Psykologi – Sida 8 – Just nu

Ha ha, visst är det väl så… ;)

Har man ständigt piskan på sig att bli klar med saker är det inga problem, då gör man det. Men har man ingen piska, utan bara sin egen drivkraft, är det en helt annan sak. Det gäller allt från att bli klar med saker på sitt arbete, att ta sig till gymmet, att rensa bland barnens urvuxna kläder till att kratta löv.

Har man riktig tur kan säkert inspiration sammanfalla med att man just då behöver bli klar med en viss sak. Men oftast tycker jag inte att det går att vänta på inspiration, den kommer så småningom, när man väl är igång. Ta träning till exempel. Vem känner sig inspirerad att åka tre mil för att pressa sig att lyfta tunga vikter en grådisig och ruggig dag? Inte jag i alla fall. Men tar man sig i kragen och gör det kommer inspirationen redan när man är igång med första övningen, och sedan mer och mer för varje träningspass. I morgon skall jag masa mig iväg till gymmet :)

Ni minns väl sagan om Kejsarens nya kläder av H.C. Andersen?

I sagan syr två skräddare nya kläder till kejsaren. De säger att de använder en magisk tråd som gör att obegåvade personer inte kan se den. I själva verket använder de ingen tråd alls. Eftersom ingen vill framstå som obegåvad låtsas alla se de obefintliga kläderna, trots att kejsaren går omkring naken. Alla utom ett litet barn, som utropar: Han har ju inga kläder på sig!

Bokens sensmoral är att människor anpassar sig till gruppen, även när det är uppenbart för dem själva att gruppen har fel.
.

Varför fortsätter det att ställas krav på modellerna att de måste vara så här smala? Jag förstår det inte. Modellernas utseende följer rådande trender, och den här anorektiska trenden tillhör inte 2000-talet. Nu gäller ju sundhet, hälsa och välmående.

Jag undrar om det inte är litet av Kejsarens nya kläder över det här fenomenet. Ingen tycker egentligen att det är snyggt, alla förstår att modellerna svälter sig för att se ut så här och alla vet att det är ohälsosamt. Men ingen vågar bryta mönstret och tänka annorlunda.
.

Samma sak med en toppbloggerska från Norge. Hon är otroligt vacker, med kläderna på. Hon har tydligen ungefär 70.000 läsare varje dag och får mängder med uppmuntrande kommentarer från läsarna. Ändå vet de flesta som läser hennes blogg att hon har haft ätstörningar. Och fast hon tränar mycket har hon inga synliga muskler i kroppen utan är bara smal. Hon har dessutom mängder med hårförlängningar i sitt eget hår, alltid snygga nagelförlängningar och snygg makeup. Varför uppmuntrar man som läsare det, när det antagligen bara späder på hennes dåliga självkänsla? Hon har ju skapat en låtsasfigur som är uppskattad så länge hon har stenkoll på vikten och är stylad (fejkad).

Man kan ju hoppas att de som följer det här förlegade idealet har självkänslan intakt ändå. Men vilket budskap ger det till andra? Till småtjejer?

Jag läste någonstans att Barbies BMI skulle vara 12 om hon var verklig. Gränsen för anorexia går tydligen vid 17,5. Det absolut lägsta för ett normalt BMI är 19. Ni förstår hur sjukt hela fenomenet med pinnsmala dockor och modeller är.

Vad tror ni? Varför vågar ingen bryta mönstret på allvar? Varför är det ingen som skriker, som pojken i sagan, att vi har genomskådat alltsammans?