappar lätt muskelmassa. Så frågan är om det verkligen finns en chans för henne. Så otroligt jobbigt och svårt beslut att fatta. Men positivt är att Leiftra inte lider av det, och att hon verkar pigg och framåt. Ni ser ju bilderna, en riktig piggelin.

Helgfrukost och läsning i Camilla Läckbergs nya roman, andra delen om Faye. Det är som att kastas tillbaka till 80-talet när jag var tonåring och fick min första Jackie Collinsbok om Lucky Santangelo. All frustration man kan känna över maktfullkomliga, självgoda och oempatiska män skildras så bra i den här boken, och i romanform får kvinnorna upprättelse. Det är uppiggande.

Jag läste också ut Där kräftorna sjunger. Jag ligger efter med recensioner av böcker jag läst, men de kommer så snart jag hinner. Ibland tänker jag att jag skall göra som vissa bokbloggare gör, nämligen skippa en lång recension och bara skriva tre ord om boken, till exempel: spännande, välskriven, gripande. Men tycker ni att ni skulle bli hjälpta av att läsa något sådant? Själv vill jag läsa en mer beskrivande text för att kunna bilda mig en uppfattning om boken passar mig.

Jag längtar tillbaka till gymmet. Det är sant. Jag saknar smithmaskinen och jag saknar latsdrag. Och jag skulle vilja slippa att skruva av och på viktskivor på hantlarna och skivstången. Men, nu tränar jag hemma, och då kan det se ut som i dag. Shelly gjorde mig sällskap. Skönt att vara igång igen. Och behövligt. Jag märker att jag har blivit snedare i kroppen under tiden jag inte tränat.

Snö i veckan. Inte så kul. Men positivt att snön försvann direkt och nu är väl ändå våren på väg, även om det går extremt långsamt i år, tycker inte ni det också?

Avslutar med bilden jag tog på Fame då hon sover på mina anteckningar.

Berätta gärna i kommentarerna vad som varit veckans bästa för dig, eller skriv om det i din blogg och länka här till den, så kan vi ladda med ännu mer positiv energi inför kommande vecka!