Recension: Halva Malmö består av killar som dumpat mig, av Amanda Romare

Den här debutromanen gavs ut i oktober 2021, och boken och författaren har kunnat ses i både sociala medier och i gammelmedia, till exempel hos Malou efter tio.

Jag har ingen erfarenhet av ett så ångestladdat dejtingliv som Amanda Romare beskriver det, och jag känner inte igen mig alls i hennes huvudperson, Amandas alter ego, men just därför reagerar jag sannolikt så mycket på det mesta hon skriver, på ett både bra och dåligt sätt. Jag blev ganska överraskad av frispråkigheten (ännu mer när jag såg intervjun hos Malou), men också det hysteriska letandet efter någon att älska och bli älskad av, det lätt maniska uttryck letandet tar sig.

Amanda är 32 år och har levt singel i princip hela sitt liv, bortsett från kortare förhållanden. Hon bestämmer sig för att satsa, och börjar jaga en partner, framförallt på uteställen och på dejtingappen Tinder. I dagboksform dokumenterar hon allt, och då menar jag verkligen allt. Hennes stora dilemma är att hon inte kommer till en andra dejt, åtminstone inte till en tredje eller fjärde, och om hon gör det är det inte för att det finns äkta känslor med i bilden, utan i brist på bättre alternativ. Ja, så hemskt är det, och så förnedrad känner hon sig att hon är beredd att ge upp dejtandet med jämna mellanrum. Men bekräftelsen hon får, särskilt genom dejtingappen, gör att hon torkar tårarna och trycker tillbaka besvikelsen och börjar om. Gång på gång.

Jag gillar inte för grovt språk, och den här boken innehåller mycket av sådant. Bokens första mening: ”Här sitter jag och skiter”. Jag har försökt förstå vad den meningen tillför det som sedan beskrivs, och det enda syftet jag kommer fram till är att få läsaren litet överrumplad, och nyfiken. Jag blir inte nyfiken. Men jag läser vidare, och det är faktiskt väldigt roligt bitvis. Roligt, som i galghumor. Nästan alltid på huvudpersonens bekostnad. Hennes desperation:

”Funderade en sekund på om vi skulle bryta upp, men jag var så attraherad av honom! Kanske gör det inget att min blivande pojkväns bästa kompis langar droger? Kanske gör det inget att min blivande pojkvän även erkände att han tidigare arbetat med att langa droger? Samt blivit hjärntvättad?”

Amanda står ut med mycket. För mycket. Hon är 32, men i mina ögon agerar hon som en tonåring med dålig självkänsla, jag vill bara ta bilen ned till Malmö och prata med henne om att hon är på fel spår. Att hon inte skall försöka vara så som hon tror att andra vill ha henne, inte tänka så mycket på vad männen hon träffar vill ha, utan på vad hon vill ha. Att hon inte skall acceptera att en man säger till henne att hon kan gå utan att väcka honom om han somnar. Att killar gång på gång säger till henne att hon antagligen är mer intresserad av dem än de av henne.

Författaren har en enormt stor självdistans och bjuder verkligen på sig själv, och i egenskap av sitt alter ego, delar hon frikostigt med sig av sitt dejtingliv, och som det verkar berättar hon allt in i minsta detalj. Det blir faktiskt väldigt tragikomiskt och dråpligt. Språket och dagboksformen passar ämnet perfekt. Det blir dock litet väl långrandigt, och när allt upprepar sig gång på gång tappar jag intresset när det är ungefär femtio sidor kvar. Författaren har nu, som jag förstått det, ett förhållande som varat längre än tre dejter, och jag ser fram emot en uppföljare om vilka dilemman som hon upplever i en stabil relation, det kan bli minst lika roligt, antagligen roligare.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 310
Utgivningsdatum: 2021-10-15
Förlag: Natur & Kultur Allmänlitteratur
Omslagsformgivning: Sara R. Acedo

Recension: Lite död runt ögonen, av David Ärlemalm

Två år har gått sedan Sofia hittades död i sin säng av sin fyraåriga dotter Bodil och Bodils pappa, Arto. Arto har tvingat sig själv att ta sig ur sitt missbruk för att ensam kunna ta hand om Bodil, men det är svårt att ändra på invanda beteenden. När Arto felaktigt anklagas för att sälja droger till ungdomar på den skola där han arbetar i köket, faller han in i sitt invanda livsmönster med lögner, kriminalitet och våld.

Sofia var den starkare av de två vuxna. När hon blev gravid lyckades hon ta sig ur sitt eget missbrukande liv, skaffa sig en utbildning, ett arbete och en lägenhet vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Trots att hon älskar Arto bryter hon med honom för att skydda dottern när Arto gång på gång misslyckats med att ge upp sitt missbruk. Hur stark hon faktiskt var, hur mycket hon tvingades stå ut med och hur mycket hon trots allt ändå älskade Arto framkommer längre fram i berättelsen. När hon hittas död med sprutan fortfarande i armen är det obegripligt för alla i deras närhet.

Sofia finns bara med i korta återblickar och i samtal, men hennes historia är den som berör mig starkast, näst efter dottern Bodils livsöde. De sociala myndigheterna har Arto och Bodil under viss uppsikt, särskilt som det kommer in en orosanmälan från skolan och socialsekreterarna också inser att Arto fortfarande har problem. De anar att allt inte fungerar som det borde i den lilla familjen, och enligt lag skall barnets bästa alltid sättas främst. Men det är ett stort beslut att bedöma en förälder som olämplig. Hur normaliserat måste ett otryggt liv hinna bli, och hur trasigt måste ett barn bli innan någon ingriper? Räcker det att vakna i tårar natt efter natt, år efter år utan att förtvivlan släpper, att reagera med att slå klasskompisarna med knytnävsslag i ansiktet när de kallar hennes döda mamma för knarkare, att fråga pappans nya vän om hon också är knarkare, att pappan är omgiven av människor som vill skada honom och gör det? Arto älskar sin sexåriga dotter, och han behöver henne. Det är hon som får honom att hålla sig flytande och inte gå under. Det är ett tungt ansvar att lägga på ett barn.

Författaren skildrar skickligt vardagen med helt vanliga frukostar med korvsmörgåsar och mjölk och promenader hand i hand med dottern till förskoleklassen. Som läsare vill jag det allra bästa för Arto och hans dotter och önskar att deras liv skall vara precis så vanligt som det bitvis tycks vara. Men de fina stunderna varvas genom hela berättelsen med de mörka.

Författaren skildrar på ett väldigt trovärdigt sätt hur komplex en människa är. Berättelsen är subtil och fåordig och överlämnar till läsaren att göra sin egen bedömning, det ger en känsla av äkthet. Till att börja med vet jag inte vad jag skall tycka om Arto. En förolämpning kan få honom att misshandla personen blodig och sedan lämna platsen oberörd. Han ljuger för alla och sviker. Jag undrar om han har något samvete överhuvudtaget. En kväll när han inte lyckas få barnvakt ger han dottern en tablett gömd i en chokladbit, så att han skall kunna lämna henne ensam på natten när han är ute och stjäl bilar. Både vänner, lärare och socialsekreterare vill så gärna tro honom när han bedyrar att allt är bra. Att han inte gör något med flit, men ändå blir det hela tiden fel. Alla vill de att det skall ordna sig för den lilla familjen, så de ser men blundar för det de ser.

Är Arto en god och lämplig far för Bodil, eller är han och det liv de lever en direkt fara för henne? Den frågan var den centrala för mig genom hela berättelsen. Delvis är det också en spänningsroman. Invävt i berättelsen är en kriminalhistoria. Personligen tycker jag inte att den tillför så mycket. Den skiljer sig från den övriga berättelsen genom att vara snabbare berättad med fokus mer på handlingen än på relationerna, föräldraskapet och hur de olika personerna utvecklas, de val de gör och vilka konsekvenser de får.

Jag upplever framförallt Lite död runt ögonen som en väldigt insiktsfull och gripande relationsroman om en familj på samhällets skuggsida. Språket är sparsmakat och passar innehållet alldeles perfekt. Släktingar och vänner kan förvänta sig Lite död runt ögonen i present från mig.

Ps. Fotot i bakgrunden är från slutet av 1980-talet, när jag som nittonåring hyrde en lägenhet på Södermalm i Stockholm, där Lite död runt ögonen utspelar sig. Flera av mina grannar var missbrukare och det var ofta blod i trappuppgången. Mannen med hunden var en av mina grannar, och han och flera andra fick mig att inse vad missbruk gör med en människa och att ingen är enbart självisk, men för den som är fast i missbruk blir allt annat underordnat när saker ställs på sin spets.

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 264
Utgivningsdatum: 2020-01-15
Förlag: Forum
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789137154763
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Pärlan som sprängde sitt skal, av Nadia Hashimi

När jag då och då har turen att få läsa en sådan här bok tänker jag att jag skall vara mer restriktiv och noggrann med vilka böcker jag läser framöver, och bara försöka läsa böcker som just den här. Böcker som inte bara är välskrivna och underhållande utan också leder in läsarna på okända vägar som blir ögonöppnare och ger nya kunskaper.

Pärlan som sprängde sitt skal är två parallella berättelser om två kvinnors liv i Afghanistan, nu och för ungefär etthundra år sedan. Trots att jag lyssnar på och läser nyheter om situationen i Afghanistan, och trots att Sverige tar emot många flyktingar från Afghanistan, är jag förvånansvärt okunnig om hur Afghanska kvinnor har det. Den här romanen gjorde mig förfärad, ledsen och frustrerad över att ojämlikheten mellan kvinnor och män fortfarande är så stor i bland annat Afghanistan. Samtidigt är det en otroligt fängslande relationsroman som faktiskt ganska oväntat visade sig vara en bok jag sträckläste. Det hade jag inte trott med tanke på ämnet.

Redan efter första kapitlet är jag fast i berättelserna om dels Rahima, dels Shekiba, som är Rahimas mormors farmors mor som levde i början av 1900-talet. Berättelserna om de båda flickornas levnadsöden har mycket gemensamt och visar hur sakta förändringar sker i ett land som Afghanistan, där kvinnor av många betraktas som mindre värda än män. Båda flickorna tvingas under en period klippa av sig håret, klä sig och uppträda som pojkar, bli en bacha posh. Rahima för att kunna uträtta ärenden åt sin mor och sina systrar när fadern är ute i strider och plundringståg, eftersom kvinnor inte får vistas offentligt utan manligt sällskap, Shekiba när hennes farbror skänker henne som gåva till kungen och han använder henne som vakt i sitt harem. Båda flickorna blir bortgifta till män de inte själva valt i syfte att föda männen många barn, till män som har rätt att misshandla dem om de har lust. Båda flickorna har en stark längtan efter att själva få bestämma över sina liv, vilket gör det svårt för dem att helt anpassa sig och inlemma sig i de gamla traditionerna och värderingarna.

Det här avsnittet tycker jag är ett bra exempel på bokens ton och innehåll (s. 339):

”Jag hade varit så självsäker när jag var en bacha posh. Jag var inte rädd för någonting när jag var ute tillsammans med pojkarna. Om de hade utmanat mig och sagt åt mig att brotta ned en vuxen man hade jag gjort det. Jag trodde att jag klarade allt. Och nu darrade jag inför min man, inför min svärmor. Jag hade förändrats. Jag hade förlorat självförtroendet. Klänningen jag hade på mig kändes som en maskeradkostym, någonting som dolde den självsäkre, egensinne pojke jag kunde ha varit. Jag kände mig löjlig, som en som låtsades vara någonting han inte var. Jag föraktade mig själv.”

Efter att ha läst boken kände jag ett enormt behov av att ta reda på mer om det jag just läst, hur mycket sanning det egentligen ligger bakom de två berättelserna. Författaren är själv afghansk-amerikanska och känner väldigt väl till värderingar från Afghanistan och när jag sökte efter fakta visade sig romanen spegla verkligheten i Afghanistan. Jag fann exempelvis att läskunnigheten för kvinnor i Afghanistan hör till en av de lägsta i världen – omkring 18 procent. Flickor på landsbygden fortsätter dessutom sällan sin skolgång efter lågstadiet om det inte finns kvinnliga lärare. Flickor blir fortfarande bortgifta även när de är så unga som tretton, som en av huvudpersonerna i boken.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 475
Utgivningsdatum: 2018-05-02
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Originaltitel: The Pearl that broke its shells
Översättare: Boel Unnerstad
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789188447739
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris