Fyra måsten i höstens bokutgivning 2020

Mia undrar om vi kan ge några boktips från höstens utgivning. Ungefär som med resor tycker jag att en stor del av nöjet är att gå igenom allt som är på gång, så det har jag i vanlig ordning gjort.

* Yaa Gyasis debutroman var en helt makalös släktkrönika om nio människors öden, från 1700-talet och fram till våra dagar. I en nästan hälften så tjock bok som Rötter av Alex Haley lyckades Yaa Gyasi förmedla samma känsla som den boken. Nu hoppas jag att uppföljaren, Inte av denna världen, är lika bra.

* Om förväntningar och hemligheter i en familj handlar romanen Systrar.

* Domslut handlar om hur långt kärlek kan driva en människa. En kvinna möter en man på en bar. Dagen efter möts de i rätten, hon som domare och han som åtalad för olaga förföljelse av en kvinna han inte kan leva utan. Det här är författarens debutroman, så jag har ingen aning om hur väl hon skriver. Men hon arbetar som jurist, så ämnet borde hon ha koll på.

* Änkorna är den tredje, fristående delen i Pascal Engmans serie om polisinspektör Vanessa Frank. Pascal Engmans spänningsromaner har tidigare varit välskrivna och genomarbetade med aktuella teman, och han har hållit sina läsare i spänning från första till sista sidan. Till skillnad från många andra författare som skriver spänningsromaner, skriver han så att man blir man berörd och bryr sig om hur det skall gå för personerna i böckerna. Hans senaste  bok var dock mindre snårig, mindre spännande och tempot litet lägre än i hans tidigare böcker. Det blir intressant att läsa hur han har lyckats snickra ihop Änkorna.

Om ni vill se samtliga mina favoriter i årets bokutgivning visar jag dem i en sammanställning i det här inlägget.

Mias bonusfråga: Skall vi följa årets bokmässa digitalt? Nej, det tror jag inte att jag kommer att göra, men jag har beställt programmet och det kanske visar sig vara så lockande att jag ändrar mig.

Du är inte längre här, men du finns med mig varje dag…

Vi kämpade länge, men till slut gick det inte längre… Jag kunde inte hjälpa dig och jag är så ledsen för det. Du var så vänlig och nyfiken och du litade helt på mig och jag på dig. Jag kommer inte bli densamma igen.

Din sista dag gick vi tillsammans hem till hagen där du föddes och du fick beta hur mycket gräs du ville. Du skulle inte hinna uppleva smärtan när du blev sjuk av gräset som du inte tålde. Du förstod inte vad som skulle hända. Jag hade försökt förbereda mig, men det går inte att värja sig när det händer. För chocken. För sorgen och smärtan. Att känna sig alldeles bortdomnad i kroppen. Att vara här, men ändå inte. Men jag är glad att jag inte svek dig, att jag fanns vid din sida när du tog ditt sista andetag. Du och jag Leiftra, för alltid.