Vem blir inte imponerad av en tjugoårig tjej med en enorm framåtanda och drivkraft, som vågar sticka ut hakan trots alla smällar hon får? Jag blir det absolut. Det är bara att tänka på hur man själv var som tjugoåring. Den jag menar är Isabella Löwengrip, alias Blondinbella. Förutom att hon drar igång projekt efter projekt och tror på sig själv, så verkar hon klok. Jag tycker att hon är en viktig förebild för många unga tjejer, och äldre med för den delen. Tråkigt bara med dem, särskilt kvinnor tyvärr, som inte kan se sin medsyster lyckas utan måste försöka trycka till henne.

Hur som helst, i dag tittade jag in i Isabella Löwengrips blogg, där hon skrivit ett så tänkvärt inlägg. Klicka in själva och läs och fundera.

Det hon skriver handlar om att våga vara schackspelare och inte bara en spelpjäs. Återigen, vem håller inte med? Kompromisser är nog alltid nödvändiga om det skall fungera mellan människor, men som Isabella Löwengrip skriver, när man börjar ge upp sådant som tidigare varit självklart att inte rucka på, då riskerar man att kompromissa bort sig själv, den man faktiskt är. Man kan absolut vara schackspelare och ändå kompromissa, då kompromissar man för att man själv valt det och vill det. Men som sagt, ger man upp sig själv, då blir man bara en spelpjäs…