Recension: Lite död runt ögonen, av David Ärlemalm

Två år har gått sedan Sofia hittades död i sin säng av sin fyraåriga dotter Bodil och Bodils pappa, Arto. Arto har tvingat sig själv att ta sig ur sitt missbruk för att ensam kunna ta hand om Bodil, men det är svårt att ändra på invanda beteenden. När Arto felaktigt anklagas för att sälja droger till ungdomar på den skola där han arbetar i köket, faller han in i sitt invanda livsmönster med lögner, kriminalitet och våld.

Sofia var den starkare av de två vuxna. När hon blev gravid lyckades hon ta sig ur sitt eget missbrukande liv, skaffa sig en utbildning, ett arbete och en lägenhet vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Trots att hon älskar Arto bryter hon med honom för att skydda dottern när Arto gång på gång misslyckats med att ge upp sitt missbruk. Hur stark hon faktiskt var, hur mycket hon tvingades stå ut med och hur mycket hon trots allt ändå älskade Arto framkommer längre fram i berättelsen. När hon hittas död med sprutan fortfarande i armen är det obegripligt för alla i deras närhet.

Sofia finns bara med i korta återblickar och i samtal, men hennes historia är den som berör mig starkast, näst efter dottern Bodils livsöde. De sociala myndigheterna har Arto och Bodil under viss uppsikt, särskilt som det kommer in en orosanmälan från skolan och socialsekreterarna också inser att Arto fortfarande har problem. De anar att allt inte fungerar som det borde i den lilla familjen, och enligt lag skall barnets bästa alltid sättas främst. Men det är ett stort beslut att bedöma en förälder som olämplig. Hur normaliserat måste ett otryggt liv hinna bli, och hur trasigt måste ett barn bli innan någon ingriper? Räcker det att vakna i tårar natt efter natt, år efter år utan att förtvivlan släpper, att reagera med att slå klasskompisarna med knytnävsslag i ansiktet när de kallar hennes döda mamma för knarkare, att fråga pappans nya vän om hon också är knarkare, att pappan är omgiven av människor som vill skada honom och gör det? Arto älskar sin sexåriga dotter, och han behöver henne. Det är hon som får honom att hålla sig flytande och inte gå under. Det är ett tungt ansvar att lägga på ett barn.

Författaren skildrar skickligt vardagen med helt vanliga frukostar med korvsmörgåsar och mjölk och promenader hand i hand med dottern till förskoleklassen. Som läsare vill jag det allra bästa för Arto och hans dotter och önskar att deras liv skall vara precis så vanligt som det bitvis tycks vara. Men de fina stunderna varvas genom hela berättelsen med de mörka.

Författaren skildrar på ett väldigt trovärdigt sätt hur komplex en människa är. Berättelsen är subtil och fåordig och överlämnar till läsaren att göra sin egen bedömning, det ger en känsla av äkthet. Till att börja med vet jag inte vad jag skall tycka om Arto. En förolämpning kan få honom att misshandla personen blodig och sedan lämna platsen oberörd. Han ljuger för alla och sviker. Jag undrar om han har något samvete överhuvudtaget. En kväll när han inte lyckas få barnvakt ger han dottern en tablett gömd i en chokladbit, så att han skall kunna lämna henne ensam på natten när han är ute och stjäl bilar. Både vänner, lärare och socialsekreterare vill så gärna tro honom när han bedyrar att allt är bra. Att han inte gör något med flit, men ändå blir det hela tiden fel. Alla vill de att det skall ordna sig för den lilla familjen, så de ser men blundar för det de ser.

Är Arto en god och lämplig far för Bodil, eller är han och det liv de lever en direkt fara för henne? Den frågan var den centrala för mig genom hela berättelsen. Delvis är det också en spänningsroman. Invävt i berättelsen är en kriminalhistoria. Personligen tycker jag inte att den tillför så mycket. Den skiljer sig från den övriga berättelsen genom att vara snabbare berättad med fokus mer på handlingen än på relationerna, föräldraskapet och hur de olika personerna utvecklas, de val de gör och vilka konsekvenser de får.

Jag upplever framförallt Lite död runt ögonen som en väldigt insiktsfull och gripande relationsroman om en familj på samhällets skuggsida. Språket är sparsmakat och passar innehållet alldeles perfekt. Släktingar och vänner kan förvänta sig Lite död runt ögonen i present från mig.

Ps. Fotot i bakgrunden är från slutet av 1980-talet, när jag som nittonåring hyrde en lägenhet på Södermalm i Stockholm, där Lite död runt ögonen utspelar sig. Flera av mina grannar var missbrukare och det var ofta blod i trappuppgången. Mannen med hunden var en av mina grannar, och han och flera andra fick mig att inse vad missbruk gör med en människa och att ingen är enbart självisk, men för den som är fast i missbruk blir allt annat underordnat när saker ställs på sin spets.

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 264
Utgivningsdatum: 2020-01-15
Förlag: Forum
Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789137154763
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Pärlan som sprängde sitt skal, av Nadia Hashimi

När jag då och då har turen att få läsa en sådan här bok tänker jag att jag skall vara mer restriktiv och noggrann med vilka böcker jag läser framöver, och bara försöka läsa böcker som just den här. Böcker som inte bara är välskrivna och underhållande utan också leder in läsarna på okända vägar som blir ögonöppnare och ger nya kunskaper.

Pärlan som sprängde sitt skal är två parallella berättelser om två kvinnors liv i Afghanistan, nu och för ungefär etthundra år sedan. Trots att jag lyssnar på och läser nyheter om situationen i Afghanistan, och trots att Sverige tar emot många flyktingar från Afghanistan, är jag förvånansvärt okunnig om hur Afghanska kvinnor har det. Den här romanen gjorde mig förfärad, ledsen och frustrerad över att ojämlikheten mellan kvinnor och män fortfarande är så stor i bland annat Afghanistan. Samtidigt är det en otroligt fängslande relationsroman som faktiskt ganska oväntat visade sig vara en bok jag sträckläste. Det hade jag inte trott med tanke på ämnet.

Redan efter första kapitlet är jag fast i berättelserna om dels Rahima, dels Shekiba, som är Rahimas mormors farmors mor som levde i början av 1900-talet. Berättelserna om de båda flickornas levnadsöden har mycket gemensamt och visar hur sakta förändringar sker i ett land som Afghanistan, där kvinnor av många betraktas som mindre värda än män. Båda flickorna tvingas under en period klippa av sig håret, klä sig och uppträda som pojkar, bli en bacha posh. Rahima för att kunna uträtta ärenden åt sin mor och sina systrar när fadern är ute i strider och plundringståg, eftersom kvinnor inte får vistas offentligt utan manligt sällskap, Shekiba när hennes farbror skänker henne som gåva till kungen och han använder henne som vakt i sitt harem. Båda flickorna blir bortgifta till män de inte själva valt i syfte att föda männen många barn, till män som har rätt att misshandla dem om de har lust. Båda flickorna har en stark längtan efter att själva få bestämma över sina liv, vilket gör det svårt för dem att helt anpassa sig och inlemma sig i de gamla traditionerna och värderingarna.

Det här avsnittet tycker jag är ett bra exempel på bokens ton och innehåll (s. 339):

”Jag hade varit så självsäker när jag var en bacha posh. Jag var inte rädd för någonting när jag var ute tillsammans med pojkarna. Om de hade utmanat mig och sagt åt mig att brotta ned en vuxen man hade jag gjort det. Jag trodde att jag klarade allt. Och nu darrade jag inför min man, inför min svärmor. Jag hade förändrats. Jag hade förlorat självförtroendet. Klänningen jag hade på mig kändes som en maskeradkostym, någonting som dolde den självsäkre, egensinne pojke jag kunde ha varit. Jag kände mig löjlig, som en som låtsades vara någonting han inte var. Jag föraktade mig själv.”

Efter att ha läst boken kände jag ett enormt behov av att ta reda på mer om det jag just läst, hur mycket sanning det egentligen ligger bakom de två berättelserna. Författaren är själv afghansk-amerikanska och känner väldigt väl till värderingar från Afghanistan och när jag sökte efter fakta visade sig romanen spegla verkligheten i Afghanistan. Jag fann exempelvis att läskunnigheten för kvinnor i Afghanistan hör till en av de lägsta i världen – omkring 18 procent. Flickor på landsbygden fortsätter dessutom sällan sin skolgång efter lågstadiet om det inte finns kvinnliga lärare. Flickor blir fortfarande bortgifta även när de är så unga som tretton, som en av huvudpersonerna i boken.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 475
Utgivningsdatum: 2018-05-02
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Originaltitel: The Pearl that broke its shells
Översättare: Boel Unnerstad
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789188447739
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Hem ljugna hem

Så här fint inslagen kom Hem ljugna hem från förlaget Southside Stories.

Hem ljugna hem utspelar sig bara några mil från mig, i Sigtuna. Beskrivningen av boken får mig att vilja läsa den direkt:

New York-borna Sam och Merry flyttar med sin lilla son Conor till en idyllisk stuga i skogarna utanför Sigtuna, som Sam har ärvt. Där planerar de att starta ett nytt hälsosamt liv. Sam kan lämna sin akademiska karriär bakom sig och ägna sig åt filmskapande. Merry tillbringar dagarna som den perfekta hemmafrun tillsammans med sonen: hon syltar, saftar, bakar och lagar ekologisk barnmat.

Men någonting i idyllen skorrar falskt. Merrys bästa väninna Frank är den första som lägger märke till det när hon kommer på besök. För varje dag blir sprickorna i fasaden mer och mer tydliga. Vad gör Sam egentligen när han är inne i stan och letar efter samarbetspartner? Och hur kommer det sig att Conor hellre tyr sig till Frank än till sin mamma?

Sakta men säkert upplöses illusionen framför läsarens ögon i denna mörka, psykologiska spänningsroman. Den bild av huvudpersonerna, deras drivkrafter, hopp och ömsesidiga svek som tecknas av debutanten Michelle Sacks är mästerligt detaljerad och trovärdig.
.

Jag är svag för psykologiska spänningsromaner där familjeliv som verkar så idylliska utåt i själva verket döljer något mycket mörkare. Om ni kommer in i ett nybyggt villaområde där alla tomterna ser likadana ut, alla har fina bilar, alla är oklanderligt klädda, alla är vältränade och reser två gånger per år på semester, alla ler och ser så glada ut, blir inte du också litet misstänksam och börjar fundera på om allt verkligen är så perfekt? Är det inte något skumt som pågår under den polerade fasaden?

Jag är väldigt sugen på att börja läsa den här, kanske räcker energin en liten stund till i kväll.