Jag brukar läsa Clara Lidströms blogg då och då. Hon bloggar som Underbara Clara.
I dag länkade hon till en radiokrönika där hon diskuterar trenden att egoboosta sig själv. Väldigt tänkvärda tankar, ni måste klicka in här och lyssna själva!
Den här bilden har jag lånat från hennes blogg
.
I sin radiokrönika tror jag att Clara Lidström sätter ord på det som många av oss andra också tänker. Själv tycker jag att den här självförtroendetrenden, som går ut på att egoboosta sig själv, känns som kejsarens nya kläder. Under en fasad av stark självkänsla finns tvivlet kvar.
Bättre då att köra på trots att man har dåligt självförtroende, som Clara Lidström uttrycker det. Jag håller med henne om att det antagligen stärker självkänslan med tiden, att köra på trots att man inte är helt nöjd med sig själv.
Och så det viktigaste, enligt mig – man blir antagligen mer ödmjuk som människa om man tvivlar på sig själv ibland. Av det utvecklas man. Att vara snäll och ödmjuk har väl varit det mest otrendiga man kan vara, men vet ni vad, jag tror att pendeln har svängt!
Det vore intressant att höra hur ni tänker om trenden att egoboosta sig själv. Berätta!
Just nu - Just här 
Tack för att ni delar med er av era tankar. Jag håller med er helt och hållet. Samhället har förändrats, klimatet har varit ganska hårt. Är man för snäll blir man överkörd eller knuffad av någon med vassa armbågar. Och att kunna ta i med hårdhandskarna har ansetts som en merit. Men jag tror att det har vänt. Nästa generation sägs i alla fall vara annorlunda. Det syns på vilka ämnen studenterna väljer att läsa på universitetet. Inom juridik har kurser om mänskliga rättigheter och kurser om diskrimineringsfrågor ökat. Nästa generation kommer inte att acceptera samma saker som vår generation, det är jag ganska övertygad om. Precis som ni hoppas jag att mina barn skall växa upp och bli goda medmänniskor med god självkänsla och som kan visa ödmjukhet och empati och också respekt.
GillaGilla
Jag är rätt trött på uttrycket ”egoboost” om jag ska vara ärlig och tycker att trenden är ”patetisk”, men förmodligen ett resultat av hur vårt samhälle har utvecklats det senaste årtiondet. Jag saknar snälla, empatiska och ödmjuka människor!
Men allra viktigast är att hålla isär självförtroende och självkänsla. Självförtroende handlar om prestation medan självkänslan handlar om mina tankar om mig själv och att jag duger som jag är – med mina styrkor och svagheter. För mig, som har jobbat många år med att bygga upp min självkänsla, är i dag det allra viktigaste att min son får med sig en god självkänsla ut i livet samtidigt som han kan visa ödmjukhet och empati i förhållande till andra. Och utifrån vad jag ser av honom och hans kamrater har jag gott hopp om 90-talisterna.
GillaGilla
Jag tillhör dem som tycker om mig själv som den människa jag är inuti men tycker inte om mig som jag ser ut. Men jag väljer också att inte endast se mig själv som den där rultiga personen utan mer fokusera på den som finns inuti. Jag gillar det hon säger om att fast man är rädd så skall man köra ändå! Så är det för mig i många fall, även om jag inte vill skriva allt här;) Jag lever med mina ”demoner” som parhästar i livet och låter inte dem styra mig men de finns där hela tiden. Jag kan också tycka att vissa personer i mitt live som inte kan stava till ordet dåligt självförtroende kan tendera att vara rätt egoistiska och rent av osympatiska ibland. Jag vill att Viggo skall växa upp till en självsäker person men inte genom att ”vara bättre än andra” utan att vara sitt allra bästa jag. Kram!
GillaGilla