I går tittade jag på Bonde söker fru. Vad lustigt det är med alla islandshästryttare som är med i programmet! I år är det både en av hästbönderna, och så Louise Löfgren… Däremot inte som den hästbonde hon är, utan som en i Pär-Olas harem av kvinnor. När jag blev tvungen att sälja Sprettur, var det Louise Löfgren som fortsatte att tävla med honom, och kom trea på SM och tvåa på NM.

Louise Löfgren till höger av tjejerna. Bilden är lånad från Vimmelbilder.

Sprettur. En ung islandshäst som precis kommit hem från Island. Tovig i hela pälsen, mugg i samtliga karleder och väldigt skygg. Jag provred många olika islandshästar innan honom. Men nej, det klickade inte. Så såg jag Sprettur i boxen, och jag visste direkt att det var honom jag ville ha! När jag provred rusade han runt utan att förstå, och blandade ihop alla gångarterna med varandra. Säljarna var väldigt bra människor, och de avrådde mig från att köpa honom.

Gissa vilken häst jag köpte… Här rider vi ärevarvet med den blå-gula rosetten fladdrande i tränset!

Och vilken häst! Men det tog lång tid att få honom ridbar. Jag ägnade nästan ett helt år till att skritta runt i skogen och se till att han fick förtroende för mig och andra människor. Ett antal skenturer blev det också… Fler än en gång stod jag helt maktlös över vad att göra. Men med mycket tålamod och träning blev han fantastisk. Så roligt vi hade och vilket förtroende vi fick för varandra… Vid ett tillfälle red vi helt nära en skogsavverkningsmaskin som skalade av barken på trädstammarna. Det lät en hel del, minst sagt! Sprettur ville först inte passera, utan fly åt andra hållet. Då släppte jag tyglarna helt och hållet, lade handen på hans hals och pratade lugnt med honom. Och han gick förbi som om skogsmaskinen inte fanns där…

I går sade en av bönderna i Bonde söker fru att han gått helt och hållet på känsla när han bestämde sig för vilka som fick stanna på gården. Det var det jag gjorde när jag valde Sprettur. Då brukar det bli bra.