.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 363
Utgivningsdatum: 2016-06-20
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146232414
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens baksidestext

Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.

De rikaste rika och de mest utsatta behöver sällan träffas. Utom i Djursholms allmänna gymnasium. Fem tonåringar, och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof. Nio månader senare ställs artonåriga Maja inför rätta. Störst av allt är en naken skildring av en fullskalig tragedi i överklassens ombonade frizon och ett sällsynt inkännande porträtt av en ung människa.

 

Så tyckte jag om boken

Berättelsen, eller om det var språket i sig, trollband mig totalt, från första sidan till den sista. Och när jag inte läste, tänkte jag på vad jag läst. På Maja, Sebastian, Amanda, Samir och skolskjutningen, den som skulle komma att kallas Djursholmsmassakern. Fyra gymnasieungdomar och deras lärare är döda, och man vet att Maja och Sebastian har avlossat skotten. Maja har erkänt och det finns teknisk bevisning som styrker hennes erkännande. Maja har suttit häktad, inlåst i en ensamcell med besöksförbud, under nio månader under tiden utredningsarbetet pågått, och nu är det dags för rättegång. Men är hon verkligen skyldig?

Inför ett studiebesök på en rättegång hade Majas lärare påpekat för klassen att ”man är oskyldig till dess att domstolen har sagt att man är skyldig”. Maja hade invänt och menat att våldtäktsmän jämt blir frikända, att det inte är någon idé att anmäla ett sexuellt övergrepp eftersom domstolen aldrig tror på tjejen. ”Det är inte så enkelt”, hade läraren svarat. Det är precis det som den här boken handlar om, den rättsligt centrala princip som gäller i de flesta demokratier, nämligen att man skall anses oskyldig tills motsatsen är bevisad. Men att vara skyldig bortom varje rimligt tvivel, vad innebär det, egentligen? Var går gränsen?

Det är genom Maja vi får allt berättat för oss. Språket är sylvasst och påtagligt cyniskt. Som När Maja beskriver hur hennes lärare dog: ”Christer låg ned när han dog. Med armarna om huvudet och knäna uppdragna, ungefär som min lillasyster Lina när hon sover som djupast. Han förblödde innan ambulansen kommit fram och jag undrar om hans fru och hans ungar tycker att saker och ting inte är så enkla i verkligheten och att jag är oskyldig eftersom ingen domstol ännu har sagt att jag är skyldig”.

Vi får följa Maja under häktningstiden och fram till rättegången. Efterhand får vi veta mer och mer om vad som hände innan skolskjutningen och vad som kan ha utlöst den. Ingenting är självklart, ingenting är svart eller vitt. Jag pendlar hela tiden mellan att tro att Maja är skyldig och att hon är oskyldig. Framför allt Majas distanserade förhållningssätt till det som hänt, och händer, får mig att tro att hon kanske faktiskt är skyldig. Men jag vill inte tro det. Det är samtidigt lätt att förstå allmänhetens vilja att få utlopp för sin frustration, chock och sorg när något sådant här händer, att man har ett behov av att peka ut en skyldig redan innan domstolsbeslutet är fattat. Det är vad som händer här. Maja blir av många dömd på förhand, även av personal inom rättsväsendet, trots principen att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad. ”Är inte alla döda? frågade jag polisen bredvid mig, jag tror det var han som burit mig. Polisen svarade inte. Han tittade inte ens på mig. Han hatade mig redan.”

Samtidigt som vi får fler och fler pusselbitar till hur det kunde gå så fel, får vi också följa Majas känslomässiga förändring. När vi möter henne, efter lång tid i häkte, är hon en ung kvinna utan några illusioner. Sveket har varit stort från en omgivning som inte såg, eller inte ville se. Jag imponeras av hur trovärdigt Malin Persson Giolito beskriver hur Maja hanterar en i det närmaste omänsklig situation. Majas galghumor är kanske ett sätt att ta sig vidare, timme för timme, dag för dag. Som när en kvinna börjar gråta i rättegångssalen när namnen på offren läses upp: ”Och alla mina ‘skolkamrater’ kommer retweeta det, kanske lägga till en gråtande emoji, för att visa hur personligt det är, för just dem. Jag undrar hur många av dem som har tagit sig hit, köat i flera timmar, sett till att skaffa sig en plats för att ‘bearbeta minnen’ av det som inte hände dem”.

Jag läste och kunde inte lägga boken ifrån mig. Jag ville självklart veta hur det skulle gå, om artonåriga Maja från Djursholm skulle bedömas skyldig och dömas för mord, men lika spännande var det att läsa om det som hände innan skolskjutningen, om de andra starka karaktärerna i det kompisgäng som Maja tillhörde, där de flesta omkom i skolskjutningen, och om deras föräldrar. Lika spännande som det var att läsa om spelet som pågick i domstolen, lika spännande var det att läsa om det som hände dessförinnan. Klasskillnaderna som man inte ville låtsas om, men som hela tiden fanns där under ytan, komplicerade relationer, fester, droger, närvarande men frånvarande föräldrar. En mycket läsvärd bok!

♥