Fredagsfrukost med August Strindberg

Min standardfrukost numera – havregrynsgröt med blåbär och nypon. Allra bäst är att knäcka ned ett ägg i gröten och röra om. Då blir det en perfekt frukost som innehåller allt man behöver.

Varje morgon läser jag litet i de här böckerna av August Strindberg. Nej, det är inte sant. Men visst är det något alldeles extra med så här gamla böcker. De här gavs ut på Albert Bonniers Förlag år 1931. För oss som är födda på 1900-talet, och är vana vid att tänka i nittonhundratal, låter det kanske inte så gammalt, men de är snart 90 år gamla.

Litet senare i dag skall ni få några andra tips om intressanta böcker som är väldigt mycket nyare än de här av Strindberg. Jag har precis fått hem dem och hoppas hinna läsa och recensera dem under februari.

Ha det fint, och var försiktiga i halkan.

Filmpremiärer att se fram emot

Mia i bokhörnan håller i Helgfrågan. Den här veckan är temat: Vilken film som har premiär under 2019 vill du se? Längre ned i inlägget svarar jag på hennes andra fråga som gäller stavning.

Film med ett djup och ett viktigt budskap vill jag inte se på bio, sådana filmer vill jag se hemma där jag inte blir störd av prassel med godispåsar eller annat som kan distrahera. På bio vill jag se filmer som är storslagna och kommer bäst till sin rätt på stor duk med rejält och bra ljud. På bio vill jag bli hänförd.

Jackie och Bella vill se Lejonkungen när den har premiär den 17 juli i år, och det vill jag också. Typisk storslagen film med gripande musik och känslostormar. Perfekt på bio.

Under 2019 är det egentligen ingen annan film som lockar särskilt mycket på bio. Däremot under 2020. I juli kommer uppföljaren till Top Gun. Minns ni inledningsscenen och musiken..? Jag tror att jag har sett den filmen fem gånger. Tom Cruise är dessutom alltid bra.

I december 2020 kommer uppföljaren till Avatar. Så vacker film och jag har läst att uppföljaren kan bli ännu bättre.

I februari 2020 kommer nästa Bondfilm. Jag är inte särskilt förtjust i Daniel Craig som Bond. Hans brist på charm och humor gör honom till vilken actionhjälte som helst. Men jag vill ändå se om de lyckats bättre med den kommande filmen. Actionscenerna brukar vara välgjorda och kommer mycket bättre till sin rätt på en stor duk, så typisk biofilm.

 

Mia undrar också om vi har svårt att stava något speciellt ord. Jag tror inte det. Det jag kan fundera på ibland är om jag skall förtydliga ordet med ett bindestreck istället för att skriva ihop det. Som ordet här ovanför: Bondfilm. Blir det tydligare att det är just en film med James Bond om man skriver Bond-film, eller blir det lika tydligt om man gör som jag och skriver ihop ordet? Sådana funderingar kan jag fastna i.

Fler svar på Mias Helgfrågor hittar du här.

Ps. Vårt Internet har varit extremt segt under flera dagar, och Telia hittar inte felet. Så snart det fungerar igen tittar jag in hos er.

Recension: Allt som blir kvar av Sandra Beijer

Det här är en berättelse i ett litet format och på bara drygt tvåhundra sidor som rymmer så mycket mörker.

Författaren till berättelsen är Sandra Beijer, som driver en av Sveriges största bloggar. Hon debuterade 2014 med Det handlar om dig, och två år senare kom den här andra romanen. Allt som blir kvar är en välskriven roman som gör ett starkt intryck när man läser den, men som blir ännu starkare efteråt, när man förstår hur allt hänger ihop och historien sjunker in. När man börjar förstå vad det var som egentligen hände.

Boken börjar med ett avslutat telefonsamtal, ett avslutat förhållande, en ung kvinna som totalt tappar fotfästet i livet och en bästa vän som ser som sin uppgift att göra henne hel igen. Sandra Beijer skildrar sorgen hos Matilda, huvudpersonen i boken, så att man verkligen känner hur förtvivlan inte bara krossar hennes hjärta utan hela henne.

Under juli och in i augusti ägnar sig Matilda åt total självömkan. Hon dras som om hon är helt viljelös in i ett destruktivt liv med livsfarliga utmaningar som att springa rakt över Valhallavägen och undvika att bli påkörd, hon glömmer bort att äta, hon festar, blir full och tar droger och testar hur lång tid det tar att röka sexton cigaretter i rad. Hon försummar och efter ett tag struntar hon helt i att gå till jobbet utan att ens anmäla sig sjuk, hon skriver en resttenta utan att ha förberett sig innan, och när hon ändå blir godkänd reagerar hon med att tänka att hon ändå inte kommer att studera vidare. Matilda är helt under isen, och hon gör ingenting för att ta sig upp, tvärtom.

Det här är ingen amerikansk revanschroman, där huvudpersonen blir dumpad, kraschar och kommer igen och slår omgivningen och framförallt sin före detta pojkvän med häpnad som en bättre och snyggare version av sig själv. När man tycker att huvudpersonen har sjunkit så långt som det går utan att drunkna och åtminstone borde försöka rycka upp sig, då blir det ännu värre. För vem kan man egentligen lita på när man omger sig med personer som säger sig vara ens vänner, men som har dolda agendor. När man lägger sina handleder mot varandras och pulsen inte längre slår i samma takt. Och inser att de kanske aldrig gjorde det heller.

För mig är det här en berättelse om hur det är att vara ung och på allvar råka ut för människors svek kanske för första gången. När man är helt oförberedd på hur människor kan vara. Hur livet kan vara. När man inte har erfarenhet av att slås till marken och behöva kravla sig upp igen, och ännu inte vet vad man klarar av. När allt blir så mycket mörkare, därför att man haft en bild av att livet var så mycket ljusare.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 207
Utgivningsdatum: 2016-09-19
Formgivning: Nathalie Ruejas
Förlag: Natur & Kultur
ISBN: 9789127148277
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris