Höstdåd är skriven i samma anda som författarens tidigare bok; Slutet på sommaren. Då var det en pojke som försvann, här är det en ung man som hittas död med krosskador i vattnet i ett nedlagt stenbrott. Precis som i förra boken sprids rykten och misstankar, men hur det gick till förblir en olöst gåta. Det blir inte ens någon ordentlig polisutredning, vilket får den unge mannens familj att brytas ned av sorg och ovisshet.

Tjugosju år senare flyttar mordutredaren Anna Vesper från Stockholm med sin tonårsdotter in i ett av husen i utkanten av det skånska samhället. Hon har kommit för att ta över polischefsjobbet. Ganska snart inser hon att hemligheterna är många och mörka kring mannen som dog i stenbrottet, och det finns många som har ett intresse av att det förblir så. Samtidigt som den nya polischefen brottas med det olösta dödsfallet har hon personliga problem, och i båda fallen trappas successivt konflikterna och dramatiken upp.

Anders De La Motte har en berättarstil som faller mig helt och hållet i smaken. Jag gillar det långsamma berättandet med fokus på stämningar, miljöer och personbeskrivningar. Precis som i den förra boken är det ramberättelsen som är den största behållningen för mig, de olika personernas inbördes relationer och hemligheter, småstadsmentaliteten. Jag vill veta hur det skall gå för dem som fått sina liv söndertrasade av dödsfallet och önskar att de som drabbats skall få klarhet, ro och komma vidare ur det trauma de fortfarande befinner sig i, och att vissa även skall få upprättelse.

Jag anade relativt snart hur allt hängde ihop i stora drag, och vilka som visste mer än de utgav sig för. Men upplösningen var ändå delvis oväntad. Samtidigt var inte slutet den största behållningen av boken, utan vägen dit. Jag tyckte mycket om Höstdåd och hoppas att författaren fortsätter att skriva i samma lågmälda och stämningsfulla anda.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 419
Utgivningsdatum: 2017-09-04
Förlag: Forum
Omslag: Maria Sundberg
ISBN: 9789137150833
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris