Inlandet, av Elin Willows

Omslaget till den här romanen gjorde att min blick genast drogs till den. Jag blev nyfiken på vem som målat konstverket, och för den som är lika nyfiken som jag kan jag berätta att det är målat av Karin Mamma Andersson och kallas Heimat land, målat år 2004 i akryl och olja på duk, 80 x 280 cm.

Lika fint som bokens omslag är innehållet. Det är en stillsam berättelse om hur en ung kvinna som nyss lämnat tonåren flyttar med sin pojkvän till hans hemort etthundra mil norrut. Här är tempot långsammare än i storstaden som hon lämnat och de oskrivna sociala koderna helt annorlunda. Här låser man aldrig varken ytterdörren eller cykellåset, och alla som är födda på orten kan köra bil så snart man når ned med fötterna till pedalerna. Man kör bil på isen bara för att man kan.

Jag gissar att det är Arvidsjaur som är den verkliga motsvarigheten till Platsen i boken, dit hon flyttat och blivit kvar. Blivit kvar är precis vad som hänt henne. Det är inget medvetet beslut, hon har bara låtit allt fortgå så som det var tänkt innan flytten. Innan relationen tog slut, nästan innan de satte sig i bilen på väg med flyttlasset norrut. Hon arbetar i den lilla ortens livsmedelsbutik, köper samma sorts lösgodis och veckotidning en gång i veckan och följer med de andra till Hotellet och dricker på lördagarna. Utan att själv vara medveten om det anpassar hon sig successivt till den nya livsstilen. En dag svarar hon spontant jo istället för ja när hon håller med, men hon kommer ändå aldrig att riktigt passa in.

Livet rullar på i samma stillsamma tempo som romanen är skriven. Det är melankoliskt, men ändå inte sorgset. Hon gjorde sitt val när hon flyttade hit. Varför hon gjorde det valet är utåt sett för att flytta ihop med sin pojkvän, men man anar att skälet är något annat. Än är hon inte redo för nästa val, men bor man på Platsen måste man ha en förklaring till varför man flyttat hit, och varför man stannar. Ingen väljer att bo på Platsen utan en anledning. Någon anledning har hon inte. Hon väntar på att något skall inträffa som skall få henne att göra nästa val.

Egentligen händer ingenting, inte i den yttre handlingen, och ändå är det en så fängslande berättelse. Kanske just för det som inte uttalas, det som sker i huvudpersonens inre. Det som får henne att vakna upp med näsblod morgon efter morgon, tills en dag när det bara upphör.

Författaren, Elin Willows, är kulturjournalist bosatt i Finland där hon arbetar på Yle, Finlands public service-bolag för radio och TV. Inlandet är hennes debutroman. Det är en intellektuell roman, vilket avspeglar sig i både språket och ur det perspektiv som berättelsen skildras. Även om huvudpersonen har ett arbete som inte kräver akademisk utbildning, lyser författarens egen bildning igenom i berättarrösten och jag uppfattar det som att det är den som skapar känslan av utanförskap hos huvudpersonen snarare än att hon inte passar in på grund av skillnaderna i livsstil mellan den ort hon lämnat och den hon flyttat till.

Jag är väldigt svag för romaner skrivna på sparsmakad prosa där ingenting är övertydligt, snarare obestämt. Där författaren skildrar de yttre dragen, men lämnar öppet åt läsarna att tolka innehållet. Inlandet är precis en sådan roman.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 204
Utgivningsdatum: 2018-01-20
Förlag: Natur & Kultur och Förlaget
Formgivning: Eva Wilsson
ISBN: 9789127153219
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Brandvakten av Sven Olov Karlsson – en av vår tids viktigaste böcker

Brandvakten är nominerad till Årets svenska fackbok. De böcker som nomineras anses tillhöra ”de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket” som givits ut under perioden oktober 2016 – oktober 2017. En ganska luddig regel, men om man läser tidigare motiveringar till böcker som nominerats, kan man ändå dra vissa slutsatser om vilka kriterier som jurymedlemmarna brukar utgå ifrån. Böckerna skall vara välskrivna och intressanta. Böckerna tar många gånger upp existentiella frågor. Som läsare skall man bli berörd. Böckerna bör fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Böckerna skall också vara sakligt/vetenskapligt övertygande.

Alla dessa kriterier uppfyller Brandvakten. Det är ett välskrivet och enormt intressant och spännande litterärt reportage om den största branden i Sverige på flera hundra år. En brand som började med en gnista vid ett ogenomtänkt markberedningsarbete en het sommardag i ett skogsområde i Västmanland, och som ledde till att en yta större än tre gånger Stockholm blev helt ödelagd. Många fick sina hem nedbrunna, ett tusental fick fly och många blev skadade. Två personer överraskades av den kraftiga branden och blev instängda. En av dem hittade en rotvälta där han under drygt två timmar kunde stänka vatten på sig för att kyla ned den brännskadade huden. Han svävade mellan liv och död med tredje gradens brännskador, men klarade sig. Trettioårige Robert gjorde det inte.

Sven Olov Karlsson är en av dem som fick lämna sin släktgård och fly när branden närmade sig. Han är författare, kritiker och journalist och har tidigare skrivit om sitt Västmanland. I Brandvakten försöker han bland annat svara på hur branden kunde sprida sig och bli så omfattande. Det är ett väl underbyggt reportage med djupgående efterforskningar som visar vilka katastrofala effekter kortsiktiga och/eller felaktiga beslut kan få, både globalt i form av klimatförändringar och lokalt för människor, djur och hela samhällen. Det är också en väldigt personlig skildring om de personer som lever och arbetar i skogen, om de som kämpade dag och natt för att rädda sig själva och andra och om författaren själv och den kritik och förbättringsåtgärder han föreslår för att förhindra att något liknande händer igen.

När jag läser kommer samma oro och rädsla i kroppen tillbaka som den jag kände under tiden branden pågick, sommaren 2014. Vi bor tretton mil från den plats där branden pågick, men kände hela tiden den starka brandröken hos oss. Vi följde nyhetssändningarna timme för timme och led med de drabbade och oroade oss för hur det skulle gå för människor och djur i området. När brandplanen kallades in från Italien och Frankrike satte vi hoppet till dem, som om de var några slags actionhjältar som skulle styra upp det som räddningsledningen i området uppenbarligen inte alls klarade av. I Facebookgrupper kunde man följa branden på ett närmare sätt än via nyhetssändningarna, och där arrangerades listor över bostäder och hagar där de som tvingats fly kunde inkvarteras. Många, många inklusive vi själva erbjöd sin hjälp.

Brandvakten är minst lika spännande som en thriller och ger samtidigt tydliga svar på de frågor jag haft om hur, var, när och varför branden uppstod och spred sig. Det är skrämmande läsning.

”Brandens storlek hade oroat besättningen (mitt förtydligande: på en militärhelikopter som passerade, på väg till sin flygflottilj) och gett dem intrycket att räddningsstyrkorna på marken inte hade kontroll. Besättningsmedlemmen som stigit av letade rätt på räddningsledaren och erbjöd sin hjälp. Ville visa sina flygfoton av brandområdet. Under tiden cirkulerade helikoptern och fortsatte fotografera. Räddningsledaren svarade att han inte visste hur man begär Försvarsmaktens stöd. Så besättningsmedlemmen gav honom kontaktuppgifterna till helikopterflottiljens ledning. Det var ett kort samtal mellan främlingar. En som föreslog något, en som skakade på huvudet. Det kan ha varit ett avgörande ögonblick. Strax därefter skulle skogsbranden ha kunnat börja slås ner av Sveriges kraftigaste verktyg för luftburen vattenbombning. (…) När samtalet avslutats, troligen artigt, kanske med eftersmak av den till frågades ointresse och den andres förbryllade besvikelse – behövs vi inte? – gav sig försvarshelikoptern av.”

Enligt utredarna kunde man ha stoppat branden i det här skedet, men räddningsledarna var för okunniga om att de visste för litet, de hade ingen erfarenhet av större skogsbränder. På kvällen tyckte räddningsledarna att branden var under kontroll och några styrkor stängde av vattenpumparna och åkte hem. Under natten växte branden till en omkrets på sju kilometer. Misstag efter misstag görs och branden blir helt utom kontroll. De som arbetade med att släcka branden möttes av sjuttio meter höga lågor som rusade fram hundra meter per minut.

Enligt författaren kan vi räkna med bränder av den här digniteten även i framtiden om det inte sker förändringar, och det på många olika plan, inte minst vad gäller skogsbolagens markberedning, samordningen av och nedskärningarna inom räddningstjänsten och brandförsvaret, rädsla för utgifter och ovilja att samarbeta mellan kommuner, och självklart klimatförändringarna i stort.

Läs den här boken, ge den i julklapp och present till familj, vänner och bekanta. Prata om den. Brandvakten kan mycket väl vara en av vår tids allra viktigaste böcker.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 252
Utgivningsdatum: 2017
Förlag: Natur & Kultur
Sättning: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design
Omslagsfoto: Alexandra Sannemalm
ISBN: 9789127149878
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Frågor jag fått om Förintelsen, av Hédi Fried

Hédi Frieds lilla bok på 146 sidor är troligtvis en av de allra viktigaste att läsa, både nu och i framtiden. Här svarar hon på frågor hon ofta fått när hon föreläst för barn, ungdomar och unga vuxna om förintelsen.

Hon skriver sakligt och osentimentalt om sina upplevelser av att vara en av dem som deporterades till förintelselägret i Auschwitz, och överlevde. Det hon gör är så klokt, nämligen att sprida kunskapen om hur förintelsen kunde ske och hur den gick till, med barn och ungdomar som målgrupper. De som kan föra kunskapen vidare till nästa generation när de som överlevde inte längre själva kan berätta. Så att det som hände aldrig tillåts hända igen.

Hédi Fried svarar på frågor som: ”Varför hatade Hitler judarna?”, ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hatar du tyskarna?”, ”Vad hände med din syster?” Hon beskriver hur hon kom till insikt om att fakta om vad som hände ger intellektuella kunskaper som bara når hjärnan. För en känslomässig förståelse måste berättelsen nå hjärtat. Det gör den här boken. Med ett tiotal sidor kvar att läsa lyckas jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Då berättar Hédi Fried att hennes föreläsningar oftast brukar avslutas med att hon får höra från eleverna: ”Bekymra dig inte, vi kommer att föra vidare det du berättat, vi vill inte att det skall hända igen.”

”Vänj dig aldrig vid orättvisor”, är ett av hennes viktiga budskap. När orättvisorna kommer successivt, litet i taget, vänjer man sig och fortsätter att hoppas att de skall ta slut och att allt skall bli bättre igen. För judarna blev det allt svårare i och med Nürnberglagarna som bland annat innebar att judar avskedades från statliga tjänster och att skolor och universitet stängdes för judiska barn. Som Hédi Fried beskriver det; det var illa, men livet var inte hotat. Sedan följde kravet på att alla judar skulle bära en gul stjärna utomhus, förbud mot att vistas på gatorna annat än i brådskande ärenden, judar fick inte gå på bio, inte på restaurang. Återigen bara ett steg i orättvisorna som man vande sig vid, men det kom fler. Inom några veckor skulle alla judar flyttas till ett nyinrättat getto i norra delen av staden, och man fick bara ta med sig vad man kunde bära och dra på en kärra. Efter ytterligare några veckor skulle judarna flyttas från gettot till arbetsläger. Efter tre dygn stannade boskapsvagnar med flera tusen judar i Auschwitz. Orättvisor måste stoppas i tid.

Frågor jag fått om förintelsen borde delas ut till alla elever på högstadiet och gymnasiet. Och ge den i julklapp till barn, ungdomar och vuxna. Boken är rakt och enkelt skriven, vilket gör den lättläst och möjlig att ta till sig trots det svåra ämnet. Valet av frågor som besvaras i boken är dessutom genomtänkt, och väcker helt säkert ett intresse hos var och en som öppnar boken, att få veta hur det var.

Hédi Frieds bok är nominerad till Augustpriset i fackbokskategorin. Juryns motivering lyder: ”En tunn liten bok, med skenbart enkla frågor om det mest ofattbara. En rak och levande bok som vänder sig till unga läsare som har skolans bakgrund till förintelselägren. Skakande och personlig, ohygglig i sin vardaglighet, litterär genom sin närhet”.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 146
Utgivningsdatum: 2017-01-21
Förlag: Natur & Kultur
Formgivning: Niklas Lindblad
ISBN: 9789127150850
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Recension: Vegetarianen, av Han Kang

vegetarianen

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 214
Utgivningsdatum: 2017-01-07
Förlag: Natur & Kultur
Översättare: Eva Johansson
Formgivning: Klara Gunnarsson
ISBN: 9789127149090
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, hämtat från förlagets hemsida

Vegetarianen belönades 2016 med det internationella Man Booker-priset och blev Han Kangs genombrott utanför hemlandet Sydkorea. Det är en lyrisk berättelse i tre akter, som rör sig mellan realism, surrealism och allegori. Yeong-hye är en tystlåten kvinna i ett traditionellt äktenskap i Sydkorea. Hon har aldrig gjort uppror, men så börjar hon drömma om blod och brutalitet, om kroppar och kött. En dag bestämmer hon sig: hon måste bli vegetarian. Människorna i hennes liv, hennes make, svåger och syster, vägrar att acceptera beslutet, och hennes envishet sätter igång en spiral av tvång och våld. Kampen står inte bara kring hennes kropp och vad hon väljer att äta, utan handlar om hennes sexuella och intellektuella frihet. Vad händer med den som ständigt måste föra en kamp mot tillvaron? Vilka medel står till buds och när når en människa bristningsgränsen? Våldet som Yeong-hyes protest släpper lös tar sig in i henne själv, börjar arbeta emot henne. På andra sidan metamorfosen råder inte längre rationaliteten. Vegetarianen är en andlöst vacker och mörk berättelse om begär och förvandling, makt och motstånd.

 

Så tyckte jag om boken

Jag har vikt hörn i boken, strukit under meningar och försökt hitta ledtrådar till vad boken handlar om, egentligen. Det är en mörk berättelse, inte därför att livet som de olika personerna lever är så eländigt i sig, utan därför att de själva har så mycket mörker inom sig att de inte förmår glädja sig. Yeong-hye, vilken historien kretsar kring, ger sken av att vara en oansenlig, ordinär kvinna. Så här beskrivs hon av sin man i inledningen av boken:

Hon var en fåordig kvinna. Hon krävde sällan något av mig, och hur sent jag än kom hem bråkade hon aldrig. Även om vi råkade ha ledigt samma dag kom hon aldrig på tanken att vi skulle gå ut någonstans tillsammans. Medan jag slöade i soffan hela eftermiddagen med fjärrkontrollen i handen stängde hon i sig på sitt rum. För det mesta ägnade hon sig åt att läsa, vilket var praktiskt taget hennes enda hobby. Av någon outgrundlig anledning var böcker något hon verkligen kunde försjunka i – böcker som såg så tråkiga ut att jag inte ens förmådde kasta en blick innanför pärmarna. Det var bara när det var dags att äta som hon öppnade dörren och tassade ut för att laga mat. Visst, med den sortens fru och den sortens livsstil kunde min tillvaro knappast beskrivas som särskilt stimulerande.

Under den ordinära ytan lurar dock en helt annan person: Outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som jag alltid försökt maskera med tillgivenhet. Men nu faller masken av.

Kanske är det den kuvade tillvaron, först som dotter till en misshandlande far och familjeöverhuvud, sedan som hustru till en psykiskt misshandlande man som varken älskar eller respekterar henne, som till slut får Yeong-hyes tillvaro att rämna. Till att börja med tar hon kommando över sitt eget liv, vägrar fortsätta att anpassa sig, men efterhand är det som om behovet av kontroll inte går att stoppa. Det får konsekvenser för hennes hälsa och hon blir allvarligt sjuk. Det får även konsekvenser för hennes närmaste familj; för hennes man och föräldrar, syster och svåger, som alla förhåller sig på olika sätt till Yeong-hyes förvandling.

Det kanske är så, att författaren helt enkelt bara skrivit ned tankar och drömmar som hon drömt, utan att egentligen ha ett konkret budskap, utom möjligen att sätta igång funderingar hos sina läsare. Det har hon i så fall lyckats med. Eller så vill författaren förmedla ett djupare budskap, om makt och underordning, om att anpassa sig efter sociala konventioner och om konsekvenser av att ställa sig utanför den sociala grupp man tillhör. Ibland är det inte svaren som gör en bok intressant, utan frågorna den väcker. Så är det med Vegetarianen.

 

Nomineringsdags – ”de bästa nyutkomna böckerna”

Just nu är det förmodligen febril aktivitet i de tre jurygrupperna!

I varje jurygrupp ingår fem personer som skall läsa och diskutera vilka av alla böcker som förlagen skickat in, som skall nomineras nu på måndag. Det är kulturjournalister, professorer, författare och andra kunniga ledamöter som skall fälla det första avgörandet om vilka sex böcker respektive texter som skall nomineras i varje klass.

I år skickades det in 149 titlar till den skönlitterära klassen, till fackboksklassen skickades det in 150 titlar och till kategorin barn-och ungdomslitteratur 148 titlar. Till Lilla Augustpriset har 632 texter från ungdomar i åldrarna 16 – 20 år skickats in. En hel del att läsa och bedöma, med andra ord.

gissningar

För att nomineras skall böckerna anses tillhöra ”de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket” som givits ut under perioden 19 oktober 2015 – 23 oktober 2016. Ganska luddig regel, eller hur? Om man läser tidigare motiveringar till böcker som nominerats, kan man ändå dra vissa slutsatser om vilka kriterier som jurymedlemmarna brukar utgå ifrån. Böckerna skall vara välskrivna och intressanta. Böckerna tar många gånger upp existentiella frågor. Som läsare skall man bli berörd. Böckerna bör fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Böckerna skall också vara sakligt/vetenskapligt övertygande.

Jag har fotat tre böcker som jag tycker bör nomineras, en bok i varje klass. Det tar emot litet att slänga ur mig gissningar, utan att ha läst alla de inskickade böckerna, men som Augustambassadör tycker jag att det ligger i sakens natur att göra det. Enligt min mening uppfyller alla tre böckerna de kriterier som jag tolkat att jurymedlemmarna ofta utgår ifrån.

  • Jag skulle bli mycket överraskad om inte boken 1947 blev nominerad i fackboksklassen, den imponerade enormt mycket på mig. Att kunna skriva med en sådan lätthet om så allvarliga ämnen, och att kunna skala ned så mycket fakta till en så behändig och faktiskt lättläst text, det är fantastiskt bra gjort. Läs gärna min recension här.
  • I barn- och ungdomsboksklassen hoppas jag på att Jack blir nominerad. Det är en både stark och väldigt fin skildring av att växa upp utan gynnsamma förutsättningar, och om att hävda sig själv genom förtryck av andra. Det handlar om hur en ung människa kommer till insikt om vad han har gjort, hur han tar ansvar för det och successivt utvecklas och mognar som person. Min recension finns här.
  • I den skönlitterära klassen har jag valt en bok som jag tror skulle bli en skräll om den nominerades, inte minst på grund av att den kan klassificeras som en deckare. Deckare brukar inte vinna Augustpriser. Men nu är inte det här en klassisk deckare, utan enligt min mening minst lika mycket en relationsroman. En nästan sann historia. Jag skulle kunna läsa boken enbart för språket som är en ren njutning i sig. Berättelsen har dessutom ett djup och skildrar dels hur framtidsvisioner förändras över tid från ungdomsåren till vuxet liv, dels betydelsen av att göra en klassresa, dels vilken skrämmande utveckling hierarkiska miljöer kan leda till. Här finns min recension.

 

På måndag får vi alltså veta vilka arton böcker, samt sex stycken texter, som nominerats! Vinnaren i varje kategori utses sedan av en elektorsförsamling med 21 personer (bokhandlare, bibliotekarier, litteraturkritiker och andra som bedöms lämpliga för uppdraget). Vilka som slutligen vinner de åtråvärda statyetterna avslöjas med pompa och ståt på Augustgalan den 28 november, årets litterära höjdpunkt för författare, förläggare, bokhandlare, bibliotekarier, litteraturkritiker och bokälskare från hela landet!