Fint besök, litteratur och vyer som tar andan ur mig

I helgen kom Uno och Max hit med sina föräldrar. Erica hämtade lönnlöv för att göra en dörrkrans. Jag blev så sugen på att göra detsamma, så jag krattade ihop löv i tre papperskassar och ställde i hallen för att använda när jag blivit klar med en text jag hade deadline på. När jag var klar var löven torra. Men det gör ingenting, det är inte direkt någon brist på lönnlöv här, så bara att hämta nya när det är dags för kranstillverkning. Jag har idéer, så kanske till helgen.

Max hjälpte till med att samla löv.

Nästan som den där berömda porslinsfigurinen: Kan du inte tala?

Ett par andra som kommer på besök, men till skillnad från Uno och Max brukar de här knipsa av topparna på min nyzeeländska spenat. Det gör ingenting, spenaten förgrenar sig bara ännu mer och det är trevligt att ha djurlivet in på knuten, bokstavligen. Suddigt foto, men så blir det när man fotar med mobiltelefonen genom bilrutan.

I fredags dominerade litteraturen. Förutom att arbeta med min egen text, var det en disputation på Uppsala universitet, och såklart med begränsat antal besökare. Jag loggade in via zoom och följde disputationen via videolänk. Väldigt smidigt att sitta hemma och lyssna och anteckna. Men det är många nackdelar med att inte vara på plats. Ljudet bröts och var allmänt darrigt, så jag fick många gånger gissa vad som sades. Det fick mig att fundera ännu mer på hur lämpligt det är att disputera så här, och om man borde vänta. Nåja, jag är inte klar med min avhandling än, till dess kan läget i samhället och världen ha förändrats till det bättre.

Litet senare var det dags att utse Årets Bok. Här är trots allt en av fördelarna med videolänkar från evenemang i år, man kan vara på två ställen samtidigt. Eller på flera, om man har flera datorer.

Årets bok 2020 blev Där kräftorna sjunger. En väldigt fin berättelse som var fullkomligt trollbindande och som överraskade mig ganska rejält. Jag gav den en fyra, men inser nu att jag inte skrivit om den, det måste jag ju göra. Återkommer med en recension snarast!

Jag beställer fortfarande det mesta online, både mat och annat. Förutom att man spar enormt mycket tid, spontanköper man inte sådant man egentligen inte vill ha/behöver. Den här dagen hämtade jag ut beställningen från ICA. Mina föräldrar beställer också online, och jag hämtar ut kassarna. Det är förvånansvärt hur snabbt man anpassar sig till nya rutiner, tycker inte ni det också?

Att köra bil den här årstiden ger en lyckoboost, eller som Maria Borelius antagligen skulle kalla det, det skapar Förundran, eller Bliss. Jag stannade på vägen när jag skulle hämta Isabella vid busshållplatsen i kväll, och fotade vyn genom bilen. Naturen, färgerna, de dramatiska molnen. Det blev en läcker effekt utan att jag planerade det, när husen bakom bilen avspeglades i billacken, vilket man ser i backspegeln.

Jag rider lektion på måndagar, och ibland fler dagar i veckan om det finns tid och möjlighet. Jag har bytt hö som jag hade kvar mot ridlektioner. Typiskt bra överenskommelse där båda är nöjda. I söndags red jag Feila och i måndags Markus. Om det var möjligt skulle jag vilja rida varje dag, helst hela dagarna. Det är inte många platser jag hellre vill vara på, än på hästryggen. Det mesta i ridningen handlar om kroppskontroll, men ridning ger också en otrolig frihetskänsla och både ett lugn och energi på samma gång. Du tvingas att vara fullt fokuserad och följsam. Nästa ridlektion är på fredag, jag längtar redan.

Men i morgon kväll kommer jag att vara här, vid datorn, för att se premiärvisningen av Fredrik Backmans Björnstad. Klicka in på Facebook, om ni har Facebook, och anmäl er ni också. Första avsnittet i serien kommer att visas och det blir intervjuer med skådespelarna. Allt är på svenska, med engelsk text. Boken är makalöst bra, och berättelsen berör så att man inte glömmer den i första taget. Här har jag skrivit en recension av boken, och här är en intervju jag gjort med Fredrik Backman.

Stentrappan här hemma. Livsfarligt hal när den blir regnvåt eller isig på vintern. Jag ville visa den eftersom jag tycker att den är så vacker, särskilt med höstlöven som kontrast.

Dagens växtbaserade alternativ till lunch på Johannesbergs golfrestaurang. Grönsaksgryta med svamp, grönsaker, rotfrukter och örter. Väldigt kryddigt och gott. Ensam lunch i dag, så jag tog med den bok jag just nu skriver ett PM om till min litteraturkurs inom doktorandutbildningen; Juristernas nära förflutna. Rättskulturer i förändring. Jag glömde för en stund både tid och rum och glömde nästan bort att äta. Nu menar jag allvar. Den här boken har varit väldigt intressant att läsa, särskilt med tanke på mitt eget arbete, och jag fick flera idéer som jag skrev ned i anteckningar på mobiltelefonen.

I morgon serveras det chili sin carne med nacho och gräddfil. Det låter ju också väldigt gott. Och på torsdag frittata med haloumi, bovetesallad och rostad vitlökssås. Det har jag ätit tidigare på golfrestaurangen och vet att det var helt i min smak. På fredag frångår jag nog det växtbaserade alternativet och väljer viltfärsbiffar med potatispuré, viltsky och lingon. Om det inte blir lunch hemma förstås. Nästa vecka börjar lunchen serveras på Johannesbergs slott istället för i golfhuset, det måste ju testas. Jag frågade i dag om det blir vanligt lunchpris även på slottet, men kvinnan som tog min beställning visste inte. Lunchen är en stor och viktig fråga som ni märker ;)

Det har ju varit fler litterära evenemang den senaste veckan. I torsdags delades Nobelpriset i litteratur ut, till en för mig helt okänd poet, Louise Glück. Jag följde den sändningen också. Jag ramlade över det här klippet från Sveriges Radio. Ibland blir det omedvetet roligt :)

Visst är det märkligt med kommentarer man hör om just litteraturpriset. Vissa förväntar sig att känna till den som tilldelats priset, och att de skall ha läst något av författaren, essäisten, poeten, och tycker att det är snobberi att ge priset till någon för dem okänd som så kallat vanligt folk inte läser. Då tänker man inte på att Nobelprisen delas ut för särskilt framstående prestationer. Det räcker inte att skriva en kioskvältare, det krävs något mer, något extra.

På samma sätt som man i regel inte känner till namnen på pristagarna i kemi, känner man kanske inte till pristagarna i litteratur, om man inte är väldigt insatt och kunnig i litteratur. Bara för att man kan läsa betyder det inte att man är beläst. På samma sätt som man inte är insatt och kunnig i kemi och känner till kemipristagarna bara för att man kan göra klassikern, Vulkanutbrottet, genom att blanda bakpulver, ättika och karamellfärg.

Den senaste veckan har jag grävt ned mig i arbete, och dessutom varit extremt trött (jag tror det beror på sömnunderskott under helgerna, när Isabella är ute till efter midnatt och jag inte kan sova förrän hon är hemma igen), så långpromenaderna har blivit färre, men några har jag hunnit med.

Jag tog en till bild i kväll, på förrådshuset vid vägen, den dramatiska himlen, åkrarna och kyrkan längre bort. Vi bor verkligen i ett vackert land ♥

Dagens bokpost – Spegelmannen, Keplers nya kriminalroman

Dagens bokpost – Keplers nya: Spegelmannen. Den verkar lika ruggig som de tidigare böckerna i serien om kriminalkommissarie Joona Linna och Saga Bauer från Säpo.

Kepler brukar alltid betyda klassiskt hårdkokta kriminalromaner med skickligt uppbyggda intriger, ett skyhögt tempo och spänning så stor att man blir alldeles utmattad. Författarna strävar hela tiden efter att knuffa sina huvudpersoner närmare kanten för att se hur de kommer att agera. Det går inte att motstå de här böckerna.

För nästan exakt två år sedan var jag inbjuden till författarträff med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, alias Lars Kepler, på Nedre Manilla på Djurgården i Stockholm. Vi minglade under någon timme med vin, vatten och snittar, och sedan var det dags för samtal med författarna. Albert ”Abbe” Bonnier ledde samtalet och vi fick möjlighet att ställa frågor. Det var en väldigt trevlig kväll. Här skrev jag om författarträffen och visade många bilder från kvällen.

Jag gav den förra boken, Lazarus, en fyra i betyg. Det psykologiska djupet som jag tidigare saknat i personbeskrivningarna fanns där och författarna gestaltade extremt skickligt hur brottsling och hjälte många gånger i själva verket är som två sidor av samma mynt, med förståelse för varandras själar och psyke. Det som skiljer är att de agerar utifrån helt olika motiv. Det enda sättet de kan komma åt varandra på, är genom att veta hur den andre tänker. Och det var just det mentala spelet som gjorde den boken så intensiv och infernaliskt spännande.

Recensionsdag är om en vecka. Keplers böcker är rena tegelstenarna, men går ändå blixtsnabbt att läsa, så jag kanske hinner till dess. Lovar inget ;)

Höstplantering i krukor – före och efter

Sommarblommorna har ledsnat och det är dags att byta ut dem mot något färgstarkt. Jag gillar när det är ganska mycket färg i krukorna under höstmånaderna. Det piggar upp under den tid vi har framför oss, som ofta brukar vara grå och regnig.

Minns ni vildkattungen som föddes i vårt stall i somras? Hon försvann plötsligt och vi har inte sett henne under flera veckor. Men titta här, nu dök hon upp bakom växterna som jag ställt fram för plantering.

Rosorna överlevde förra vintern i krukorna, och har fortfarande knoppar, så de får sitta kvar, trots att de börjar vissna. Jag planterade låga höstväxter under dem och i de andra krukorna. Jag brukar dekorera med nyponkvistar, mossa, äpplen, rönnbär, granris och annat som jag kan hämta på tomten eller i skogen, men i höst har jag fullt upp med annat, så det får vänta tills det är dags att dekorera inför vinter och jul.

Den hjärtformade stenen har vi alltid på trappan vid ytterdörren. Den hittade Jackie när förskolan var på utflykt, och hon släpade i smyg hem den i ryggsäcken. Hon var sex år, nu är hon fjorton. Jag tyckte att ryggsäcken kändes väldigt tung när jag skulle plocka ur matlådan och annat efter utflykten, och då låg stenen där i botten. Pumporna hade en vän med sig när han kom på besök. Så fint med de olika formerna och färgerna.

Vanliga dagar i oktober

I fredags var jag i Uppsala för att hämta ut nyckeln till mitt rum i Kvarteret Munken. Bara namnet, så allvarligt men fint det låter.

Sofia på Hair Team visade hur jag kan sätta upp håret på ett enkelt sätt så att det inte är för prydligt, utan litet slarvigt. Mycket prat och skratt som vanligt!

Jag har drömt mardrömmar på grund av avhandlingen. En natt drömde jag att jag måste ta mig upp för en flera meter hög vägg av gräs och mossa. Jag körde in fingrarna och naglarna i mossan, men den lossnade hela tiden och jag kände mig helt övertygad om att jag inte skulle klara det. Det var en sådan besvikelse, och kändes som ett så stort misslyckande att jag blev överraskad själv i drömmen. Ofta vaknar jag mitt i drömmarna, och får inte veta hur det gick. Men den här drömmen var snäll mot mig, för jag vaknade inte förrän jag låg på mage över kanten högst upp på väggen, och hade klarat det!

Det var oväntat att jag kände en sådan enorm besvikelse över att misslyckas, jag har uppenbarligen inte insett hur mycket den här avhandlingen betyder för mig. Men tack för den drömmen, den gav mig extra skjuts i skrivandet. Stress på gränsen till panik är tydligen inte fel ibland.

Det har landat en del böcker här hos mig den senaste tiden. Mest överraskande var Camilla Läckbergs tecknade bok om Super-Charlie, som kom snyggt förpackad med en påse Polly (Camillas dotter heter Polly, och är med som en av karaktärerna i boken). Jag skall fråga Erica om jag får låna Max och Uno någon halvtimme, och läsa boken för dem. Övriga böcker har jag sett fram emot att få hem, nu måste jag bara strukturera upp min tid och skippa det Bodil Jönsson kallar för ”ställtid”, för det har jag inte tid med, med tanke på allt jag vill hinna med!

Sanna Mac Donalds debutroman var en helt underbar bok, med så mycket värme och så mycket svärta. Jag skrev tydligen i min recension, att döma av blurben (fult ord, men det heter så), att den var en riktig liten bokpärla, och så minns jag den också. Hoppas att den svåra andra boken är lika bra 💚🧡

Fokuserad vid hip thrust-maskinen. Jackie tycker att det är cringe, alltså pinsamt, när jag tar bilder i spegeln och tittar in i spegeln och inte in i telefonen. För mig är det ett stort steg bara att visa bilder på mig själv, det tog ungefär 40 år innan jag kunde vara någorlunda bekväm med det ;)

Min lilla Leiftra finns inte längre som ni vet. Men jag underhåller ridningen genom att rida lektion minst en gång i veckan. Det här är jag och Markus. I går lyckades vi få till ett moment i ridpasset som gjorde mig helt lycklig! Jag började skratta och tappade helt fokus, så vi susade iväg i galopp på ridbanan, vilket bara gjorde mig ännu lyckligare och fick mig att längta efter att få galoppera i full fart över en åker! Men det får vänta, nu är det dressyr/gångartsridning som gäller.

Jag har också fått rida Loki. En helt annat typ av häst, och det är bland annat det som gör ridning så roligt. Det är en utmaning varje gång! Det tar litet tid att känna in en ny häst, och veta hur just den bör ridas för att det skall bli så bra som möjligt.

I går hade jag en deadline för ett avsnitt i mitt manus. Jag tror ärligt talat att piskan fungerar bäst för mig, ger man mig en morot sätter jag mig ned och njuter av den i lugn och ro. Jag har fått så mycket gjort när jag känt mig pressad den senaste tiden, och nu tror jag inte att jag kommer att drömma några mardrömmar på grund av avhandlingen igen. Jag är inne i ett flow och även om det är mycket jag skall göra, har jag riktningen klar för mig.

Bland annat har jag läst 1200 sidor om ”Konstitutionellt kritiskt dömande. Förändringen av nordiska domares attityder under två sekel”. Väldigt intressant och jag fick en hel del inspiration av det Martin Sunnqvist forskat och skrivit om.

Dags för höstväxter i krukorna. Jag har köpt några som skall planteras tillsammans med rosorna på trappan, och så skall jag plocka nyponkvistar och annat i skogen att dekorera med.

Apropå växter. Den nyzeelänska spenaten fortsätter att leverera, trots att rådjuren går och knipsar av topparna på nätterna. Vilken dag som helst skall jag skörda alltsammans och röja upp i pallkragarna inför vintern.

Litet blåsigt, men ljumma vindar så att man kunde äta lunch utomhus i går ☀️ Salsiccia på lamm från Starrhammar gård (dvs från ägarna till Johannesbergs Golf) med ugnsbakade grönsaker och paprikasås. Så gott! Och som vanligt var det en god sallad till, den här dagen med senapsdressing. Jag uppskattar verkligen krögarens ambitionsnivå.

Förra veckan åt jag lunch ensam på golfrestaurangen, och just den dagen prickade jag in fisk- och skaldjursgryta med saffransaioli – obeskrivligt gott!

Efter en paus från arbetet med boken, för att skriva det här blogginlägget och åka och hämta matkassar till mina föräldrar, är det åter till manuset. Men först skall jag hämta en kopp Nespresso och en bit av det som Jackie och Milo bakade i går; brownies à la Roy Fares, till hög julmusik. Det skall börjas i tid, bara 79 dagar kvar till julafton ;)

En dag på golfbanan

Nej, någon heldag på golfbanan var det inte, jag travesterar på Bröderna Marx film, En dag på kapplöpningarna, som dök upp i minnet. Ni vet den filmen när Doktor Hugo Z. Hackenbush (Groucho Marx) försöker övertala Emily Upjohn att gifta sig med honom och säger: ”Gift dig med mig och jag ska aldrig mer titta åt en annan häst”. Det kanske blir roligare om man själv är hästmänniska och lätt kan relatera :)

På väg till golfrestaurangen var jag bara tvungen att ta en bild på de här entusiasterna. Det hade regnat hela morgonen och nu duggregnade det och blåste ganska rejält. De här ungdomarna värmde upp innan de skulle slå ut.

Jag fotade, som vanligt numera, med kameran på mobiltelefonen, men ångrade i vanlig ordning att jag inte tagit med mig systemkameran så att skärpan blev bättre. Men ändå ganska häftigt med silhuetterna mot den dramatiska himlen.

Ytterligare en entusiast. Men med kikare istället för golfklubbor. Det är fint med naturbilder, men visst blir de mer spännande när det händer något i bilden, som den här mannen som får en att fundera på vad han egentligen tittar på, eller hur?

Det är det här han ser. Långt där borta är några golfspelare på väg mot artonde green. Tuff morgon för dem, i spöregn. Men vi hade det skönt i golfrestaurangen med god lunch som vanligt.

 

Min antiinflammatoriska frukost

Havregrynsgröt med kanel, blåbär, jordgubbar, linfrön, chiafrön, valnötter och tranbär. Ägg från mina föräldrars höns, kiwi och kaffe.

Jag äter under en period enligt vad förespråkare för så kallad antiinflammatorisk kost rekommenderar. Och i det här fallet som jag brukar; en helt vanlig frukost för mig. Jag har lovat utvärdera ett gäng böcker om antiinflammatorisk kost och biohacking, utvärderingarna kommer inom kort. Men först några timmars spännande arbete med min egen bok.

Ha en fin måndag!

Fyra måsten i höstens bokutgivning 2020

Mia undrar om vi kan ge några boktips från höstens utgivning. Ungefär som med resor tycker jag att en stor del av nöjet är att gå igenom allt som är på gång, så det har jag i vanlig ordning gjort.

* Yaa Gyasis debutroman var en helt makalös släktkrönika om nio människors öden, från 1700-talet och fram till våra dagar. I en nästan hälften så tjock bok som Rötter av Alex Haley lyckades Yaa Gyasi förmedla samma känsla som den boken. Nu hoppas jag att uppföljaren, Inte av denna världen, är lika bra.

* Om förväntningar och hemligheter i en familj handlar romanen Systrar.

* Domslut handlar om hur långt kärlek kan driva en människa. En kvinna möter en man på en bar. Dagen efter möts de i rätten, hon som domare och han som åtalad för olaga förföljelse av en kvinna han inte kan leva utan. Det här är författarens debutroman, så jag har ingen aning om hur väl hon skriver. Men hon arbetar som jurist, så ämnet borde hon ha koll på.

* Änkorna är den tredje, fristående delen i Pascal Engmans serie om polisinspektör Vanessa Frank. Pascal Engmans spänningsromaner har tidigare varit välskrivna och genomarbetade med aktuella teman, och han har hållit sina läsare i spänning från första till sista sidan. Till skillnad från många andra författare som skriver spänningsromaner, skriver han så att man blir man berörd och bryr sig om hur det skall gå för personerna i böckerna. Hans senaste  bok var dock mindre snårig, mindre spännande och tempot litet lägre än i hans tidigare böcker. Det blir intressant att läsa hur han har lyckats snickra ihop Änkorna.

Om ni vill se samtliga mina favoriter i årets bokutgivning visar jag dem i en sammanställning i det här inlägget.

Mias bonusfråga: Skall vi följa årets bokmässa digitalt? Nej, det tror jag inte att jag kommer att göra, men jag har beställt programmet och det kanske visar sig vara så lockande att jag ändrar mig.

Med mitt bokhjärta önskar jag er en riktigt fin fredag!

Jag fick en idé och måste testa om den gick att genomföra. Om jag får mängder med energi över någon gång, kanske jag gör om det här bokprojektet och gör det bättre, utan lagboken med postitlappar (…) som inte alls passade in med de andra böckerna, men just i dag får det här bokhjärtat räcka för att önska er en fin fredag och en trevlig helg!

Mina mest lästa inlägg i bloggen under 2019

Mina mest lästa bokrecensioner sedan 2016

Så här många har läst mina recensioner av Störst av allt och Björnstad sedan jag skrev dem för tre år sedan.

Många läste inläggen ungefär samtidigt som böckerna kom ut i butikerna, men titta här:

Ungefär 900 personer läste recensionen av Björnstad för två år sedan, men året därpå var det plötsligt drygt 3000 som läste den. Förmodligen har det att göra med att man började filma Björnstad för HBO Nordic under våren 2019 och det fick många intresserade.

Samma sak med Störst av allt. Ungefär 1000 personer läste min recension för två år sedan, men 4500 läste recensionen förra året. Störst av allt kom ut på Netflix våren 2019.

Där ser man vilken genomslagskraft teveserier har. En omskriven bok av en välkänd författare blir sannolikt läst av ganska många. Om berättelsen senare blir filmatiserad blir ännu fler nyfikna. Dels vill vissa läsa boken innan de ser teveserien, dels vill man kanske läsa om handlingen för att veta om man skall lägga tid på teveserien, dels har jag märkt genom sökord till min blogg att många vill läsa recensionerna för att få veta hur det skall gå, innan alla avsnitt kommit upp på exempelvis Netflix.
.

Största överraskningen 2019

Något av det roligaste och mest överraskande med den här årssummeringen är att min recension av den fantastiska klassikern 1984 av George Orwell får så många läsare varje år! Drygt 1500 personer läste mitt inlägg om den här romanen under förra året.
.

Årets mest förbryllande

I oktober skrev jag inlägget: Så får du en mysig och stressfri tid fram till jul – min checklista. Jag tipsade om julmat, julklappar, juldukning, hur man får lugn och ro, hur man kan göra med adventskalendrar och så vidare. Och jag skrev en checklista, månad för månad från oktober fram till mitten av december, med tips på hur man får en lugnare tid fram till jul om man sprider ut alla julförberedelser under en längre tid.

Ungefär 1000 personer har läst inlägget. Kan ni gissa när de flesta läste det? Veckan innan julafton…

.

Hur mina bloggläsare hittar hit

Många bloggare följer varandra. Vissa bloggare har jag följt ända sedan jag startade den här bloggen och några har säkert varit med mig också sedan dess. Vi har bland annat funnit varandra genom olika litteratur- och/eller fotoutmaningar. Vissa har jag lärt känna ganska bra genom bloggarna och några har jag börjat träffa även utanför de sociala medierna.

Men övriga då, hur hittar de hit?


Jag har följt BP i åratal, ända sedan vi båda var med i fotoutmaningen Helgbilden, och det var redan 2012, kanske tidigare. Hon har en länklista på sin blogg där jag finns med, och den har tydligen lockat nästan 500 personer till min blogg under året. Vissa hittar hit från andra bloggares länklistor också, där min blogg finns med, särskilt från bokbloggarna Johannas deckarhörna, A Room of my own, Mias bokhörna och Lyrans noblesser. Från er kom det också flera hundra läsare till min blogg under förra året.  Tack för att ni vill ha mig med i era länklistor!

Drygt 80.000 hittar hit genom sökmotorerna google och yahoo. Intressant i sig, men vet ni vad det mest intressanta är? Jo, att jag alltid när jag recenserar böcker länkar från Bokus och Adlibris. Men. Inte en enda verkar klicka på de där hänvisningarna hos nätbokhandlarna. Är inte det märkligt? Jag brukar själv klicka in hos andra bokbloggare när de länkat hos nätbokhandlarna till sina recensioner, men är jag verkligen så ensam om det? Hur gör ni?
.

Sammanfattningsvis…

… är det fortfarande bokrecensioner och recept som lockar flest läsare, vilket inte är så konstigt, eftersom det framförallt är böcker och mat inläggen handlar om. Många klickar in för att få boktips eller tips om hur man kan laga en trerättersmiddag med italienskt tema, eller en tjälknöl av vildsvin.

Jag började skriva om böcker i bloggen förhållandevis nyligen, för bara tre år sedan, men nu märks det att bokrecensionerna börjar ta sig förbi recepten när det gäller antal läsare.

Det är roligt att kunna tipsa om böcker och mat och att få tips från andra, men det som är mest värt för mig med bloggen är umgänget med er andra, genom intressanta kommentarer och diskussioner i varandras bloggar. Och att vi lär känna varandra och bryr oss lika mycket om varandra som vi bryr oss om många av de vänner vi har enbart utanför de sociala medierna. Det kanske blir så när man har hittat varandra genom samma intressen och gjort aktiva val vilka vi vill vara vänner med. I verkliga livet kan det ju bli så att man umgås med grannen därför att det är enkelt, men egentligen har man inte så mycket gemensamt.

Det var det. Nu är det hög tid att cykla till hästarna och lunchfodra. Hoppas ni får en fortsatt fin dag!