Tack snälla ni som peppat här, på facebook och irl när humöret sjönk och tvivlet steg. Jag värdesätter det väldigt mycket ♥
Att bo på landet är ingen enkel sak. Inte för mig i alla fall. Det krävs en hel del kämparanda. Det är inte bara älgar, vildsvin, grävlingar, möss, ormar (minns ni ormen som tog sig in i huset förra sommaren…) och olika kryp man måste hantera.
Sedan vi flyttade hit har ett vattenlås frusit sönder och skapat läckage, elcentralen till vattenpumpen brann sönder mitt i vintern och samtidigt frös vattnet. Vi har haft stopp i avloppet med översvämning i hela hallen. Jag har mötts av en drunknad mus i toaletten. I stallet bär jag ofta ut en envis padda som bestämt sig för att bo i torven i hästarnas box. När jag hade hästar tidigare, och ingen stallkatt, sprang ett tiotal möss kors och tvärs på väggarna i foderrummet i stallet. Jag har burit ut en gigantisk råtta som inte ens fick plats på en spade. Katterna hade lyckats bita den i nacken, men sedan lämnat den i höet. Och så alla dessa sniglar. Är man mörkrädd skall man inte heller bo på landet, för här är det verkligen kolsvart ute på kvällarna och nätterna.
Men man blir härdad och tuffare med tiden, så är det faktiskt. Och titta bara på solnedgången jag fotade i kväll från vår balkong, ut över magasinet och ängarna. Det är ju magiskt… Plötsligt är allt glömt och förlåtet. Tills nästa råtta dyker upp…
