Varje morgon och kväll får hästarna tillskottsfoder. Under tiden hästarna äter passar jag på att klia och klappa och ta i Leistra, så att hon vänjer sig vid det.
Det tänker man kanske inte på, om man inte själv är van vid hästar, men hästar är faktiskt vildhästar innan vi tämjer dem.
Vi red ungefär en mil på varierat underlag. Asfalt, grusvägar, skog. Noohr var jätteduktig och reagerade inte mycket på vare sig sädeskärror som skulle tippas, motorcyklar, bilar eller rådjur som studsade fram bredvid oss.
Det var en härlig känsla att galoppera fram mellan sädesåkrarna när det började skymma… Det är verkligen ren lycka när man känner att hästen känns stark och vill framåt och inte slösar energi på att studsa eller kasta åt sidan titt och tätt. Att bara få susa fram och njuta av det.
Ser fram mot nästa gång!
I kväll skall jag träffa vackre Noohr El Jamaal igen. Det var ett år sedan sist, och jag har inte lyckats få honom ur tankarna.
.
Håll tummarna för att det här blir den mysiga ridtur som det är tänkt, och att jag kan fortsätta att hålla arabhästbegäret på en hanterbar nivå…
