Det finns många saker jag älskar med hösten. En sak är kanadagässen som samlas i tusentals på ängarna framför och bakom vårt hus. Det är så otroligt häftigt att se och höra dem komma. Snudd på en religiös känsla och jag blir lika tagen varje år. Tänk att de håller ihop för att gemensamt bege sig på sin strapatsrika färd ända till Sydafrika…
Vissa anser inte att det finns någon mening med livet, det är slumpen som avgör hur livet blir. Andra tror på en gudomlig plan. Eller så kanske det handlar om att njuta av livet så mycket man kan.
Oavsett vad, är jag övertygad om att man kan göra val i livet som skapar mening. Jag har alltid dragits mot att vilja göra något mer, för någon annan. Jag vill känna att jag gjort något gott, inte bara för mig själv utan också för andra.
Tack Karin Arntsen, som skrev på FB att det jag gör för mina barn har stor betydelse. Och Ullis, som peppade med att jag finns där för dem omkring mig när de behöver ett råd eller bara ett hysteriskt gott skratt. Och tack ni andra som gillade tanken, att vilja göra något mer.
Jag känner att jag har kraft och vilja att göra mer än jag gör. Då vore det väl slöseri om jag inte gjorde något av det..?
Vem blir inte imponerad av en tjugoårig tjej med en enorm framåtanda och drivkraft, som vågar sticka ut hakan trots alla smällar hon får? Jag blir det absolut. Det är bara att tänka på hur man själv var som tjugoåring. Den jag menar är Isabella Löwengrip, alias Blondinbella. Förutom att hon drar igång projekt efter projekt och tror på sig själv, så verkar hon klok. Jag tycker att hon är en viktig förebild för många unga tjejer, och äldre med för den delen. Tråkigt bara med dem, särskilt kvinnor tyvärr, som inte kan se sin medsyster lyckas utan måste försöka trycka till henne.
Hur som helst, i dag tittade jag in i Isabella Löwengrips blogg, där hon skrivit ett så tänkvärt inlägg. Klicka in själva och läs och fundera.
Det hon skriver handlar om att våga vara schackspelare och inte bara en spelpjäs. Återigen, vem håller inte med? Kompromisser är nog alltid nödvändiga om det skall fungera mellan människor, men som Isabella Löwengrip skriver, när man börjar ge upp sådant som tidigare varit självklart att inte rucka på, då riskerar man att kompromissa bort sig själv, den man faktiskt är. Man kan absolut vara schackspelare och ändå kompromissa, då kompromissar man för att man själv valt det och vill det. Men som sagt, ger man upp sig själv, då blir man bara en spelpjäs…
Just nu - Just här 